Västerås och soft

Hubbo & Västerås

Västerås

Från Hubbo, till Västerås – en lugn dag.

Idag var en sådan där dag man helst bara vill få överstökad.
Regnet satte effektivt stopp för mina planer att komma ut.
Visst, jag går ut ibland även när det regnar – men inte när det fullkomligt vräker ner, som det gjorde under en lång stund idag.

Och när det väl blev lite uppehåll, då hade jag redan hunnit bestämma mig: jag skulle stanna inne.

Ändå tog jag mig ner till centrum för ett ärende.
På vägen dit kändes det som att jag åtminstone kunde få något litet gjort.
Efteråt slog jag mig ner ensam med en kopp kaffe på Karlsgatan 2.
Det var ovanligt stilla där idag, ett behagligt lugn vilade över fiket.

Hubbo & Västerås — Glädjande besked, kan man kalla detta för remission nu

Glädjande besked idag

Min M-komp är inte mätbar längre – vilket, om jag förstått det rätt, betyder att jag nu är i remission.
Det går alltså inte att spåra själva cancern just nu, och jag kan bara hoppas att sprutorna med Teclistamab fortsätter att hålla sjukdomen borta i många år framöver.

För det är mycket jag fortfarande vill hinna med. Jag behöver massor av år till. 🙂

Till att börja med ska aktierna gå upp – åtminstone den ena av dem, förhoppningsvis redan i höst.
Och ja, jag drömmer fortfarande om en Leica M11 Monokrom med ett Leica M 50/1,4 Summilux ASPH.

Utöver det vill jag såklart göra massor med resor tillsammans med min fru.
Vi har pratat om att testa husbilslivet – kanske är det helt fantastiskt, eller så är det inget för oss alls.
Men det vore roligt att prova.

När det gäller inspiration i bildskapandet så finns det vissa fotografer jag alltid återkommer till.
Särskilt när jag funderar över vilka bilder som verkligen håller över tid. Det ska vara svartvita fotografier som man vill leva med – sådana som kan hänga på väggen i åratal utan att man tröttnar, som fortfarande säger något när man passerar dem dag efter dag.

Några jag gillar lite extra är:
Jeff Ascough,
Ragnar Axelsson och
Harri Kulju photography.

Lite gamla bilder ifrån Hedemora Blues jam

Blues jam den 8 oktober 2017 blev en kväll att minnas.
Det var en sådan där lördag då mörkret kändes lite tyngre än vanligt, men så klev Ronnie Åström upp på scenen – och allt förändrades.

Från första tonen höjde han pulsen i lokalen.
Det var tung blues, rakt in i kroppen. Inget tillrättalagt, inget inställsamt – bara äkta känsla, precis som det ska vara.
Och ju längre kvällen gick, desto mer satt man fast i hans närvaro, i det där drivet han har.

Under de där timmarna hade jag också kameran med mig.
Jag fotograferade honom medan han spelade, försökte fånga det där som inte riktigt går att säga – bara visa. Ljuset, uttrycket, känslan i varje fras.

Det var inte bara ett uppträdande, det var timmar som fick tiden att stå still.
En sån kväll man önskar man kunde trycka på repeat på.

Ronnie Åström är definitivt en artist jag vill se och höra igen.