Hubbo & Västerås

Västerås

Från Hubbo, till Västerås – kontraster som känns.

Bilder från två dagar. Igår trodde jag att det var dags för fotofika, så jag gick ner mot Vasaparken och smet in via baksidan till Karlsgatan 2.
Där tog jag en kaffe och satt en kort stund – tills det slog mig: det är ju juni nu, och då är det Malins café som gäller.
Så jag fortsatte dit. Slog mig ner och satt där betydligt längre, men ingen annan dök upp där heller.

Som det visade sig hade alla istället siktat in sig på träffen vid Åholmen, följt av samkväm.
Nåja, jag fick i alla fall frisk luft – och totalt blev det drygt åtta kilometer denna dag.

Nationaldagen

Jag har märkt att jag har lite svårt för att byta de platser jag brukar gå ifrån.
Det är som att kroppen redan har bestämt rutten. Samtidigt känns det alltid bra att stå under Vallbybron – och jag får en massa steg varje gång jag börjar därifrån.

När jag väl kom ner till Global Living var det inte mycket folk där heller.
Det var ganska lugnt överallt. Men strax innan jag nådde centrum, när jag befann mig rätt nära Djäkneberget, kändes det plötsligt som om halva stan hade samlats där uppe.
Musiken hördes klart och tydligt därifrån, men jag orkade helt enkelt inte ta mig upp.
Så istället blev det en kopp kaffe och en bulle, och sedan satt jag kvar och kopplade av efter min långa promenad.

Efter en stund kom Gammel Björn ut från fiket.
Han var på väg ner till båten igen.
Tydligen skulle han fixa lite där, som vanligt. Jag undrar egentligen vad han gör på den där båten – det har ju gått flera år nu, och fortfarande är det den lilla plastseglaren han pysslar med.

Lite coolt med flygplanen

Det kom ett antal flygplan när Enrico och jag satt och surrade på en parkbänk på torget.
DC-3:an Daisy låg i täten under uppvisningen, och vi fick faktiskt se dem två gånger – rätt maffigt ändå.
Och medan vi satt på en parksoffa och lät dagen glida förbi, befann sig Harry W ombord på DC-3:an Daisy.
Titta på hans bilder här Västerås-tur med “Daisy”.

Några dagar tidigare, i måndags, satt jag och pratade med Mats Källstig.
Han nämnde något om de oknutna skorna på biskop Johannes Rudbeckius – statyn alltså.
Det var visst Carl Milles som gjort verket, och tydligen hade han en tanke bakom det där med skorna… men vad det var har jag glömt nu.

Och så är det ju dessa hobbyfiskare som står efter Svartån, trots att det sitter skyltar överallt om fiskeförbud i år.
Det verkar inte spela någon större roll – de står där ändå. 🙈

Suktar efter en Leica M11 Monokrom

( Denna text nedan är koperad ) men jag tyckte den var bra


Svartvit fotografi tar bort allt det som färgerna annars drar med sig – och låter istället blicken fokusera fullt ut på scenens kärna.

Samtidigt väcker de monokroma bilderna ofta associationer till de gamla mästarna inom reportage- och konstfotografi: Henri Cartier-Bresson, Robert Capa, Brassaï och Diane Arbus, för att nämna några. Deras estetiskt genomtänkta dokumentationer av både vardagslivet och samtidens stora skeenden fångade – och inte sällan formade – tidsandan i sin epok.

Än idag är gränsen mellan reportage och konstfotografi flytande. Och just därför gör det medvetna valet att utesluta färg något mer än att bara förenkla bilden – det skapar också en känsla av större avsikt, både hos fotografen själv och hos den som ser bilden.

Leica black & white photography

Lite Hubbo länkar nedan
Länk till Guide – Natursidan
Klicka här för att komma dit


Länk till Upplev-naturen
Klicka här för att komma dit


Några bilder med en lånad Leica M11
Klicka här för att komma dit


Några timmar med en Leica M11 D
Klicka här för att komma dit


Några timmar med en Leica M11 Monocrome
Klicka här för att komma dit