Två dagars fotograferande
Onsdag 1 april 2026
Torsdagen
Igår fick jag till en lite längre runda igen – nästan sju kilometer, och det är jag nöjd med.
Det blev en hel del omvägar för att få ihop stegen, och den här gången ledde promenaden mig
även genom Djäkneberget.
Jag brukar ha svårt att hålla isär dagarna, men som tur är kan jag ganska snabbt gå tillbaka
och kolla i bloggen här. Dessutom får bilderna en datumstämpel, vilket hjälper.
På vägen svängde jag in till Global Living,
tog en kopp kaffe med påtår och satt och pratade med Enrico och Bosse ett tag.
Fredag idag
Vi blev hundvakt till beaglen Edith – hon har blivit bättre, men är fortfarande ett litet monster.
Är det tyst där hon är, så håller hon garanterat på med något sattyg.
Yngsta dottern och hennes pojkvän hade köpt båt, och den skulle hämtas i Enköping, så det var
lite rörelse i huset.
Senare drog jag iväg till Hallstahammar för att träffa fotovännerna, som just nu har utställning
genom Konst- och Kulturrundan i Kolbäcksådalen.
Deras lokaler var i Eldsbodahuset, och det håller på ända till på söndag.
Totalt är det 155 konstnärer som ställer ut runt om i Kolbäcksådalen.
Min Spotify Spellista
Leica Fotografie International
Hos Russell Cobb bär bilden en tydlig känsla av tidlöshet. Samtidigt finns något direkt och närvarande i uttrycket – och just därför uppstår en spänning mellan det förflutna och nuet.
Här skildras ett skifte – en rörelse uppåt, både bokstavligt och bildligt. I den övergången framträder en berättelse om förändring, där fotografens blick fångar det som annars lätt passerar.
Vinnarbilden bär på en omedelbar närvaro. Det finns ett exakt ögonblick där allt faller på plats – och just där visar fotografen sin känsla för timing och mänskligt uttryck.
Federico Borella och Michela Balboni arbetar med landskapet som form. Ljuset blir avgörande, och i övergången mellan yta och struktur formas något nästan skulpturalt.
Vasco Trancoso rör sig mellan det dokumentära och det personliga. Bilderna känns direkta, men samtidigt finns en eftertanke som växer fram i varje sekvens.
Hos Nick Brandt blir bilden både stillsam och tung. Den bär ändå på en tydlig berättelse om vår tid – och i det mötet uppstår en stark känsla av det som håller på att försvinna.
Thibault Gerbaldi arbetar nära det sköra. Och ändå finns en motkraft – en stillsam styrka – där bilderna rör sig mellan utsatthet och motstånd.
