Dagen efter Stockholm
Igår låg milen tungt bakom mig, hela 1. 6 mil av trampade stigar. Så när morgonen vaknade idag kändes 5,6 kilometer som rena barnleken.
Igår låg milen tungt bakom mig, hela 1. 6 mil av trampade stigar. Så när morgonen vaknade idag kändes 5,6 kilometer som rena barnleken.
En vecka med fotografering, som vanligt. Just nu skulle jag behöva ett dygn på 48 timmar, men jag inser samtidigt att jag inte skulle palla med det.
Nu är det bestämt att vi i gubbgänget äter lunch på Bellmans varje torsdag. Det var Enrico som tog initiativet, och det var ett bra initiativ.
Lördag, och hela släkten for ner till Spanien för en begravning. Själv blev jag kvar hemma med katten. Det är förkylningar som härjar nu, överallt.
Vi stod kvar på bryggan tills färgen kom. Ingen sa särskilt mycket.
Första turen ut efter en vecka med det jag kallar influensa och alla andra kallar förkylning. Benen var inte riktigt med, men kameran fick följa med ändå.
Igår var det tisdag, och det hade gått en månad sedan provtagningen på hematologen och besöket på infektion.
Biljetten var beställd redan dagen innan. En resa till Stockholm, helt själv. Hur skulle jag klara en hel dag i staden på egen hand, undrade min fru.
Onsdag, och vi har hunnit till mitten av veckans äventyr. Morgonbestyren fixades, och en god frukost hann jag med innan det var dags att ge sig av.
Idag var jag lite mer på G, och för en gångs skull tänkte jag att jag skippar centrum.