Hoppa till innehall

Hem
Pensionärsäventyr
Fotografi
Om mig
Övrigt
SV

Sok

Skillberg 71

2024-10-07

Blåmesen (Cyanistes caeruleus) är en liten, färgstark fågel som är vanlig i stora delar av Europa och västra Asien. Den tillhör familjen mesar (Paridae). Här är några intressanta fakta om blåmesen: Utseende: Blåmesen är lätt att känna igen med sin ljusblå hjässa, vita ansikte med ett svart ögonstreck och en gul undersida. Den har också blå vingar och stjärt, samt en grön rygg. Den är cirka 12 cm lång med ett vingspann på ungefär 18 cm. Beteende: Blåmesen är en mycket aktiv och kvick fågel, som ofta ses hänga upp och ner från grenar när den letar efter mat. De är vanligtvis icke-skygga och kan ofta hittas vid fågelmatare på vintern. Föda: De äter främst insekter, spindlar och andra små ryggradslösa djur, men på vintern kan de även äta frön, särskilt från fågelmatare. Jordnötter och solrosfrön är populära bland blåmesar under den kalla årstiden. Häckning: Blåmesen bygger sina bon i håligheter, ofta i träd eller fågelholkar. Honan lägger vanligtvis 7-13 ägg som hon ruvar i cirka två veckor. Ungarna stannar i boet i ungefär tre veckor innan de blir flygfärdiga. Läten: Blåmesen har ett varierat sång- och ljudregister, inklusive kvittrande och snabba drillar. Habitat: Den trivs i lövskogar, parker, trädgårdar och till och med i städer, där den kan hitta föda och boplatser.

Nötskrikan (Garrulus glandarius) är en stor och karaktäristisk kråkfågel som är vanlig i hela Europa och delar av Asien. Den tillhör familjen kråkfåglar (Corvidae). Här är några intressanta fakta om nötskrikan: Utseende: Nötskrikan är cirka 34 cm lång med ett vingspann på omkring 52-58 cm. Den har en rödbrun kropp, ett vitt stjärtparti, och svartvitt på vingarna. De mest utmärkande dragen är de blåsvarta vingfläckarna som lyser upp i flykten. Den har också en svart mustaschliknande teckning vid näbben. Beteende: Nötskrikan är känd för sitt vaksamma beteende och sitt varningsskri, som ofta hörs långt innan fågeln blir synlig. Den är skygg och kan snabbt försvinna in i vegetationen om den känner sig hotad. Föda: Nötskrikan är allätare men är mest känd för att samla och lagra ekollon inför vintern. Den kan bära flera ekollon i sin kräva och gömma dem på olika platser. Utöver ekollon äter den även insekter, små ryggradslösa djur, frön, bär och ibland ägg eller ungar från andra fågelbon. Häckning: Nötskrikan bygger sitt bo av kvistar och mossa, ofta högt upp i träd. Honan lägger mellan 4 och 6 ägg, och båda föräldrarna hjälps åt med ruvningen, som varar i cirka 16-19 dagar. Efter kläckningen stannar ungarna i boet i ungefär tre veckor innan de är flygfärdiga. Läten: Nötskrikan har ett mycket skarpt, raspigt läte som ofta används för att varna andra fåglar och djur om faror. Den kan också härma andra fåglars sång och ljud från sin omgivning. Habitat: Den trivs i lövskogar, blandskogar och parker, särskilt där det finns ekar. På hösten och vintern kan man ibland se nötskrikor i trädgårdar när de letar efter mat. Intelligens: Som många kråkfåglar är nötskrikan mycket intelligent och kan använda verktyg för att få tag i föda. Den har ett utmärkt minne och kan komma ihåg var den har gömt ekollon under långa perioder.

Talgoxen (Parus major) är en av Sveriges vanligaste småfåglar och tillhör familjen mesar (Paridae). Den är lätt att känna igen på sin karaktäristiska färgteckning och sitt pigga beteende. Här är några intressanta fakta om talgoxen: Utseende: Talgoxen har en tydlig färgkombination med ett svart huvud och hals, vita kinder, gul undersida och en distinkt svart längsgående linje på magen. Hanarna har ofta en bredare svart linje på magen än honorna. Den är cirka 14 cm lång och har ett vingspann på 22-25 cm. Beteende: Talgoxen är en mycket social fågel som ofta ses tillsammans med andra småfåglar, särskilt under vintern vid fågelmatare. Den är nyfiken och orädd och kan bli ganska tam, särskilt om den ofta matas. Den är också känd för sin aggressiva natur mot andra småfåglar när det gäller att försvara sitt territorium. Föda: Talgoxen är en allätare och anpassar sin diet efter säsongen. Under sommaren består födan mest av insekter och larver, medan den under vintern äter frön, nötter och fett, ofta från fågelmatare. Talgoxar är flitiga gäster vid fågelmatare och älskar solrosfrön, jordnötter och talgbollar. Häckning: Talgoxen häckar i håligheter, såsom i träd eller fågelholkar. Honan lägger 5–12 ägg som ruvas i cirka två veckor. Båda föräldrarna hjälps åt med att mata ungarna, som stannar i boet i ungefär tre veckor innan de är flygfärdiga. Läten: Talgoxens sång är enkel men varierad, och det är lätt att höra den året runt. Ett vanligt läte låter som ett "tji-tja-tji-tja," men den har ett brett register av sångvarianter och kan ibland låta som olika fåglar. Habitat: Talgoxen trivs i många olika miljöer, från skogar och parker till trädgårdar och städer. Den är mycket anpassningsbar och finns överallt där det finns träd och buskar, särskilt om det finns tillgång till föda. Beteende vid fågelholkar: Om det finns en fågelholk i närheten kan talgoxen ofta vara den första att ockupera den, och de kan ibland jaga bort andra fåglar som också vill använda holken.

Nötskrikan (Garrulus glandarius) är en stor och karaktäristisk kråkfågel som är vanlig i hela Europa och delar av Asien. Den tillhör familjen kråkfåglar (Corvidae). Här är några intressanta fakta om nötskrikan: Utseende: Nötskrikan är cirka 34 cm lång med ett vingspann på omkring 52-58 cm. Den har en rödbrun kropp, ett vitt stjärtparti, och svartvitt på vingarna. De mest utmärkande dragen är de blåsvarta vingfläckarna som lyser upp i flykten. Den har också en svart mustaschliknande teckning vid näbben. Beteende: Nötskrikan är känd för sitt vaksamma beteende och sitt varningsskri, som ofta hörs långt innan fågeln blir synlig. Den är skygg och kan snabbt försvinna in i vegetationen om den känner sig hotad. Föda: Nötskrikan är allätare men är mest känd för att samla och lagra ekollon inför vintern. Den kan bära flera ekollon i sin kräva och gömma dem på olika platser. Utöver ekollon äter den även insekter, små ryggradslösa djur, frön, bär och ibland ägg eller ungar från andra fågelbon. Häckning: Nötskrikan bygger sitt bo av kvistar och mossa, ofta högt upp i träd. Honan lägger mellan 4 och 6 ägg, och båda föräldrarna hjälps åt med ruvningen, som varar i cirka 16-19 dagar. Efter kläckningen stannar ungarna i boet i ungefär tre veckor innan de är flygfärdiga. Läten: Nötskrikan har ett mycket skarpt, raspigt läte som ofta används för att varna andra fåglar och djur om faror. Den kan också härma andra fåglars sång och ljud från sin omgivning. Habitat: Den trivs i lövskogar, blandskogar och parker, särskilt där det finns ekar. På hösten och vintern kan man ibland se nötskrikor i trädgårdar när de letar efter mat. Intelligens: Som många kråkfåglar är nötskrikan mycket intelligent och kan använda verktyg för att få tag i föda. Den har ett utmärkt minne och kan komma ihåg var den har gömt ekollon under långa perioder.

Talgoxen (Parus major) är en av Sveriges vanligaste småfåglar och tillhör familjen mesar (Paridae). Den är lätt att känna igen på sin karaktäristiska färgteckning och sitt pigga beteende. Här är några intressanta fakta om talgoxen: Utseende: Talgoxen har en tydlig färgkombination med ett svart huvud och hals, vita kinder, gul undersida och en distinkt svart längsgående linje på magen. Hanarna har ofta en bredare svart linje på magen än honorna. Den är cirka 14 cm lång och har ett vingspann på 22-25 cm. Beteende: Talgoxen är en mycket social fågel som ofta ses tillsammans med andra småfåglar, särskilt under vintern vid fågelmatare. Den är nyfiken och orädd och kan bli ganska tam, särskilt om den ofta matas. Den är också känd för sin aggressiva natur mot andra småfåglar när det gäller att försvara sitt territorium. Föda: Talgoxen är en allätare och anpassar sin diet efter säsongen. Under sommaren består födan mest av insekter och larver, medan den under vintern äter frön, nötter och fett, ofta från fågelmatare. Talgoxar är flitiga gäster vid fågelmatare och älskar solrosfrön, jordnötter och talgbollar. Häckning: Talgoxen häckar i håligheter, såsom i träd eller fågelholkar. Honan lägger 5–12 ägg som ruvas i cirka två veckor. Båda föräldrarna hjälps åt med att mata ungarna, som stannar i boet i ungefär tre veckor innan de är flygfärdiga. Läten: Talgoxens sång är enkel men varierad, och det är lätt att höra den året runt. Ett vanligt läte låter som ett "tji-tja-tji-tja," men den har ett brett register av sångvarianter och kan ibland låta som olika fåglar. Habitat: Talgoxen trivs i många olika miljöer, från skogar och parker till trädgårdar och städer. Den är mycket anpassningsbar och finns överallt där det finns träd och buskar, särskilt om det finns tillgång till föda. Beteende vid fågelholkar: Om det finns en fågelholk i närheten kan talgoxen ofta vara den första att ockupera den, och de kan ibland jaga bort andra fåglar som också vill använda holken.

Skillberg

Gråspetten (Picus canus) är en relativt stor hackspett och tillhör familjen hackspettar (Picidae). Den är en intressant fågel som påminner om gröngölingen men skiljer sig genom sin gråare färg och andra särdrag. Här är några fakta om gråspetten: Utseende: Gråspetten har en övervägande grågrön kropp med en grå ovansida och gröna vingar. Hanen har ett tydligt rött fält på hjässan, medan honan saknar detta och har en helt grå hjässa. Den har också ett svart mustaschstreck från näbben som sträcker sig bakåt. Den är cirka 30–33 cm lång med ett vingspann på 40–42 cm, något mindre än gröngölingen. Beteende: Gråspetten är mer skygg och mindre högljudd än gröngölingen, vilket gör den svårare att upptäcka. Den rör sig ofta lågt i träden och ses inte lika ofta hacka i trädstammar som andra hackspettar. Istället letar den ofta efter myror och insekter på marken. Föda: Precis som gröngölingen är gråspetten en myrätare och äter gärna myror, myrägg och larver som den hittar på marken. Under vintern äter den även bär, frön och ibland andra insekter som den hittar i sprickor i trädens bark. Häckning: Gråspetten häckar i håligheter som den hackar ut i gamla eller döda träd. Den föredrar lövskogar med äldre träd som erbjuder bra möjligheter att hitta lämpliga boplatser. Den lägger mellan 5 och 7 ägg som ruvas i cirka två veckor. Efter kläckningen matar båda föräldrarna ungarna i ungefär tre veckor innan de blir flygfärdiga. Läten: Gråspetten har ett relativt lågt och distinkt ljud, ofta beskrivet som ett "kli-kli-kli" eller "kly-kly-kly", som påminner om gröngölingens läte men är svagare och mjukare. Den trummar också, men inte lika ofta eller intensivt som andra hackspettar. Habitat: Den trivs i äldre lövskogar, framför allt med inslag av asp, ek och björk. Gråspetten är en fågel som föredrar halvöppna skogsmiljöer med gott om död ved och gamla träd, men kan också hittas i parker och stora trädgårdar. Utbredning: Gråspetten är spridd över stora delar av Europa och Asien. I Sverige är den vanligare i södra och mellersta delarna, men den kan också ses längre norrut. Den är dock inte lika vanlig som den närbesläktade gröngölingen.

Talgoxen (Parus major) är en av Sveriges vanligaste småfåglar och tillhör familjen mesar (Paridae). Den är lätt att känna igen på sin karaktäristiska färgteckning och sitt pigga beteende. Här är några intressanta fakta om talgoxen: Utseende: Talgoxen har en tydlig färgkombination med ett svart huvud och hals, vita kinder, gul undersida och en distinkt svart längsgående linje på magen. Hanarna har ofta en bredare svart linje på magen än honorna. Den är cirka 14 cm lång och har ett vingspann på 22-25 cm. Beteende: Talgoxen är en mycket social fågel som ofta ses tillsammans med andra småfåglar, särskilt under vintern vid fågelmatare. Den är nyfiken och orädd och kan bli ganska tam, särskilt om den ofta matas. Den är också känd för sin aggressiva natur mot andra småfåglar när det gäller att försvara sitt territorium. Föda: Talgoxen är en allätare och anpassar sin diet efter säsongen. Under sommaren består födan mest av insekter och larver, medan den under vintern äter frön, nötter och fett, ofta från fågelmatare. Talgoxar är flitiga gäster vid fågelmatare och älskar solrosfrön, jordnötter och talgbollar. Häckning: Talgoxen häckar i håligheter, såsom i träd eller fågelholkar. Honan lägger 5–12 ägg som ruvas i cirka två veckor. Båda föräldrarna hjälps åt med att mata ungarna, som stannar i boet i ungefär tre veckor innan de är flygfärdiga. Läten: Talgoxens sång är enkel men varierad, och det är lätt att höra den året runt. Ett vanligt läte låter som ett "tji-tja-tji-tja," men den har ett brett register av sångvarianter och kan ibland låta som olika fåglar. Habitat: Talgoxen trivs i många olika miljöer, från skogar och parker till trädgårdar och städer. Den är mycket anpassningsbar och finns överallt där det finns träd och buskar, särskilt om det finns tillgång till föda. Beteende vid fågelholkar: Om det finns en fågelholk i närheten kan talgoxen ofta vara den första att ockupera den, och de kan ibland jaga bort andra fåglar som också vill använda holken.

Nötskrikan (Garrulus glandarius) är en stor och karaktäristisk kråkfågel som är vanlig i hela Europa och delar av Asien. Den tillhör familjen kråkfåglar (Corvidae). Här är några intressanta fakta om nötskrikan: Utseende: Nötskrikan är cirka 34 cm lång med ett vingspann på omkring 52-58 cm. Den har en rödbrun kropp, ett vitt stjärtparti, och svartvitt på vingarna. De mest utmärkande dragen är de blåsvarta vingfläckarna som lyser upp i flykten. Den har också en svart mustaschliknande teckning vid näbben. Beteende: Nötskrikan är känd för sitt vaksamma beteende och sitt varningsskri, som ofta hörs långt innan fågeln blir synlig. Den är skygg och kan snabbt försvinna in i vegetationen om den känner sig hotad. Föda: Nötskrikan är allätare men är mest känd för att samla och lagra ekollon inför vintern. Den kan bära flera ekollon i sin kräva och gömma dem på olika platser. Utöver ekollon äter den även insekter, små ryggradslösa djur, frön, bär och ibland ägg eller ungar från andra fågelbon. Häckning: Nötskrikan bygger sitt bo av kvistar och mossa, ofta högt upp i träd. Honan lägger mellan 4 och 6 ägg, och båda föräldrarna hjälps åt med ruvningen, som varar i cirka 16-19 dagar. Efter kläckningen stannar ungarna i boet i ungefär tre veckor innan de är flygfärdiga. Läten: Nötskrikan har ett mycket skarpt, raspigt läte som ofta används för att varna andra fåglar och djur om faror. Den kan också härma andra fåglars sång och ljud från sin omgivning. Habitat: Den trivs i lövskogar, blandskogar och parker, särskilt där det finns ekar. På hösten och vintern kan man ibland se nötskrikor i trädgårdar när de letar efter mat. Intelligens: Som många kråkfåglar är nötskrikan mycket intelligent och kan använda verktyg för att få tag i föda. Den har ett utmärkt minne och kan komma ihåg var den har gömt ekollon under långa perioder.

Nötskrikan (Garrulus glandarius) är en stor och karaktäristisk kråkfågel som är vanlig i hela Europa och delar av Asien. Den tillhör familjen kråkfåglar (Corvidae). Här är några intressanta fakta om nötskrikan: Utseende: Nötskrikan är cirka 34 cm lång med ett vingspann på omkring 52-58 cm. Den har en rödbrun kropp, ett vitt stjärtparti, och svartvitt på vingarna. De mest utmärkande dragen är de blåsvarta vingfläckarna som lyser upp i flykten. Den har också en svart mustaschliknande teckning vid näbben. Beteende: Nötskrikan är känd för sitt vaksamma beteende och sitt varningsskri, som ofta hörs långt innan fågeln blir synlig. Den är skygg och kan snabbt försvinna in i vegetationen om den känner sig hotad. Föda: Nötskrikan är allätare men är mest känd för att samla och lagra ekollon inför vintern. Den kan bära flera ekollon i sin kräva och gömma dem på olika platser. Utöver ekollon äter den även insekter, små ryggradslösa djur, frön, bär och ibland ägg eller ungar från andra fågelbon. Häckning: Nötskrikan bygger sitt bo av kvistar och mossa, ofta högt upp i träd. Honan lägger mellan 4 och 6 ägg, och båda föräldrarna hjälps åt med ruvningen, som varar i cirka 16-19 dagar. Efter kläckningen stannar ungarna i boet i ungefär tre veckor innan de är flygfärdiga. Läten: Nötskrikan har ett mycket skarpt, raspigt läte som ofta används för att varna andra fåglar och djur om faror. Den kan också härma andra fåglars sång och ljud från sin omgivning. Habitat: Den trivs i lövskogar, blandskogar och parker, särskilt där det finns ekar. På hösten och vintern kan man ibland se nötskrikor i trädgårdar när de letar efter mat. Intelligens: Som många kråkfåglar är nötskrikan mycket intelligent och kan använda verktyg för att få tag i föda. Den har ett utmärkt minne och kan komma ihåg var den har gömt ekollon under långa perioder.

Nötväckan (Sitta europaea) är en liten, men livlig och karaktäristisk fågel som är vanlig i Europa och delar av Asien. Den tillhör familjen nötväckor (Sittidae) och är känd för sin unika förmåga att klättra både uppåt och nedåt på trädstammar. Här är några intressanta fakta om nötväckan: Utseende: Nötväckan är en liten och kompakt fågel, omkring 14 cm lång med ett vingspann på 22–27 cm. Den har en blågrå ovansida, en orangebrun undersida, och ett svart streck över ögonen, vilket ger den ett distinkt utseende. Färgen på undersidan kan variera från nästan vit till mer intensivt orange beroende på underart och region. Beteende: Nötväckan är en skicklig klättrare och kan röra sig smidigt både uppåt och nedåt på trädstammar och grenar, något som få andra fåglar kan göra. Den söker ofta efter insekter och frön i barkens sprickor och håligheter. Nötväckan är också känd för att kunna hamstra mat inför vintern genom att gömma frön och nötter i barken. Föda: Nötväckan äter en blandning av insekter, spindlar, frön och nötter. Under sommaren består dieten mestadels av insekter, medan den under hösten och vintern övergår till att äta frön, särskilt ekollon och hasselnötter. De är ofta flitiga besökare vid fågelmatare, där de gillar jordnötter och solrosfrön. Häckning: Nötväckan häckar i trädhåligheter, ofta gamla hackspettbon, men de kan också använda fågelholkar. Om hålet till boet är för stort täcker de det med lera för att passa deras storlek och hålla rovdjur ute. De lägger 6–9 ägg, som ruvas i ungefär två veckor. Efter kläckningen stannar ungarna i boet i cirka tre veckor innan de blir flygfärdiga. Läten: Nötväckans sång är en hög, distinkt och ofta upprepad vissling, som ofta beskrivs som ett ”twit-twit-twit.” Den har också ett mer skällande läte som låter som ett ”kryi-kryi-kryi” och kan höras året runt, även under vintern. Habitat: Nötväckan trivs i äldre lövskogar, blandskogar och parker med mogna träd, särskilt ekar och bokar. Den kan även hittas i trädgårdar och stadsparker, särskilt om det finns tillgång till stora träd där de kan häcka och hitta föda. Beteende vid fågelmatare: Nötväckan kan vara aggressiv vid fågelmatare och kör ofta bort andra fåglar, trots sin relativt lilla storlek. De är energiska och ihärdiga i sitt födosök och återkommer ofta till samma plats för att hämta mat.

Talgoxen (Parus major) är en av Sveriges vanligaste småfåglar och tillhör familjen mesar (Paridae). Den är lätt att känna igen på sin karaktäristiska färgteckning och sitt pigga beteende. Här är några intressanta fakta om talgoxen: Utseende: Talgoxen har en tydlig färgkombination med ett svart huvud och hals, vita kinder, gul undersida och en distinkt svart längsgående linje på magen. Hanarna har ofta en bredare svart linje på magen än honorna. Den är cirka 14 cm lång och har ett vingspann på 22-25 cm. Beteende: Talgoxen är en mycket social fågel som ofta ses tillsammans med andra småfåglar, särskilt under vintern vid fågelmatare. Den är nyfiken och orädd och kan bli ganska tam, särskilt om den ofta matas. Den är också känd för sin aggressiva natur mot andra småfåglar när det gäller att försvara sitt territorium. Föda: Talgoxen är en allätare och anpassar sin diet efter säsongen. Under sommaren består födan mest av insekter och larver, medan den under vintern äter frön, nötter och fett, ofta från fågelmatare. Talgoxar är flitiga gäster vid fågelmatare och älskar solrosfrön, jordnötter och talgbollar. Häckning: Talgoxen häckar i håligheter, såsom i träd eller fågelholkar. Honan lägger 5–12 ägg som ruvas i cirka två veckor. Båda föräldrarna hjälps åt med att mata ungarna, som stannar i boet i ungefär tre veckor innan de är flygfärdiga. Läten: Talgoxens sång är enkel men varierad, och det är lätt att höra den året runt. Ett vanligt läte låter som ett "tji-tja-tji-tja," men den har ett brett register av sångvarianter och kan ibland låta som olika fåglar. Habitat: Talgoxen trivs i många olika miljöer, från skogar och parker till trädgårdar och städer. Den är mycket anpassningsbar och finns överallt där det finns träd och buskar, särskilt om det finns tillgång till föda. Beteende vid fågelholkar: Om det finns en fågelholk i närheten kan talgoxen ofta vara den första att ockupera den, och de kan ibland jaga bort andra fåglar som också vill använda holken.

Nötskrikan (Garrulus glandarius) är en stor och karaktäristisk kråkfågel som är vanlig i hela Europa och delar av Asien. Den tillhör familjen kråkfåglar (Corvidae). Här är några intressanta fakta om nötskrikan: Utseende: Nötskrikan är cirka 34 cm lång med ett vingspann på omkring 52-58 cm. Den har en rödbrun kropp, ett vitt stjärtparti, och svartvitt på vingarna. De mest utmärkande dragen är de blåsvarta vingfläckarna som lyser upp i flykten. Den har också en svart mustaschliknande teckning vid näbben. Beteende: Nötskrikan är känd för sitt vaksamma beteende och sitt varningsskri, som ofta hörs långt innan fågeln blir synlig. Den är skygg och kan snabbt försvinna in i vegetationen om den känner sig hotad. Föda: Nötskrikan är allätare men är mest känd för att samla och lagra ekollon inför vintern. Den kan bära flera ekollon i sin kräva och gömma dem på olika platser. Utöver ekollon äter den även insekter, små ryggradslösa djur, frön, bär och ibland ägg eller ungar från andra fågelbon. Häckning: Nötskrikan bygger sitt bo av kvistar och mossa, ofta högt upp i träd. Honan lägger mellan 4 och 6 ägg, och båda föräldrarna hjälps åt med ruvningen, som varar i cirka 16-19 dagar. Efter kläckningen stannar ungarna i boet i ungefär tre veckor innan de är flygfärdiga. Läten: Nötskrikan har ett mycket skarpt, raspigt läte som ofta används för att varna andra fåglar och djur om faror. Den kan också härma andra fåglars sång och ljud från sin omgivning. Habitat: Den trivs i lövskogar, blandskogar och parker, särskilt där det finns ekar. På hösten och vintern kan man ibland se nötskrikor i trädgårdar när de letar efter mat. Intelligens: Som många kråkfåglar är nötskrikan mycket intelligent och kan använda verktyg för att få tag i föda. Den har ett utmärkt minne och kan komma ihåg var den har gömt ekollon under långa perioder.

Nötskrikan (Garrulus glandarius) är en stor och karaktäristisk kråkfågel som är vanlig i hela Europa och delar av Asien. Den tillhör familjen kråkfåglar (Corvidae). Här är några intressanta fakta om nötskrikan: Utseende: Nötskrikan är cirka 34 cm lång med ett vingspann på omkring 52-58 cm. Den har en rödbrun kropp, ett vitt stjärtparti, och svartvitt på vingarna. De mest utmärkande dragen är de blåsvarta vingfläckarna som lyser upp i flykten. Den har också en svart mustaschliknande teckning vid näbben. Beteende: Nötskrikan är känd för sitt vaksamma beteende och sitt varningsskri, som ofta hörs långt innan fågeln blir synlig. Den är skygg och kan snabbt försvinna in i vegetationen om den känner sig hotad. Föda: Nötskrikan är allätare men är mest känd för att samla och lagra ekollon inför vintern. Den kan bära flera ekollon i sin kräva och gömma dem på olika platser. Utöver ekollon äter den även insekter, små ryggradslösa djur, frön, bär och ibland ägg eller ungar från andra fågelbon. Häckning: Nötskrikan bygger sitt bo av kvistar och mossa, ofta högt upp i träd. Honan lägger mellan 4 och 6 ägg, och båda föräldrarna hjälps åt med ruvningen, som varar i cirka 16-19 dagar. Efter kläckningen stannar ungarna i boet i ungefär tre veckor innan de är flygfärdiga. Läten: Nötskrikan har ett mycket skarpt, raspigt läte som ofta används för att varna andra fåglar och djur om faror. Den kan också härma andra fåglars sång och ljud från sin omgivning. Habitat: Den trivs i lövskogar, blandskogar och parker, särskilt där det finns ekar. På hösten och vintern kan man ibland se nötskrikor i trädgårdar när de letar efter mat. Intelligens: Som många kråkfåglar är nötskrikan mycket intelligent och kan använda verktyg för att få tag i föda. Den har ett utmärkt minne och kan komma ihåg var den har gömt ekollon under långa perioder.

Gråspetten (Picus canus) är en relativt stor hackspett och tillhör familjen hackspettar (Picidae). Den är en intressant fågel som påminner om gröngölingen men skiljer sig genom sin gråare färg och andra särdrag. Här är några fakta om gråspetten: Utseende: Gråspetten har en övervägande grågrön kropp med en grå ovansida och gröna vingar. Hanen har ett tydligt rött fält på hjässan, medan honan saknar detta och har en helt grå hjässa. Den har också ett svart mustaschstreck från näbben som sträcker sig bakåt. Den är cirka 30–33 cm lång med ett vingspann på 40–42 cm, något mindre än gröngölingen. Beteende: Gråspetten är mer skygg och mindre högljudd än gröngölingen, vilket gör den svårare att upptäcka. Den rör sig ofta lågt i träden och ses inte lika ofta hacka i trädstammar som andra hackspettar. Istället letar den ofta efter myror och insekter på marken. Föda: Precis som gröngölingen är gråspetten en myrätare och äter gärna myror, myrägg och larver som den hittar på marken. Under vintern äter den även bär, frön och ibland andra insekter som den hittar i sprickor i trädens bark. Häckning: Gråspetten häckar i håligheter som den hackar ut i gamla eller döda träd. Den föredrar lövskogar med äldre träd som erbjuder bra möjligheter att hitta lämpliga boplatser. Den lägger mellan 5 och 7 ägg som ruvas i cirka två veckor. Efter kläckningen matar båda föräldrarna ungarna i ungefär tre veckor innan de blir flygfärdiga. Läten: Gråspetten har ett relativt lågt och distinkt ljud, ofta beskrivet som ett "kli-kli-kli" eller "kly-kly-kly", som påminner om gröngölingens läte men är svagare och mjukare. Den trummar också, men inte lika ofta eller intensivt som andra hackspettar. Habitat: Den trivs i äldre lövskogar, framför allt med inslag av asp, ek och björk. Gråspetten är en fågel som föredrar halvöppna skogsmiljöer med gott om död ved och gamla träd, men kan också hittas i parker och stora trädgårdar. Utbredning: Gråspetten är spridd över stora delar av Europa och Asien. I Sverige är den vanligare i södra och mellersta delarna, men den kan också ses längre norrut. Den är dock inte lika vanlig som den närbesläktade gröngölingen.

Gråspetten (Picus canus) är en relativt stor hackspett och tillhör familjen hackspettar (Picidae). Den är en intressant fågel som påminner om gröngölingen men skiljer sig genom sin gråare färg och andra särdrag. Här är några fakta om gråspetten: Utseende: Gråspetten har en övervägande grågrön kropp med en grå ovansida och gröna vingar. Hanen har ett tydligt rött fält på hjässan, medan honan saknar detta och har en helt grå hjässa. Den har också ett svart mustaschstreck från näbben som sträcker sig bakåt. Den är cirka 30–33 cm lång med ett vingspann på 40–42 cm, något mindre än gröngölingen. Beteende: Gråspetten är mer skygg och mindre högljudd än gröngölingen, vilket gör den svårare att upptäcka. Den rör sig ofta lågt i träden och ses inte lika ofta hacka i trädstammar som andra hackspettar. Istället letar den ofta efter myror och insekter på marken. Föda: Precis som gröngölingen är gråspetten en myrätare och äter gärna myror, myrägg och larver som den hittar på marken. Under vintern äter den även bär, frön och ibland andra insekter som den hittar i sprickor i trädens bark. Häckning: Gråspetten häckar i håligheter som den hackar ut i gamla eller döda träd. Den föredrar lövskogar med äldre träd som erbjuder bra möjligheter att hitta lämpliga boplatser. Den lägger mellan 5 och 7 ägg som ruvas i cirka två veckor. Efter kläckningen matar båda föräldrarna ungarna i ungefär tre veckor innan de blir flygfärdiga. Läten: Gråspetten har ett relativt lågt och distinkt ljud, ofta beskrivet som ett "kli-kli-kli" eller "kly-kly-kly", som påminner om gröngölingens läte men är svagare och mjukare. Den trummar också, men inte lika ofta eller intensivt som andra hackspettar. Habitat: Den trivs i äldre lövskogar, framför allt med inslag av asp, ek och björk. Gråspetten är en fågel som föredrar halvöppna skogsmiljöer med gott om död ved och gamla träd, men kan också hittas i parker och stora trädgårdar. Utbredning: Gråspetten är spridd över stora delar av Europa och Asien. I Sverige är den vanligare i södra och mellersta delarna, men den kan också ses längre norrut. Den är dock inte lika vanlig som den närbesläktade gröngölingen.

Den större hackspetten (Dendrocopos major) är en av de mest välkända och spridda hackspettarna i Europa och Asien. Den är känd för sitt distinkta utseende och sina karakteristiska läten. Här är några intressanta fakta om större hackspett: Utseende: Större hackspett är en medelstor hackspett, cirka 23–26 cm lång, med ett vingspann på omkring 38–44 cm. Den har en svart och vit teckning med en vit undersida, svart rygg och huvudet är också svart med vita kinder. Hanarna har en röd fläck på nacken, medan honorna har en helt svart nacke. Beteende: Större hackspett är känd för sin hackande beteende, som den använder för att leta efter insekter och larver i trädens bark. Den är en skicklig klättrare och kan ofta ses på stammar och grenar, både uppåt och nedåt. Föda: Denna fågel är främst insektsätare och föredrar att äta myror, termiter, och olika sorters insekter som lever under barken. Under vintern kan den även äta frön, nötter och bär. Den är också känd för att hacka ut hål i träd för att leta efter föda. Häckning: Större hackspett bygger sina bon i håligheter i träd, som den hackar ut själv. Honan lägger vanligtvis 4–7 ägg, som ruvas i cirka 10–14 dagar. Efter kläckningen stannar ungarna i boet i ungefär tre veckor innan de blir flygfärdiga. Läten: Större hackspett är känd för sina skarpa och tydliga läten. Den har ett kraftfullt "klonkande" hackande ljud som är typiskt för hackspettar, samt en karaktäristisk sång som består av en serie snabba och repetitiva ljud. Habitat: Större hackspett trivs i olika skogsmiljöer, inklusive både löv- och barrskogar. Den kan även hittas i parker, trädgårdar och stadsområden där det finns stora träd. Utbredning: Den är allmänt spridd i Europa och stora delar av Asien och finns även i delar av Nordafrika. I Sverige är den ganska vanlig och kan ses året runt, särskilt under vår- och sommarmånaderna. Intelligens och beteende: Större hackspettar är kända för sin intelligens och anpassningsförmåga. De kan ibland använda verktyg för att få tag i föda och är också kända för att vara aggressiva i sin jakt på revir.

Fläcksjön är en vacker insjö belägen i Västmanlands län, i Sverige. Här är några fakta och information om Fläcksjön: Geografi: Fläcksjön ligger strax öster om staden Västerås och omges av en naturskön miljö med skog och fält. Sjön är en del av ett större vattensystem och har flera anslutningar till andra sjöar och vattendrag i området. Fiskemöjligheter: Sjön är populär bland fiskare och har en mångfald av fiskarter, inklusive abborre, gädda och gös. Det finns både möjligheter till fiske från land och med båt. Friluftsliv och rekreation: Området runt Fläcksjön erbjuder många möjligheter för friluftsliv, som vandring, cykling och fågelskådning. Det finns också flera platser för picknick och avkoppling vid sjöns strandlinje. Fågelliv: Fläcksjön är hem för en mängd olika fågelarter, vilket gör den till en intressant plats för fågelskådare. Under olika årstider kan man se både sjöfåglar och landfåglar som samlas runt sjön. Miljö och naturvård: Som många andra sjöar i Sverige är Fläcksjön skyddad av olika miljöskyddslagstiftningar för att bevara den biologiska mångfalden och naturmiljön. Det finns ofta projekt och initiativ för att bevara och återställa sjöns ekosystem. Aktiviteter: Förutom fiske och fågelskådning är Fläcksjön också en plats för andra aktiviteter, såsom kajakpaddling och bad under sommarmånaderna. Det är ett populärt utflyktsmål för både lokalbefolkningen och besökare. Tillgänglighet: Sjön är relativt lättillgänglig, med flera vägar som leder till dess stränder. Det finns också parkeringsmöjligheter för dem som vill besöka området.

Snatteranden (Anas strepera) är en medelstor and som tillhör familjen ankor (Anatidae). Den är känd för sin eleganta form och sina vackra färger. Här är några intressanta fakta om snatteranden: Utseende: Snatteranden är en medelstor and med en längd på cirka 50–55 cm och ett vingspann på omkring 80–90 cm. Hannen har en grön huvudfärg, en vit halsring och en vit barm, medan honan har en mer dämpad brun färg med ljusare fläckar. Honan har också en distinkt ljusare strupe och en mörk ögonfläck. Beteende: Snatteranden är ofta mer skygga än andra andarter och föredrar att vistas i mer avskilda miljöer. Den är en duktig simmare och dyker sällan under vattnet för att fånga föda. Föda: Snatteranden är en allätare och har en varierad kost som består av vattenväxter, frön, insekter och små ryggradslösa djur. Den är känd för att beta på ytan av vattnet och dyka ner för att få tag på föda när det behövs. Häckning: Snatteranden bygger sitt bo på land, ofta i närheten av vatten, i högt gräs eller buskar. Honan lägger vanligtvis mellan 8 och 12 ägg, som ruvas i cirka 28 dagar. Efter kläckningen är ungarna snabbt flygfärdiga och kan följa med honan till vatten för att leta efter föda. Läten: Snatteranden har ett karakteristiskt kvackande läte, men hannen har också ett mjukt och melodiskt läte som hörs under parningstiden. Lätena kan variera beroende på om fågeln är stressad eller i ett lugnare tillstånd. Habitat: Snatteranden trivs i olika typer av vattenmiljöer, inklusive sjöar, dammar, floder och våtmarker. Den föredrar områden med rik vegetation runt vattnet, där den kan hitta skydd och föda. Utbredning: Snatteranden finns i stora delar av Europa, Asien och Nordamerika. I Sverige är den vanlig, särskilt under flyttningsperioderna på våren och hösten. Under häckningssäsongen återfinns den i sjöar och våtmarker i hela landet. Migration: Snatteranden är en delvis migrerande art. De som häckar i norra områden flyttar söderut till mildare klimat under vintern, medan de som häckar i mer tempererade områden ofta stannar kvar.

Gråhägern (Ardea cinerea) är en stor och majestätisk fågel som tillhör familjen hägrar (Ardeidae). Den är känd för sin långa hals och ben samt sitt karakteristiska gråa fjäderdräkt. Här är några intressanta fakta om gråhägern: Utseende: Gråhägern är en stor fågel, vanligtvis 85–100 cm lång med ett vingspann på 175–195 cm. Den har en grå kropp med en vit undersida och svarta fjädrar på vingarna. Huvudet är vitt med en svart hatt och en lång, smal näbb som är gul. Beteende: Gråhägern är en skicklig jägare som ofta står stilla vid vattenkanter eller i grunt vatten och väntar på att fånga fisk, amfibier eller små däggdjur. Den har en karakteristisk jaktteknik där den snabbt slår sin näbb i vattnet för att fånga byten. Föda: Gråhägerns diet består främst av fisk, men den äter också småfåglar, grodor, insekter och små däggdjur. Den är känd för att vara en opportunistisk jägare och kan anpassa sin diet efter tillgången på föda. Häckning: Gråhägern bygger sina bon i kolonier, ofta i träd eller på öar nära vatten. Boet är vanligtvis gjort av grenar och kvistar. Honor lägger vanligtvis 3–5 ägg som ruvas i cirka 25–30 dagar. Ungarna är flygfärdiga efter ungefär 8 veckor. Läten: Gråhägern har ett distinkt och högljutt läte som ofta låter som ett "frank" eller "krak"-ljud. De kan också göra mjukare ljud under parningstiden. Habitat: Gråhägern trivs i olika typer av vattenmiljöer, inklusive sjöar, floder, våtmarker och kuster. Den föredrar områden med rik vegetation och tillgång till föda i form av fisk och andra vattenlevande djur. Utbredning: Gråhägern finns i stora delar av Europa, Asien och Nordafrika. I Sverige är den vanlig och kan ses året runt, även om den är mer vanlig under sommarmånaderna när den häckar. Migration: Vissa gråhägerpopulationer är stationära, medan andra är migrerande. De som häckar i norra delar av Europa kan migrera söderut till mildare områden under vintern.

Flytgömslet i Fläcksjön är en populär plats för fågelskådning och fotografering av vattenfåglar. Här är några fakta och information om flytgömslet: Syfte: Flytgömslet är designat för att ge fågelskådare och fotografer en möjlighet att observera fåglar på nära håll utan att skrämma dem. Genom att använda gömslet kan man fånga bilder av fåglar som vanligtvis är skygga och svåra att se. Plats: Flytgömslet ligger strategiskt vid Fläcksjön, som är känd för sitt rika fågelliv. Sjön erbjuder en varierad miljö med vattenvegetation och öppna vattenytor, vilket lockar många fågelarter. Fågelliv: Området runt Fläcksjön och i gömslet är hem för många olika fågelarter, inklusive andfåglar, vadare, sjöfåglar och sångfåglar. Under flyttningsperioder kan man se en mångfald av fåglar som passerar genom området. Tillgänglighet: Flytgömslet är vanligtvis lättillgängligt för besökare, och det finns ofta information om dess användning och regler. Det kan vara bra att boka tid för att använda gömslet, särskilt under högsäsong för fågelskådning. Bästa tider för observation: Morgnar och skymningar är ofta de bästa tiderna för fågelskådning, eftersom många fåglar är mest aktiva vid dessa tidpunkter. Under häckningssäsongen kan man se häckande fåglar och deras ungar, vilket gör det extra spännande. Utbildning och aktiviteter: Flytgömslet används också ibland för utbildningssyften, där fågelskådare och naturintresserade kan lära sig mer om fåglar och deras beteenden. Naturvård: Som en del av en större insats för att bevara och skydda fågelhabitatet kan flytgömslet också bidra till att öka medvetenheten om vikten av att skydda sjöar och våtmarker.

bild som fångar en tidig morgon vid Fläcksjön, med en roddbåt som driver i diset.

Roddbåten behövde tömmas på vatten

Gäss som kommer in för landning i Fläcksjön i deset

Skillberg

Hubbo © 2026 Tony Lif | Integritetspolicy

SV