Sjukhusbesök
Onsdag 1 april 2026
Sjukhusbesöket
Idag var det dags för Teclistamab, zoledronsyra och Privigen. Kroppen känns fortfarande bra – visst kan det göra lite ont på vissa ställen i skelettet, men det är något jag kan leva med. Nu har jag kört denna behandling med Teclistamab och Privigen sedan januari förra året, så det börjar bli en invand rutin. Zoledronsyran, som är till för att stärka skelettet, vet jag däremot inte hur länge de tänker fortsätta med.
Promenad runt Lillåudden
Efter sjukhuset parkerade jag vid Steam Hotel och tog en promenad på 4 kilometer. Vädret var alldeles för bra för att åka rakt hem. Blir det lika fint i helgen lär det dessutom vara trångt ute på trottoarerna.
Själv siktar jag på ett besök på konst- och kulturrundan i Kolbäcksdalen. Jag ställer inte ut något i år heller – har helt enkelt inget sug på att pillra med foton, och allra minst på att måla. Känslan bara försvann, trots att det gick bra när jag väl höll på. Men suget har inte kommit tillbaka.
Bluesjam i Hedemora
Utöver konstrundan vill Susanne åka till Hedemora och lyssna på The Bluetonics. Jag har fotat Filip Karlström ett antal gånger tidigare – han spelar, eller spelade, även i ett band som heter Angstbadan. Så det kan bli både konstrunda och bluesjam den här helgen.
Leica Fotografie International
Hos Russell Cobb bär bilden en tydlig känsla av tidlöshet. Samtidigt finns något direkt och närvarande i uttrycket – och just därför uppstår en spänning mellan det förflutna och nuet.
Här skildras ett skifte – en rörelse uppåt, både bokstavligt och bildligt. I den övergången framträder en berättelse om förändring, där fotografens blick fångar det som annars lätt passerar.
Vinnarbilden bär på en omedelbar närvaro. Det finns ett exakt ögonblick där allt faller på plats – och just där visar fotografen sin känsla för timing och mänskligt uttryck.
Federico Borella och Michela Balboni arbetar med landskapet som form. Ljuset blir avgörande, och i övergången mellan yta och struktur formas något nästan skulpturalt.
Vasco Trancoso rör sig mellan det dokumentära och det personliga. Bilderna känns direkta, men samtidigt finns en eftertanke som växer fram i varje sekvens.
Hos Nick Brandt blir bilden både stillsam och tung. Den bär ändå på en tydlig berättelse om vår tid – och i det mötet uppstår en stark känsla av det som håller på att försvinna.
Thibault Gerbaldi arbetar nära det sköra. Och ändå finns en motkraft – en stillsam styrka – där bilderna rör sig mellan utsatthet och motstånd.
