Från Svartån till Gammelgården
Det finns dagar man inte planerar. Man tar med kameran för säkerhets skull, går ut, och låter dagen bestämma vad den vill bli. Den här blev en sådan.
Det finns dagar man inte planerar. Man tar med kameran för säkerhets skull, går ut, och låter dagen bestämma vad den vill bli. Den här blev en sådan.
Sprutan tog jag i onsdags. Sedan låg jag sänkt i drygt ett och ett halvt dygn. Det är lika varje gång, och ändå aldrig riktigt lika.
Min Leica M11 Safari är i Tyskland. Den ligger på ett bord någonstans utanför Wetzlar och blir ompysslad av folk som vet vad de gör.
Biljetten var beställd redan dagen innan. En resa till Stockholm, helt själv. Hur skulle jag klara en hel dag i staden på egen hand, undrade min fru.
En vecka full av nya intryck ligger nu bakom mig, och jag måste säga att tiden vid Tärna folkhögskola gav mig mer än jag vågat hoppas.
Några dagar med fotograferande. Jag märker direkt om dagarna har blivit fler med kameran i handen, och nu ska jag försöka komma ihåg veckan. Det är tur man har bilderna att titta på.
Två dagar med fotografering, och Leican är mig trogen — nästan i alla fall. Det finns små irriterande fel som hör till Leican, och det värsta är profilerna.
Torsdag, och jag var nere på stan en längre stund igår. Fika med gubbarna, och en gammal kompis sedan förr kom också på besök en stund.
Så var det dags igen — onsdag, och en ny sväng på sjukhuset. Den här gången blev det teclistamab, både som spruta och dropp.
Måndag, och jag hann med en fika på Global Living och en långpromenad. Gubbfikat kan oftast spåra ur, och att säga att vi löser världsproblemen varje gång vore en ren lögn.