Ekliden

En tur till Ekliden innan barnvaktandet

Tidigt på morgonen begav jag mig till Skultuna igen, men den här gången valde jag en annan väg.
Istället för att gå samma rutt som igår, gick jag in från andra sidan ån.
Nu hade jag restaurangen och de övriga byggnaderna mittemot mig, vilket gav en ny möjlighet att fånga den mindre hackspetten på bild.

Förhoppningarna steg när jag såg dem i fjärran.
Jag lyfte kameran – men just i det ögonblicket var de redan borta.
De försvann in i ett snår av risiga grenar, en miljö där fokus blev en omöjlighet.
De flög över mig, och de var för snabba för mig.

Samtidigt surrade Merlin-appen intensivt i bakgrunden och fångade upp en hel symfoni av fåglar runt mig.
Namn efter namn rullade in på skärmen: talgoxe, rödhake, bofink, sånglärka, nötväcka… Men trots ljudens närvaro förblev bilderna obefintliga.

Plötsligt, bara en meter ovanför mig, satt en rödhake och sjöng för full hals.
Dess röst var stark och klar, som om den ville bli förevigad.
Jag höjde kameran försiktigt, långsamt, försökte inte skrämma den. Men precis när jag skulle trycka av—swoosh!—så var den borta.

Jag stod kvar en stund, lyssnade på skogen och lät blicken vandra.
En forsärla rörde sig vid vattnet, en större hackspett trummade mot en stam i fjärran, och en korp svävade högt ovanför mig.
Naturen var full av liv, även om minneskortet förblev tomt.

Det var en sådan dag – fylld av rörelse, ljud och närvaro, men utan bevis annat än min egen upplevelse.

Ekliden

Efter en händelserik dag var det dags att styra hemåt.
Vägarna låg öppna framför mig, men precis när jag närmade mig Ekliden fick jag en impuls – varför inte stanna en stund?
Vårvärmen låg som ett mjukt täcke över landskapet, och luften var fylld av fågelsång.
Jag klev ur bilen, drog in den friska doften av nyvaknad natur och lät blicken vandra över trädkronorna.

Jag insåg att det kanske var dags att släppa taget om fröautomaterna.
Med den milda temperaturen och ett överflöd av naturlig föda i skogen behövde de mig inte längre på samma sätt.
Istället har de väl fullt upp med att hitta partners, bygga bon och förbereda sig för den nya säsongen.

Och kanske var det precis som det skulle vara.
Fåglarna behövde sin frihet, sin naturliga rytm.
Att mata dem under vintern hade varit en hjälpande hand under de tuffaste månaderna, men nu var det dags att låta dem klara sig själva.


Jag hade tillryggalagt drygt tre kilometer idag, enligt min app.
Vårens friska luft fyllde lungorna, och med varje andetag kände jag hur kroppen blev lite lättare.

När jag sedan återvände till bilen, märkte jag något som länge legat i bakhuvudet – bilen behövde verkligen en ordentlig genomgång.

Medan jag dammsög mattorna och torkade av panelerna, slog det mig hur skönt det är att avsluta dagen med en känsla av att ha gjort något produktivt.


Och barnvaktandet gick bra, snart är det väl hon som får ta hand om mig istället. 😂

Hubbo länkar nedan

#Birdsafarisweden
Klicka här för att komma dit

Hubbo länk till fågelmatningen nummer 20
Klicka här för mer Skillberg bilder

Länk till Guide – Natursidan
Klicka här för att komma dit

Länk till Upplev-naturen
Klicka här för att komma dit