Anundshög i Västerås
Måndag 30 mars 2026
Efter lasarettet
Ännu en vecka med massa sjukhusbesök. Idag var det infektionsmottagningen för att inhalera Pentacarinat mot lunginflammation – ett läkemedel som, intressant nog, även används mot helt andra sjukdomar. Bland annat Leishmaniasis, en parasitsjukdom som förekommer i vissa delar av världen, och i tidiga stadier av afrikansk sömnsjuka.
Inhalationen tog 15–20 minuter, och sedan kom jag rätt snabbt ut igen.
Vädret var inte direkt lockande idag, och bilen styrde sig nästan av sig själv mot Tillberga.

Anundshög
När jag närmade mig platsen svängde jag ändå in på parkeringen – inte helt planerat, men det är svårt att köra förbi.
Det blev en liten fruktstund i bilen, och när jag väl var där tog jag mig ur och gick en promenad runtom på området.
Inga dramatiska bilder idag, mer dokumentärt.
Men det räcker också.
Jag lade dessutom in gårdagens blåsippa, tagen med iphonen. Att de börjar dyka upp nu är ett gott tecken – då är det snart dags för en ordentlig fotosession vid Åholmen.

Min MacBook Pro
Apropå frustration – jag är verkligen inte ensam om det. Apple tog bort Launchpad efter 14 år och ersatte det med något de kallar ”Apps”, som i praktiken inte tillåter någon anpassning alls.
Du kan välja att se appar per kategori eller per namn, och det är ungefär det.
Kategorierna bestäms av Apple och deras AI, och de är, för att tala klarspråk, rätt opålitliga.
Att Apple skall bestämma hur jag organiserar mina verktyg är faktiskt lite galet.
Följden blev att jag helt tappade snabbheten – jag hittade helt enkelt inte mina appar lika snabbt som förut.
Men sedan, lite oväntat, fick jag ett bra tips av Claude – min nya vän på nätet. 🙂 Lösningen var att installera AppGrid från App Store, gratis i grundversionen.
Den gör allt det gamla Launchpad gjorde, och importen av den gamla layouten gick smidigt.
Ordning och reda igen, äntligen.
Leica Fotografie International
Hos Russell Cobb bär bilden en tydlig känsla av tidlöshet. Samtidigt finns något direkt och närvarande i uttrycket – och just därför uppstår en spänning mellan det förflutna och nuet.
Här skildras ett skifte – en rörelse uppåt, både bokstavligt och bildligt. I den övergången framträder en berättelse om förändring, där fotografens blick fångar det som annars lätt passerar.
Vinnarbilden bär på en omedelbar närvaro. Det finns ett exakt ögonblick där allt faller på plats – och just där visar fotografen sin känsla för timing och mänskligt uttryck.
Federico Borella och Michela Balboni arbetar med landskapet som form. Ljuset blir avgörande, och i övergången mellan yta och struktur formas något nästan skulpturalt.
Vasco Trancoso rör sig mellan det dokumentära och det personliga. Bilderna känns direkta, men samtidigt finns en eftertanke som växer fram i varje sekvens.
Hos Nick Brandt blir bilden både stillsam och tung. Den bär ändå på en tydlig berättelse om vår tid – och i det mötet uppstår en stark känsla av det som håller på att försvinna.
Thibault Gerbaldi arbetar nära det sköra. Och ändå finns en motkraft – en stillsam styrka – där bilderna rör sig mellan utsatthet och motstånd.