Hubbo & Västerås

Min Myelom behandling

Efter en tuff gårdag vaknar jag betydligt piggare idag.
Solens första strålar känns nästan som en belöning.
Igår, däremot, sov jag igenom halva dagen – kroppen ville helt enkelt inte mer.

Orsaken? Privigen-droppet.
Som vanligt slog det hårt.
Huvudet bultade och en tung känsla – som en manligt sjuk version av mig själv – la sig som ett lock över dagen.

Men mitt i allt det där kom ändå något som andades lättnad: sprutan med Teclistamab.
Numera ges den bara varannan vecka, vilket gör att kroppen hinner hämta sig.
Och ännu bättre – snart bara en gång i månaden.
Det finns något hoppfullt i rytmen av dessa behandlingar, som om kroppen får lite mer spelrum.

Sedan kom ett oväntat meddelande från provtagningen.
Resultatet fick mig att stanna upp. S-M-Komp (IgG, kappa) ligger nu på 2 g/L – det lägsta värdet jag haft på över ett decennium.
Tidigare låg det bästa jag haft på 4 g/L, och det var innan sjukdomen tog fart på allvar.

Min läkare säger att jag har en särskilt besvärlig form av Multipelt Myelom.
Ändå – mitt i det besvärliga, finns en rörelse nedåt i värdena, och det betyder för mig väldigt mycke.

Ny sköterska jag inte vill ha igen

Den här gången hade jag fått en ny sköterska – en jag inte kände igen.

Först letade hon efter ett kärl att sätta nålen i, men misslyckades.
Trots det fortsatte hon, som om hon ville bevisa att hon kunde.

Plötsligt, bestämde hon sig för att sätta nålen ovanpå handen.
Redan innan hon stack visste jag att det inte skulle bli bra.
Inte nog med att det gjorde fruktansvärt ont – en annan sköterska hade tidigare uttryckligen sagt att man inte skulle sticka där.

Där och då, mitt i smärtan, gick en gräns.
Jag höjde rösten, tydligt och utan tvekan: “Dra ut nålen. Gå och hämta någon som vet hur man gör det här ordentligt.”

Det blev tyst i rummet.
En kort stund senare hade hon lämnat, och en mer erfaren sköterska tog över.
Äntligen sattes nålen rätt – utan onödig smärta, utan tvekan.

Samla steg i västerås

Idag började på ett lite annat sätt.
Jag fick ihop några fler steg än jag brukar – något som kändes bra, nästan som om det kan bli en ny vana framöver.
Jag gick 5,6 kilometer, och när jag var klar kände jag mig den där skönt trötta, som man gör efter ett bra pass.

Och nu, när jag sätter mig ner, är det dags för något jag ser fram emot – hockey.
Skellefteå mot Brynäs.
För mig finns det inget annat än Brynäs, och det känns nästan som en självklarhet att vara Brynäsare, för alltid.

Men där, i tankarna, dyker något upp.
Min lillebror – ja, kanske inte så liten längre – var med och spelade när Brynäs vann SM-guld 1980.
Det är en historia som lever vidare, och jag bär den med mig, som en påminnelse om både det som var och det som är.

Fika gruppen vid Karlsgatan 2

Ibland får man verkligen uppleva de där ögonblicken som får en att skratta högt.
Idag var en sådan dag.
Plötsligt fick jag ett oväntat finger, ett riktigt fuck you från en gammal gubbe.

Lite får man ju faktiskt skylla sig själv när man väljer att fotografera dem i deras mest ofiltrerade ögonblick.
Man vet att det finns risker, och kanske är det just det som gör det hela så roligt.
För trots allt, det var vänner det. 😂

Lite Hubbo länkar nedan
Tidigare tur vid Skillberg
Klicka här för att komma dit


Länk till Guide – Natursidan
Klicka här för att komma dit


Länk till Upplev-naturen
Klicka här för att komma dit


All About Photo, en väldigt bra websida
Klicka här för att komma dit


Streetsilhouettes, bra websida
Klicka här för att komma dit