Skitviken
Måndag 6 april 2026
Måndag vid Skitviken
Ingen kulturrunda idag heller.
Samtidigt kan man ju inte skylla på vädret – när det gäller att besöka konstnärer håller de ju ändå till inomhus.
Men det får bli nya tag i morgon, och dessutom lovar de lite mer värme under veckan. Det kan ju göra sitt till.
Och när jag ändå tänker framåt, så har jag faktiskt börjat fundera på att använda cykeln lite mer i år.
Inte för att lova för mycket, men tanken finns där.
Det är väl egentligen bara en lite skönare sadel som behövs – sedan kan man komma ut och få lite mer motion än vanligt.
Kort promenad
Vi tog en tur till Skitviken för att spana in yngsta dotterns och sambons nya ögonsten: en Polar Cabin.
Det är verkligen något visst med dessa båtar.
Med sina ikoniska fyrkantiga fönster och runda former andas den härlig 60- och 70-talsnostalgi.
Som snipa är den både trygg och lättkörd, men överraskar ändå med en rymlig kabin trots sitt nätta format.
Den perfekta blandningen av charm och funktion – helt enkelt en tidlös och pålitlig klassiker för Mälarens vatten.
Lycksalighetens ö
Blir det vackert väder imorgon packar jag fikakorgen och åker till Åholmen – Lycksalighetens ö.
Det är en alldeles speciell plats där vild natur möter historisk 1700-talspark.
Här, bland trollsk ädellövskog och gamla anor från Linnés tid, är det lätt att få lite välbehövligt #skogsbad. Ön är inte stor, så man promenerar lagom snabbt runt de välskötta stigarna och hinner njuta av varje steg.
Nu hoppas jag bara att backarna lyser blå av blåsippor och att mistlarna hänger tunga i trädkronorna.
En perfekt oas för en kaffepaus vid vattnet eller den gamla paviljongen!
Min Spotify Spellista
Leica Fotografie International
Hos Russell Cobb bär bilden en tydlig känsla av tidlöshet. Samtidigt finns något direkt och närvarande i uttrycket – och just därför uppstår en spänning mellan det förflutna och nuet.
Här skildras ett skifte – en rörelse uppåt, både bokstavligt och bildligt. I den övergången framträder en berättelse om förändring, där fotografens blick fångar det som annars lätt passerar.
Vinnarbilden bär på en omedelbar närvaro. Det finns ett exakt ögonblick där allt faller på plats – och just där visar fotografen sin känsla för timing och mänskligt uttryck.
Federico Borella och Michela Balboni arbetar med landskapet som form. Ljuset blir avgörande, och i övergången mellan yta och struktur formas något nästan skulpturalt.
Vasco Trancoso rör sig mellan det dokumentära och det personliga. Bilderna känns direkta, men samtidigt finns en eftertanke som växer fram i varje sekvens.
Hos Nick Brandt blir bilden både stillsam och tung. Den bär ändå på en tydlig berättelse om vår tid – och i det mötet uppstår en stark känsla av det som håller på att försvinna.
Thibault Gerbaldi arbetar nära det sköra. Och ändå finns en motkraft – en stillsam styrka – där bilderna rör sig mellan utsatthet och motstånd.
