Låg växel med Leica

En dag i låg växel

Jag var inte riktigt med i matchen idag.

Ett antal dagar med en manlig sjukdom är inte att leka med, och den som skrattar åt det har aldrig legat under filten och räknat sprickorna i taket.

Så jag gick ut ändå.

Långsamt.

Utan krav på att komma hem med något.

Och ibland är det precis då man gör det.

Leica Camera News

Mari Amman är en amerikansk-italiensk samtidskonstnär som arbetar tvärdisciplinärt med fotografi, installationer, video, poesi, måleri, skulptur, textil och design.

Hon beskriver själv sitt arbete som forskningsbaserat och använder begrepp som Geological Empathy och Sublime Rheology för att utforska relationen mellan människa, natur, teknologi och byggda miljöer.

Young, Inspiring and International: LOBA Emerging Talent

Vidare så vann tyske fotografen Serghei Duve Newcomer-priset 2025 med fotoserien ”Bright Memory”.

I projektet utforskar han sin familjs koppling till Transnistrien.

Upptäck Serghei Duves arbete →

Låg växel med Leica — Valrörelsen har flyttat ut på gågatan. Partiflaggor, valstugor och förbipasserande som väljer om de ska stanna eller gå vidare.

📷 LEICA M11 Monochrom · Summilux-M 1:1.4/50 ASPH. · f/11 · 1/500s · ISO 6400 · 50mm · 2026-08-29

Fika, och sedan mer fika

Dagen började på Global Living, och den stannade kvar där längre än planerat.

Det blev mycket fika.

Det blev den sortens fika där koppen fylls på utan att någon frågar och samtalet får ta den tid det tar.

Ingen stress.

Ingen agenda.

Bara stolar, bord och tid som rinner åt rätt håll för en gångs skull.

Jag behövde det mer än jag ville erkänna.

Ut på stan

Därefter blev det en rundtur på stan.

Kameran hängde med, som den alltid gör, men jag jagade ingenting.

Regnet hade gått före mig och lämnat uteserveringarna tomma, med vattendroppar kvar på bordsskivorna och stolarna vända mot ingen.

Sådant ser man bara när man går sakta.

Vidare genom gågatan.

Folk som gick åt sitt håll, en kvinna i vit kappa som vände sig om precis när jag höjde kameran, och den där blicken som blir kvar i bilden långt efter att hon försvunnit runt hörnet.

Jag vet inte vem hon var.

Det behöver jag inte heller veta.

Ett snabbt besök hos Lars of Sweden

På vägen tittade jag också in på Lars of Swedens utställning.

Det blev snabbt, alldeles för snabbt, mer en hälsning än ett besök.

Men det gjorde inget, för vi ska ju dit igen.

Bildgruppen Prisma ska gå dit tillsammans, och då finns tid att stanna framför varje bild och prata om det vi ser.

Att titta ensam är en sak.

Att titta tillsammans är något annat.

📷 LEICA M11 Monochrom · Summilux-M 1:1.4/50 ASPH. · f/11 · 1/750s · ISO 6400 · 50mm · 2026-08-29

Efteråt, vid skärmen

Sedan kom kvällen och redigeringen, och det är där dagen egentligen sätter sig.

Jag har beskurit hårdare än vanligt den här gången.

Caféborden fick tappa hela den gråa övre delen, så att bara de två våta bordsskivorna och stolsryggarna blev kvar, som två ellipser mot svart.

Barnen vid muren fick behålla sin tomma betongyta, för det är den som gör bilden, men pollaren i kanten fick gå.

Gatubilden gick från gatuvy till möte när jag klev närmare med beskärningen och lät henne och mannen som går bort dela ramen.

Tonalt har jag stängt botten mer än jag brukar.

Regn och mulet vill ha svärta som verkligen bottnar, annars ligger allt kvar i samma gråa.

När stolarna blir svarta får bordsskivorna lysa.

Det är hela tricket.

Och så bilden på ryggen.

Tre säkerhetsnålar som håller ihop en dansdräkt baktill, precis där ingen i publiken någonsin skulle se dem.

Den behövde nästan ingen redigering alls.

Den behövde bara att jag såg den.

Min Spotify Spellista