Duktiga promenader
7 kilometer
Det är något särskilt med frukost.
Kanske är jag nöjd med väldigt lite numera, men det räcker långt.
Att få avsluta med en kopp varmt, rykande gott kaffe, luta sig tillbaka och bara njuta av morgonen – det är mer än nog.
Jag gjorde mig klar rätt tidigt i dag.
Väldigt tidigt, faktiskt, för att vara en lördag.
På helgerna har jag haft en ful ovana att sova lite extra, men samtidigt har jag försökt hålla fast vid det där att bry mig, även som pensionär.
Det har varit viktigt för mig hela tiden.
Just därför fortsätter jag också med den här lite lustiga bildbloggen.
Och att dessutom sitta och meka med webbsidan Hubbo.se gör att jag håller igång skallen på ett bra sätt.
Det ger struktur, men också mening.
Samtidigt har jag märkt att jag glömmer saker lättare nu.
En del säger att det bara är åldern, men jag tror att det i mitt fall snarare handlar om alla behandlingar jag hållit på med i snart tio år.
Eller ja – jag är faktiskt inne på det elfte året nu.
Ändå känns det bättre i dag än under många av de tidigare åren.
Behandlingarna är annorlunda, kroppen svarar bättre, och kanske är det just därför de här små morgonstunderna betyder så mycket.
7 kilometer
Det blev en bra runda i dag. 7 km, och jag är väldigt nöjd med det.
Dessutom gav gårdagen 9,5 km, så det känns som att jag är inne i ett bra stim nu.
Visst känns det lite i benen, men samtidigt märker jag att farten på promenaderna börjar komma upp mer och mer.
Efteråt blev det fika på Global Living, med mycket prat om allt och inget.
Sådant som inte behöver leda någonstans, men ändå betyder en hel del.
Och sedan, som en lugn fortsättning på dagen, blev det en promenad med Enrico.
Bara runt om på stan, utan mål egentligen – mer för att gå, prata och låta dagen rinna vidare i sin egen takt.
Gårdagens runda
Fick ihop 9,5 km i går, även om jag var helt säker på att jag hade gått betydligt längre än så.
Märkligt hur det kan kännas ibland – som att stegen bara rullar på, utan att man riktigt märker dem.
Och kanske är det just där, i det där flytet, som annat också börjar sitta bättre.
För samtidigt märker jag att jag får till det mer och mer med Leica M11 Safari.
Visst händer det att jag glömmer någon inställning, men oftast kommer jag på det rätt snabbt. Då är det bara att justera och ta om bilden. Det är liksom en del av processen, inget mer än så.
Och jag har sagt det förut, och säger det igen – Leican är så jäkla kul att fota med.
Sedan får jag inte glömma den grymma linsen heller: Summilux-M 50 f/1.4 ASPH.
Den bara gör sitt, varje gång, utan att krångla.
Leica länkar
▶ LFI länkar
Callie Eh
HOLDING ON TO HOPE
En bild som stannar kvar, inte för att den skriker, utan för att den håller emot. Stillamt, men med närvaro.
John Vink
JOHN VINK: SIDELINES
Johns sätt att arbeta i utkanten, vid sidan av det uppenbara, känns igen direkt. Det är ofta där tyngden finns, där bilderna får andas.
William Keo
WILLIAM KEO: IN THE FACE OF DISASTER.
Bilder som inte väjer undan, men heller inte trycker på mer än nödvändigt. Rakt på, men med respekt.
Diane Arbus
VISUAL DIALOGUES
Diane Arbus i centrum, uppstår samtal mellan bilderna. Ibland säger de tillsammans mer än vad varje bild klarar på egen hand.
Volker Hinz
VOLKER HINZ: IN LOVE WITH PHOTOGRAPHY.
Just denna stilla påminnelsen om varför man en gång fastnade för fotografi från början.
Ringmärkning av Slagugglor