Långpromenad idag
Fotografering vid Åholmen
Blommor och natur
Jag var inte så värst pigg på att ta mig ut direkt i morse, delvis för att solen fortfarande inte ville komma fram från molnen som den gömde sig under.
Men efter en stund fick jag ändå tummen ur och packade väskan med frukt, dryck och lite sockerkaka 🙂,
för att sedan styra bilen mot detta natursköna område.
Väl på plats hittade jag en hel del blåsippor och även vitsippor,
fastän det normalt brukar vara betydligt tätare mellan de blå i backarna.
Däremot lär det nog dyka upp fler vitsippor nu framöver, så fort värmen väl bestämmer sig för att komma på besök.
Några få bilder
Jag var inte så värst aktiv med fotandet den här gången, så det blev faktiskt lite få bilder på just blommorna.
Istället vecklade jag ut sittdynan så att jag kunde ligga på den utan att skita ner mig helt,
men efter en stund hör jag plötsligt två röster: ”Vad gör du där nere på marken?”.
I efterhand inser jag att det måste sett jäkla konstigt ut när man låg där helt platt på backen.
En skön dag
Efter att jag hade gjort mitt med kameran tog jag mig en fika och lite frukt.
Det var rätt skönt att bara sitta och njuta av solen, eftersom den nu hade hittat fram rejält jämfört med hur det såg ut i morse.
När det väl var dags att åka hemåt märkte jag att det inte går att åka genom Strömsholms slott, då vägen håller på att lagas.
Det blir en jäkla omväg, så jag funderade på hur länge de egentligen kommer hålla på där – det kan ju bli intressant om det fortsätter så här under pingsttävlingarna.
Hästfolket kommer bli galna 😂, för det kan lätt bli totalt kaos där.
Leica Fotografie International
Hos Russell Cobb bär bilden en tydlig känsla av tidlöshet. Samtidigt finns något direkt och närvarande i uttrycket – och just därför uppstår en spänning mellan det förflutna och nuet.
Här skildras ett skifte – en rörelse uppåt, både bokstavligt och bildligt. I den övergången framträder en berättelse om förändring, där fotografens blick fångar det som annars lätt passerar.
Vinnarbilden bär på en omedelbar närvaro. Det finns ett exakt ögonblick där allt faller på plats – och just där visar fotografen sin känsla för timing och mänskligt uttryck.
Federico Borella och Michela Balboni arbetar med landskapet som form. Ljuset blir avgörande, och i övergången mellan yta och struktur formas något nästan skulpturalt.
Vasco Trancoso rör sig mellan det dokumentära och det personliga. Bilderna känns direkta, men samtidigt finns en eftertanke som växer fram i varje sekvens.
Hos Nick Brandt blir bilden både stillsam och tung. Den bär ändå på en tydlig berättelse om vår tid – och i det mötet uppstår en stark känsla av det som håller på att försvinna.
Thibault Gerbaldi arbetar nära det sköra. Och ändå finns en motkraft – en stillsam styrka – där bilderna rör sig mellan utsatthet och motstånd.
