The Temperance Movement – Katalin – 2013

En kväll när bluesrocken tog över Katalin

Det var 2013 och scenen på Katalin i Uppsala kändes nästan för liten för energin som skulle explodera den kvällen.
The Temperance Movement var fortfarande på väg upp, men det låg redan något tungt och självsäkert över bandet.
Ett sådant där band som inte behöver bevisa något – de bara kliver upp, slår an första ackordet och rummet förändras.

Luften i lokalen var tät av förväntan.
När Phil Campbell öppnade munnen första gången var det som att kasta en tändsticka i ett rum fullt av bensinångor.
Rösten var rå, själfull och full av bluesens gamla tyngd, men samtidigt med en energi som hörde hemma i modern rock.

När scenen började gunga

Bandet spelade med en intensitet som nästan var fysisk.
Gitarrerna bet sig fast i riffen, trummorna drev låtarna framåt som ett lokomotiv och basen låg där som ett mörkt fundament under allt.

Det var inte en perfekt polerad show. Tvärtom. Det var svettigt, högljutt och levande. Precis som rock ska vara.

Phil Campbell rörde sig över scenen som en predikant i ett blueskapell, ibland med slutna ögon, ibland lutad över publiken som om han försökte dra med dem ännu djupare in i musiken.

Musiken i ljuset

Från platsen framför scenen såg jag konserten genom kameran. Ljuset föll hårt över ansikten och instrument, skar genom röken och skapade ögonblick som nästan kändes målade.

Det är något speciellt när musik och ljus möts på det där sättet. Gitarristen böjd över sitt instrument, Campbells ansikte i ett snett scenljus, svetten som blänker i pannor och händer som griper hårdare om strängarna.

Det är i de där ögonblicken bilderna uppstår – när musiken nästan går att se.

Bluesrock med gammal själ

The Temperance Movement bar med sig ett arv från band som Free, Faces och Rolling Stones, men utan att kännas nostalgiska. De spelade inte gammal rock. De spelade levande rock.

Riffen var klassiska, men energin var nutid. Och publiken på Katalin svarade direkt. Man kunde känna hur golvet vibrerade när folk började röra sig närmare scenen.

En kväll som stannade kvar

Vissa konserter bleknar snabbt i minnet. Andra lämnar ett spår efter sig.

Den här kvällen gjorde det.

Kanske var det ljudet av gitarrerna, Campbells röst eller bara känslan i rummet. Kanske var det ljuset, rörelsen och alla de där små ögonblicken som fastnade i kameran.

Men när jag ser bilderna från kvällen igen är det lätt att höra musiken fortfarande. Den där tunga bluesrocken som fyllde Katalin och fick väggarna att kännas lite närmare.

Och det är precis så en bra rockkonsert ska leva vidare – i både öron och bilder.

The Temperance Movement – Katalin 2013

2013 stod The Temperance Movement på scenen på Katalin i Uppsala. Bandet var fortfarande i början av sin resa men hade redan den där självsäkra tyngden som bara riktigt bra bluesrockband bär med sig. Den kvällen fylldes rummet av rå energi, svettig rock och ett sound som lutade tungt mot den klassiska brittiska bluesrocken.

För mig blev det ett första möte med bandet – genom kameran framför scenen.

Bandet denna kväll

På scenen stod:

Phil Campbell – sång
Luke Potashnick – gitarr
Paul Sayer – gitarr
Nick Fyffe – bas
Damon Wilson – trummor

Phil Campbell bar mycket av uttrycket med sin raspiga, själfulla röst. Gitarristerna Luke Potashnick och Paul Sayer byggde upp det där dubbla gitarrlandskapet där riff och blueslicks vävdes ihop. I botten låg Nick Fyffes stabila bas som gav tyngd åt hela ljudbilden.

Bakom trummorna satt Damon Wilson som drev bandet framåt med kraft och precision.

Efter Katalin – fler möten

Vad jag inte visste den kvällen på Katalin var att det inte skulle stanna där. Det blev tre möten till med bandet.

Jag fotograferade dem senare i Avesta på Garaget och även i Stockholm på Bryggerihusen. Varje gång med samma intensitet och samma känsla av att bluesrocken verkligen levde på scenen.

När man följer ett band genom flera konserter börjar också en igenkänning uppstå – både från scenen och från diket framför scenkanten.

“Stalkern”

Efter några konserter började de känna igen mig också. Trummisen Damon Wilson skrattade en gång och kallade mig för deras “stalker”.

Det sades med värme och humor, och blev mer ett internt skämt än något annat. Jag dök ju faktiskt upp igen med kameran när bandet kom tillbaka till Sverige.

Bilderna från kvällen

Konserten på Katalin blev startpunkten. Ljuset, rörelsen på scenen och energin i bandet gav en rad bilder som fortfarande bär känslan från kvällen.

Det är något speciellt med livebilder när musiken nästan går att känna i dem. Gitarrister böjda över sina instrument, en sångare mitt i ett uttryck, trummor som driver allt framåt.

Den här kvällen var början på flera möten med The Temperance Movement – och den finns fortfarande kvar i bilderna.

Tre låtar ifrån bandet — klicka på länkarna nedan

• 🎵 The Temperance Movement – Only Friend
• 🎵 Temperance Movement – Pride
• 🎵 Temperance Movement – Midnight Black