Från Svartån till Gammelgården
Svartån – Gammelgården
Det finns dagar man inte planerar.
Man tar med kameran för säkerhets skull, går ut, och låter dagen bestämma vad den vill bli.
Den här blev en sådan.
Leica Camera News
Mari Amman är en amerikansk-italiensk samtidskonstnär som arbetar tvärdisciplinärt med fotografi, installationer, video, poesi, måleri, skulptur, textil och design.
Hon beskriver själv sitt arbete som forskningsbaserat och använder begrepp som Geological Empathy och Sublime Rheology för att utforska relationen mellan människa, natur, teknologi och byggda miljöer.
Young, Inspiring and International: LOBA Emerging Talent
Vidare så vann tyske fotografen Serghei Duve Newcomer-priset 2025 med fotoserien ”Bright Memory”.
I projektet utforskar han sin familjs koppling till Transnistrien.
📷 LEICA M11 Monochrom · Summilux-M 1:1.4/50 ASPH. · f/9.5 · 1/250s · ISO 125 · 50mm · 2026-08-23
Från Svartån till Gammelgården
Morgonen vid ån
Jag började nere i centrum, utmed Svartån.
Där står ett gammalt smidesräcke som jag har gått förbi hundra gånger utan att se.
Den här morgonen såg jag det.
Två stora spiraler som möts på mitten och bildar ett nyckelhål, nästan ett blad.
Så jag ställde mig tätt intill, lät järnet gå ur fokus, och väntade.
Efter en stund kom hon.
Jeansjacka, håret uppsatt, nycklarna hängande vid höften, mitt i steget.
Hon gick rakt genom öppningen utan att ha en aning om det.
Sedan var hon borta.
Därefter gick jag runt till andra sidan, mest av nyfikenhet.
Och där hände det jag inte hade räknat med: ljuset.
Från det hållet löpte solen längs varje böjd stång, och järnet var inte längre en svart massa utan en vinge.
Samma räcke.
Bara en annan sida.
En kvinna med hörlurar passerade bakom, jackan över armen, telefonen i handen.
Petuniorna lyste vitt bakom henne.
Jag tryckte av, och den bilden blev bättre än den första.
Det är värt att lägga på minnet.
Ibland behöver man inget nytt motiv.
Ibland behöver man bara gå tio meter åt sidan.
Från Svartån till Gammelgården
Hem, mat och fötterna i högläge
Sedan blev det hemåt.
Något i magen, en stund i stolen, och den där halvtimmen då man inte gör någonting alls.
Det låter futtigt att skriva om.
Men den som varit ute med kameran en hel förmiddag vet att vilan är halva förutsättningen för kvällen.
Och kvällen var inbokad.
Från Svartån till Gammelgården
Gammelgården i Köping
Där träffade jag Bildgruppen Prisma.
Vi satte oss vid borden under träden.
Stativen låg hopfällda framför oss som verktyg efter ett arbetspass, och ljuset föll i fläckar genom lövverket.
Någon skrattade åt något som redan hunnit bli en historia, och hon skrattade så att hela bordet log med.
En bit bort satt en av oss med kepsen neddragen och telefonen i händerna.
Kameran låg avlagd bredvid honom på bänken.
Det finns en sorts stillhet i en fotograf som just har slutat fotografera, och den fastnade.
Två andra hade ställt sig i skuggan under ett träd och tittade ut över planen.
Hatt, ryggsäck, en kamera hängande i handen.
Motljuset gjorde dem till två mörka gestalter mot allt det ljusa, och de sa ingenting på en lång stund.
De bara stod där och läste ljuset, så som man gör när man varit med ett tag.
Sedan spred vi ut oss, som vi brukar.
Jag hittade ett spindelnät som hängde i motljus, med ett smalt ljusstråk bakom sig.
Utan det stråket hade trådarna inte funnits alls.
Så tunt är det ibland — skillnaden mellan en bild och ingenting.
En bit därifrån stod en gammal trädgårdspump.
Jag gick nära och fotograferade bara en detalj: en krage av gjutjärn, lav i sprickorna, färg som flagnat i årtionden.
Man ser inte att det är en pump.
Man ser att någon en gång göt den, och att den har stått ute sedan dess.
Och till sist hamnade jag vid kastburen, där en ung kastare snurrade upp i ringen bakom skyddsnätet.
Jag fotograferade rakt igenom maskorna.
Hyreshusen låg som en kuliss bakom henne, och hon var mitt i vridningen med armen sträckt.
📷 LEICA M11 Monochrom · Summilux-M 1:1.4/50 ASPH. · f/2.8 · 1/2000s · ISO 125 · 50mm · 2026-08-24
Strömsholm, en annan dag
Strömsholm, en annan dag
Strömsholm är en plats jag återvänder till, och jag vet redan innan jag kliver ur bilen ungefär vad jag ska titta efter.
Först markan.
Kringlan hänger över dörren och den gamla skylten lovar fortfarande barservering, choklad och cigaretter.
Cyklarna står lutade utanför som de alltid gör, och folk sitter på verandan och fikar.
Ingenting av det har ändrat sig på år och dag, och det är hela poängen.
Därefter upp mot slottet.
Molnen låg tunga den dagen, precis lagom, och grusgången leder ögat rakt fram mellan de klippta idegranarna.
Ett par gick före mig, och hon pekade på något uppe vid taket.
Bakom slottet öppnar parken upp sig.
Där stod två likadana bord på gräset — ett tomt i skuggan under träden, ett upptaget ute i ljuset.
Jag såg det inte när jag tog bilden.
Jag såg det efteråt, hemma vid skärmen, och det är ofta då bilderna talar om vad de handlar om.
Sedan hittade jag solrosen.
En fylld sort, tovad som en pompon, med två humlor som arbetade uppe i korgen.
I svartvitt blir en sådan blomma ren form.
Ingen färg som distraherar, bara hundratals smala kronblad som lägger sig i lager på lager.
Och så hästarna, förstås.
Först två stycken långt bort, betande bakom ett staket vid dammen, med vassen i förgrunden och ekarna som en ridå bakom.
Men den bild jag åkte hem med var en annan: en häst som kom fram till staketet, ställde öronen framåt och tittade rakt in i kameran.
Halsen i sidoljus, musklerna som skulptur.
Ibland kommer motivet till en.
Och så cirkusen
Och så cirkusen
En kväll stod Cirkus Brazil Jack på en grusplan i utkanten.
Tältet var det uppenbara motivet — ränderna, flaggorna, vajrarna mot himlen.
Men det var husvagnarna bakom som fångade mig.
En hel rad, tätt parkerade, en bil inkilad mellan två av dem, och någon som skymtade i springan.
Det är där cirkusen bor.
Manegen är arbetet; vagnarna är hemmet.
Jag stod kvar längre än jag hade tänkt.
Det beror på att jag skriver på en bok där en man vaknar i en husvagn på en sådan här grusplan, och där hästarna betyder mer för honom än publiken någonsin gör.
Prolog och första kapitel går att läsa här: Tre steg bakom (PDF)
Bilder ifrån dagens äventyr
