Ramnäs smedja
En tisdag som ville gå fort
Igår var det tisdag, och det hade gått en månad sedan provtagningen på hematologen och besöket på infektion.
Tiden jag var där klarade jag gallant under en timme, trots att jag fick gå en bra bit mellan avdelningarna.
Det kändes nästan som att jag hamnat i en VIP-kö.
Fort gick det i alla fall.
Sedan blev frisörskan nästa anhalt.
Samma sak där: lite sommarklippning, och vipps så var man klar även där.
Och när allt gick så fort tänkte jag: då åker jag till Ramnäs smedja.
Leica Camera News
Mari Amman är en amerikansk-italiensk samtidskonstnär som arbetar tvärdisciplinärt med fotografi, installationer, video, poesi, måleri, skulptur, textil och design.
Hon beskriver själv sitt arbete som forskningsbaserat och använder begrepp som Geological Empathy och Sublime Rheology för att utforska relationen mellan människa, natur, teknologi och byggda miljöer.
Young, Inspiring and International: LOBA Emerging Talent
Vidare så vann tyske fotografen Serghei Duve Newcomer-priset 2025 med fotoserien ”Bright Memory”.
I projektet utforskar han sin familjs koppling till Transnistrien.
📷 LEICA M11 Monochrom · Summilux-M 1:1.4/50 ASPH. · f/2.8 · 1/250s · ISO 4000 · 50mm · 2026-08-18
Ramnäs smedja
Det jag missade
Det här var nämligen något jag missade med Bildgruppen Prisma.
Jag kom hem rätt sent från Stockholmsresan på måndagen, och då fanns det inte mycket kvar att göra av den dagen.
Men kör jag den nu, tänkte jag, så har jag liksom också varit där den här veckan.
Då är jag i fas med bildgruppen igen.
Koden hade jag ju.
Så det var bara att gå in.
Några sekel bakåt
Några sekel bakåt
Och att gå in där är att gå bakåt.
Inte tio år, inte femtio.
Några sekel.
Det första man möter är tystnaden i ett rum som byggdes för oväsen.
Takstolarna välver sig som i en kyrka, ljuset faller in genom smala fönster högt uppe, och nere i mörkret står maskinerna kvar.
Ingen har flyttat dem.
För så ligger det: verktygen är utplacerade kring de områden de hörde till.
Tängerna vid härdarna.
Stängerna lutade mot pelarna.
Vågen med sin stora runda urtavla, vänd mot dörren, som om den fortfarande väntade på nästa lass.
Det är inte ett museum som har ställt fram sakerna.
Det är ett hus som har låtit dem ligga.
Och det gör något med en.
Man går tyst.
Man tar i ingenting.
Man tänker på händerna som höll i det här varje dag, tolv timmar i taget, och som ingen skrev upp namnen på någonstans.
📷 LEICA M11 Monochrom · Summilux-M 1:1.4/50 ASPH. · f/9.5 · 1/250s · ISO 20000 · 50mm · 2026-08-18
Ramnäs smedja
Rost, damm och en fjäder
Ju längre in jag kom, desto mindre blev det jag ville fotografera.
Först hela hallen.
Sedan hammaren.
Sedan en ratt, ett linhjul, ett räcke i spindelväv.
Och till slut, mitt i allt järn, en enda liten fjäder som fastnat i en tråd och hängde och lyste i mörkret.
Allt det tunga i det här huset.
Och det enda som lyser är det lättaste som finns.
Leica M11 Monokrom
Leica M11 Monokrom
Jag har varit här förut.
Men aldrig med en Leica M11 Monokrom.
Och det är en annan sak, det.
Kameran vill åt precis det som finns här inne: rost, damm, ljus som kommer in snett, svart som verkligen är svart.
Den ber inte om färg.
Den ber om kontrast, och det finns det gott om i Ramnäs.
Men jag är kanske lite för försiktig.
Jag skulle nog kunna testa den ännu mer på inställningarna än vad jag gjorde nu.
Våga gå längre ner, längre ut, längre in i mörkret och se vad den klarar.
Det får bli nästa gång.
Huset står ju kvar.
Det har det gjort ett bra tag.
Bilder ifrån dagens äventyr
