Stockholm

Vilken dag i Stockholm

En skön dag väntade framför mig och Susanne, även om det är lite knepigt att komma ihåg detaljer från 16 år tillbaka.
Jag gör så gott jag kan och börjar med bilresan.
Vi valde att åka till Elite Hotel Marina Tower först, för att komma på plats i god tid.

Hotellet var nyrenoverat, och redan i trapphuset kände man att bygglukten fortfarande låg kvar i luften.
Det var också lite klurigt att hitta direkt till parkeringshuset, men efter lite letande kom vi fram till slut.


Vi hade planerat att gå på Fotografiska museets invigning, där Lennart Nilsson stod för bandklippningen.
När vi kom in i utställningslokalerna möttes vi av verk från stora internationella fotografer – Annie Leibovitz, Lennart Nilsson, Joel-Peter Witkin och Vee Speers – även om utställningen officiellt skulle öppna för allmänheten först någon dag senare.

Vi gled med in och fick uppleva en suverän utställning.
Samtidigt måste jag erkänna att Joel-Peter Witkins verk lutade åt det mer sjuka hållet.
Här handlar det om medvetet obehag: fotografi som vill göra ont och konst som medvetet går för långt – just med den avsikten.

Mellan fotografiska och konserten på Cirkus

Vi promenerade runt på Söder och började gå uppför Hornsgatan en bit, innan vi vände tillbaka mot Götgatan.
Där finns en liten hattaffär där jag gick in och köpte mina Stetsonhattar.
De har olika namn, men jag minns att Beppe Wolgers hade en sådan – fiskhatt eller kanske bucket hat, något åt det hållet.

Under den varma och sköna dagen stannade vi till vid Akkurat Bar & Restaurang, och där blev det äntligen dags för första ölen och varsin burgare.
Efter det var det dags att gå tillbaka till bilen, som vi hade parkerat vid Fotografiska, för att ta oss till hotellet och vila lite innan konserten med Joe Bonamassa började.

Konserten på Cirkus

Så var det dags för dagens sista evenemang: Joe Bonamassa på Cirkus i Stockholm.
Det blev faktiskt min tredje gång att se honom live – första gången var på Rockland i Sala och andra gången i Tantolunden i Stockholm.

Den 19 september 2010 stod blues‑rock‑virtuosen Joe Bonamassa på scen under en turné som följde hans album Black Rock – ett album som verkligen visade upp hans breda spektrum, från smygande blues till elakare rockriffs.
Vid den här tiden var han känd för sina intensiva tvåtimmarsshowar utan paus, där gitarrsolon och dynamisk spelglädje stod i fokus från första till sista ton.

Själva konserten var ett tydligt bevis på varför Bonamassa ofta beskrivs som en av bluesrockens främsta liveaktörer.
Han spelade med en teknik och kontroll som gränsade till virtuositet, samtidigt som han aldrig tappade den råa känslan som är genrens kärna.
Publiken fick höra allt från soulfulla ballader till explosiva rocklåtar, ofta med långa, fängslande gitarrsolon som höjde energin i hela lokalen.

Vad som verkligen stack ut med 2010‑turnén var hur Bonamassa styrde showen som en rock‑sergeant – ingen paus, bara en svepande, konstant kraft av toner.
Det gjorde konserten till en demonstration av både skicklighet och uthållighet.
För fans av gitarrdriven rock‑blues blev kvällen troligen oförglömlig, när tekniskt kunnande mötte ren scenenergi.

Länk till bilderna ifrån hedemora bluesjam finns här >> Hedemora blues jam 1 Oktober

Lite Hubbo länkar nedan

Länk till Guide – Natursidan
Klicka här för att komma dit


Länk till Upplev-naturen
Klicka här för att komma dit