Fotografering, som vanligt
Fyrtioåtta timmar och en vanlig vecka
En vecka med fotografering, som vanligt.
Just nu skulle jag behöva ett dygn på 48 timmar, men jag inser samtidigt att jag inte skulle palla med det.
Leica Camera News
Mari Amman är en amerikansk-italiensk samtidskonstnär som arbetar tvärdisciplinärt med fotografi, installationer, video, poesi, måleri, skulptur, textil och design.
Hon beskriver själv sitt arbete som forskningsbaserat och använder begrepp som Geological Empathy och Sublime Rheology för att utforska relationen mellan människa, natur, teknologi och byggda miljöer.
Young, Inspiring and International: LOBA Emerging Talent
Vidare så vann tyske fotografen Serghei Duve Newcomer-priset 2025 med fotoserien ”Bright Memory”.
I projektet utforskar han sin familjs koppling till Transnistrien.
📷 iPhone15,4 · iPhone 15 back camera 5.96mm f/1.6 · f/1.6 · 1/500s · ISO 50 · 5.96mm · 2026-10-01
Fotografering, som vanligt
Arkitekten som kom sent till bygget
Att ge sig på att bygga en telefonapp, Hubbo Foto, tar en väldans tid, det har jag förstått vid det här laget.
Särskilt när den ska vara riktigt bra, en app som är rolig att använda och som inte strular.
Ändå tycker jag att jag börjar få grepp om hela bygget.
Att vara arkitekt är lite nytt för mig, men det är intressant, och man lär sig så länge man lever.
Visst, man är för gammal för arbetsmarknaden.
Eller, om man vänder på det, så är det skönt att inte behöva tänka på jobb.
Jag kan gå upp när jag vill och lägga mig när jag vill.
Det är en frihet som har tagit ett helt liv att förtjäna.
Fotografering, som vanligt
Fåglarna som kom och gick
Idag blev det lite fåglar.
Solen tittade fram då och då, och det var så skönt att få komma ut, sätta sig ner och koppla av efter gårdagens promenerande i storstan.
Först kom nötskrikan, skogens orolige färgklick.
Hon kastade upp en jordnöt i luften och fångade den i flykten, som om hösten var en lek.
Lite senare stod hon på stocken med huvudet lyft och visade upp sina blå vingfjädrar, stolt, nästan högfärdig.
Den större hackspetten var mer metodisk.
Han hade hittat skafferiet i den gamla stubben och visste precis vad han ville ha.
Samtidigt satt svartmesen högst upp på en avbruten tallstam och spanade nedåt, liten men vaksam.
Sedan kom koltrasten, svart och stilla, och stod en stund på skogsgolvet bland barr och lav.
Ibland säger tystnaden mer än sången.
Och så ekorren förstås.
Först satt han i stillhet bland höstens röda lönnlöv, som om han poserade.
Men vid fågelmataren var det en annan historia.
Där hängde han upp och ner, helt uppslukad av fröna, och märkte inte ens talltitorna som flög in och ut runt honom.
Det finns något fint i att vara så upptagen av det man gör att världen får passera förbi.
Fotografering, som vanligt
Kameran som fick åka hem
Igår var däremot en tung dag.
Jag tog tåget från Västerås central till Stockholm för att lämna tillbaka Leica M11 Monochrom och hämta min Leica M11-P Safari, som hade varit på verkstad i Wetzlar i Tyskland.
Helst hade jag behållit kameran jag hade på lån.
En sådan skön kamera, och vilka svartvita bilder man fick ur den.
Det är märkligt hur vissa verkar känna ett behov av att kommentera andras prylar, särskilt när det inte passar deras eget sätt att tänka.
En svartvit kamera är ju knappast ett impulsköp utan anledning.
Har man haft en Leica M11 Monochrom och börjat uppskatta uttrycket och arbetsflödet, då vet man vad man gillar.
Att någon annan inte förstår poängen gör egentligen ingen skillnad.
Och Safarin har en helt annan karaktär, men den behöver absolut inte ursäktas.
😄 Man kan uppskatta båda av helt olika skäl.
Jag tror det finns en rätt enkel princip här: Jag köper det jag tycker om och använder det jag trivs med.
Du behöver inte förstå det.
Ibland är det faktiskt bäst att låta grodorna passera utan att ge dem mer energi än de förtjänar.
😏
📷 LEICA M11-P · Summilux-M 1:1.4/50 ASPH. · f/4.8 · 1/1000s · ISO 200 · 50mm · 2026-10-01
Fel museum, rätt dag
Fel museum, rätt dag
Först gick jag in på fel museum.
Jag var inne på Nationalmuseum och frågade en tjej var utställningen med Brassaï fanns.
Hon såg lite frågande ut.
Samtidigt frågade jag vad det kostade för en pensionär, men hon trodde mig inte.
Jag fick visa legitimation.
Då frågade hon hur jag bar mig åt för att se så ung ut, vilka krämer jag använde och så vidare.
Till slut sa hon att jag kunde smita in gratis.
Tur var väl det, för jag var ju inte på Moderna Museet.
Så det blev att gå en bit till.
Och när jag väl skulle betala för pensionär där, då hände det igen.
Hon ville se legitimation, för hon trodde inte att jag var så gammal.
Två tjejer inom 15–20 minuter som gjorde min dag.
T-shirt i oktober och 1,6 mil i benen
T-shirt i oktober och 1,6 mil i benen
Solen var på sitt bästa humör igår, så det blev T-shirt större delen av dagen.
Jag gick 1,6 mil, och det kändes, både igår och idag.
Fast jag trodde faktiskt att det skulle vara mycket tyngre idag.
Kanske är jag lite vältränad ändå.
Brassaï och det svartvita
Brassaï och det svartvita
Väl inne bland Brassaïs bilder blev det lugnare.
Nattens Paris, skyltdockor i upplysta fönster, människor fångade mitt i livet.
Det är något med hans svartvita som får tiden att stå still, och det var precis det jag behövde efter all gång.
Hungern, Lådan och Prime Burger
Hungern, Lådan och Prime Burger
Efter så mycket gående ville magen ha energi.
Jag tänkte att Lådan skulle bli perfekt, så det bar av en bra bit igen, till Luntmakargatan 63.
Väl framme visade det sig att de inte öppnade förrän klockan 17.
Jag var en timme för tidig.
Nästa ställe fick därför bli Prime Burger på Olof Palmes gata 12, ett väldigt bra burgarställe.
De hade dessutom byggt om till det tredubbla sedan jag var där sist.
En liten belöning, och en välförtjänt sådan.
Benen sa sitt ner, skallen sa fortsätt
Benen sa sitt ner, skallen sa fortsätt
Den sista sträckan efter maten var lite av en plåga.
Benen sa sätt dig ner, men skallen sa fortsätt.
Promenaden gick genom Hötorget, förbi bärprakten i stånden, och vidare längs Drottninggatan, tills jag slutligen kom in på Stockholms central för att köpa en pensionärsbiljett hem.
Och den gången behövde ingen se någon legitimation.
Bilder ifrån dagens äventyr
