Tung i benen
Drygt 7 kilometer
Tisdag morgon.
Kände av gårdagens promenad i benen, men ändå ville jag ta mig ner för en kaffe på Global Living.
Jag parkerade på den vanliga platsen och började gå ner i lugn takt mot fiket.
Efter ett antal meter kom känslan plötsligt: va fa… jag tänker inte ta någon omväg idag.
Det är något jag annars brukar göra.
För att få de där extra stegen, för att lura mig själv lite – och märkligt nog brukar jag alltid gå på det.
Men just då, och kanske just därför, hann också tanken slå mig att vända tillbaka till bilen
och göra något helt annat istället.
Bara för ett ögonblick.
Dagen bilder
Bilderna var inte några bra bilder, många dagar blir bilderna mer för att visa vart jag har flängt runt.
Daniel ringde medans jag var och gick, och frågade om jag kunde mata upp vid nya fågelplatsen, självklart åkte jag dit efter turen i city.
Även här var det lite vingligt att ta mig fram, på grund av tröttheten i mina ben, som jag fortfarande känner av i skrivande stund.
Leica M11 Safari funderingar
▶ Små saker som stör mig på Leican
Mitt Leica M 50/1,4 Summilux ASPH har en liten sak som irriterar mig.
Egentligen inget stort problem – men ändå något som återkommer.
Nämligen att bländarringen kan ändra sig när man är ute och promenerar.
Det räcker med minsta lilla beröring så har den plötsligt flyttat sig ett steg,
ofta utan att man märker det direkt.
Just därför fastnade jag när jag fick tipset att prova med en O-ring.
Tydligen är det här något som många Leica M-fotografer redan gör.
En enkel lösning, nästan för enkel – men samtidigt diskret nog för att inte störa
känslan i objektivet.
Med en filtergänga på 46 mm fungerar vanligtvis en O-ring i storleken
46 × 1 mm (innerdiameter × tjocklek).
Den ger precis lagom motstånd: bländarringen stannar där man ställt den,
men utan att kännas trög eller ”låst”.
Ett exempel på sådana O-ringar finns här: O-ring 46 × 1 mm
Samtidigt finns det en annan sak som skaver lite.
När jag använder en profil som jag själv har gjort i Leican
kan man ju tycka att den ska ligga kvar även när kameran går ur viloläge.
Men istället händer det att den ibland hoppar tillbaka till ett standardläge.
Inte alltid –
men tillräckligt ofta för att bryta rytmen när man fotograferar.
Inget dramatiskt.
Men ändå sådana där små saker man märker
när man vill att kameran bara ska vara där.
Redo.
Utan att ta plats.
Ringmärkning av Slagugglor