Hoppa till innehall

Hem
Pensionärsäventyr
Fotografi
Om mig
Övrigt
SV

Sok

Skillberg 23

2023-09-08

Blåmesen (Cyanistes caeruleus) är en liten fågelart som vanligtvis förekommer i Europa och delar av Asien. Den är känd för sin karakteristiska blå hjässa och blå vingar, medan resten av kroppen är huvudsakligen gul. Blåmesen är en vanlig besökare i trädgårdar och parker och är en av de mest kända och omtyckta fågelarterna i många europeiska länder. Blåmesen är en aktiv och lekfull fågel som är känd för sitt kvittrande sång. Den är också en förekommande art vid fågelbord och fågelmatningsstationer, där den gärna äter frön, insekter och larver. Denna fågel är en av de arter som ofta ses när man ger mat åt vinterfåglar. Blåmesen är en hålruvare och bygger sina bon i trädhål eller andra naturliga håligheter. Den lägger vanligtvis en kull omkring 7-12 ägg, och båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Det finns många andra arter av mesar, var och en med sina unika egenskaper och utseenden, men blåmesen är en av de mest ikoniska och igenkännbara.

Svartmesen (Periparus ater), även känd som "kolsvartmes," är en liten fågelart som återfinns i Europa och Asien. Den är känd för sitt karaktäristiska svarta huvud och vita kindfläckar, som ger den ett distinkt utseende. Svartmesen har en vit buk och gråbrun rygg. Här är några intressanta fakta om svartmesen: Storlek: Svartmesen är en relativt liten fågel och mäter vanligtvis cirka 11-12 centimeter i längd. Diet: Den äter främst insekter och små spindlar, men den tar också frön och andra växtdelar, särskilt under vintern när insektsfödan är knappare. Lekfullt beteende: Svartmesen är känd för sitt lekfulla beteende. Den kan ses hoppa runt i träden och buskarna och utföra akrobatiska konster medan den letar efter mat. Boende och häckning: Svartmesen bygger sitt bo i trädens håligheter och används ibland även tomma fågelholkar. Den lägger ägg i boet och ruvar dem. Båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Sociala fåglar: Svartmesen är en social fågel och bildar ofta små flockar, särskilt under vintern. Dessa flockar kan innehålla andra mesar och småfåglar. Svartmesen är en charmig och aktiv fågel som är omtyckt av många fågelskådare. Dess iögonfallande utseende och livliga beteende gör den till en fascinerande art att observera i naturen.

Ekorren är en liten gnagare som är mycket välkänd och älskad för sitt gulliga utseende och sitt livliga beteende. Här är några kännetecken för ekorren: Storlek och utseende: Ekorren är generellt en liten till medelstor gnagare med en lång och buskig svans. Dess kropp är täckt av tät, mjuk päls som kan variera i färg från grå, rödbrun till svart, beroende på art och geografisk plats. Ekorrens stora ögon ger den ett vaket och gulligt utseende. Svans: Ekorrens svans är lång och buskig, och den använder den ofta för balans när den klättrar och hoppar mellan trädgrenar. Svansen kan också användas för att kommunicera med andra ekorrar och för att hålla värmen under kalla dagar. Beteende: Ekorren är känd för sitt livliga och lekfulla beteende. Den är en utmärkt klättrare och kan snabbt och smidigt röra sig i trädtopparna. Ekorren hoppar ofta från träd till träd och använder sin svans för att balansera. De är också duktiga på att gräva och gömma föda under marken. Föda: Ekorren är främst vegetarian och äter en diet som består av nötter, frön, bär, knoppar, svampar och ibland insekter. De är kända för att samla och gömma mat i olika gömställen, och deras gömmor hjälper dem att överleva under vintern när födan är knapp. Habitat: Ekorren trivs i skogar och parker där det finns tillräckligt med träd och föda. De finns i olika delar av världen, inklusive Nordamerika, Europa och Asien. Fortplantning: Ekorren föder oftast sina ungar två gånger om året, vanligtvis en gång på våren och en gång på sensommaren. Honan bygger ett bo av löv och grenar högt uppe i ett träd där hon föder sina ungar. Fiender: Ekorrens främsta fiender är rovfåglar som ugglor, ormar och rovfåglar som kan attackera dem när de är på marken. Dessutom kan ekorrar falla offer för katter och andra marklevande rovdjur. Ekorren är en ikonisk och populär varelse i många kulturer och anses ofta vara en symbol för snabbhet, skicklighet och livlighet. Många människor njuter av att titta på ekorrar i sina trädgårdar och parker och ser dem som charmiga och underhållande varelser.

Svartmesen (Periparus ater), även känd som "kolsvartmes," är en liten fågelart som återfinns i Europa och Asien. Den är känd för sitt karaktäristiska svarta huvud och vita kindfläckar, som ger den ett distinkt utseende. Svartmesen har en vit buk och gråbrun rygg. Här är några intressanta fakta om svartmesen: Storlek: Svartmesen är en relativt liten fågel och mäter vanligtvis cirka 11-12 centimeter i längd. Diet: Den äter främst insekter och små spindlar, men den tar också frön och andra växtdelar, särskilt under vintern när insektsfödan är knappare. Lekfullt beteende: Svartmesen är känd för sitt lekfulla beteende. Den kan ses hoppa runt i träden och buskarna och utföra akrobatiska konster medan den letar efter mat. Boende och häckning: Svartmesen bygger sitt bo i trädens håligheter och används ibland även tomma fågelholkar. Den lägger ägg i boet och ruvar dem. Båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Sociala fåglar: Svartmesen är en social fågel och bildar ofta små flockar, särskilt under vintern. Dessa flockar kan innehålla andra mesar och småfåglar. Svartmesen är en charmig och aktiv fågel som är omtyckt av många fågelskådare. Dess iögonfallande utseende och livliga beteende gör den till en fascinerande art att observera i naturen.

Talgoxen (Parus major) är en vanlig och känd fågel i många delar av Europa och Asien. Den tillhör familjen mesfåglar (Paridae) och är en av de mest karakteristiska småfåglarna i trädgårdar och skogsområden. Här är några kännetecken för talgoxen: Storlek och utseende: Talgoxen är en liten fågel med en kroppslängd på cirka 14 centimeter. Dess fjäderdräkt är huvudsakligen blågrå på ovansidan och gul på undersidan. Den har en tydlig svart strimma över ögonen och en svart halsfläck, samt en vit kind. Näbb: Talgoxen har en kraftig näbb som används för att knäcka frön och leta efter insekter. Beteende: Denna fågel är ofta aktiv och rörlig och ses ofta hoppa runt i träd och buskar. Den är känd för sitt hängande uppochnedbeteende när den letar efter insekter och larver. Röst: Talgoxen har olika läten, inklusive en karakteristisk sång som låter som "tjivit tjivit tjivit." Den kan också ge ifrån sig skarpa skränande läten. Föda: Talgoxen är en allätare och äter en varierad diet. Dess föda inkluderar frön, nötter, insekter, larver, spindlar och även små frukter och bär. Bo: De bygger sina bon i håligheter i träd eller i fågelholkar. Boet fodras vanligtvis med mjukt material som fjädrar, mossa och hår. Spridning: Talgoxen har en stor utbredning och finns i olika habitat, inklusive skogar, trädgårdar, parker och stadsområden. Den är inte en flyttfågel utan stannar oftast på sin hemort året runt. Talgoxen är en populär fågel att mata i trädgårdar och lockas ofta till fågelmatningar med solrosfrön och nötkött. Dess livliga beteende och vackra utseende gör den till en omtyckt gäst i trädgårdar och enkel att känna igen för fågelskådare.

Tofsmesen (Lophophanes cristatus), även känd som "talltita" eller "kungstofsme," är en liten fågel som förekommer i delar av Europa och Asien. Den är känd för sin karakteristiska tofs på huvudet och sitt livliga beteende. Här är några intressanta fakta om tofsmesen: Utseende: Tofsmesen har ett kontrastrikt utseende med en svart huva som täcker hela huvudet och en vit kindfläck. Dess nacke pryds av en karakteristisk tofs, vilket ger fågeln dess namn. Ovansidan är gråbrun, och undersidan är vit. Storlek: Tofsmesen är ungefär lika stor som en blåmes, med en längd på cirka 11 till 12 centimeter. Beteende: Denna fågel är aktiv och livlig och kan ses hoppa runt i trädgrenar och buskar med snabba rörelser medan den letar efter insekter och larver. Den har en melodisk och klingande sång. Boende: Tofsmesen bygger sina bon i trädhål eller andra naturliga håligheter. Den kan också utnyttja fågelholkar om de är tillgängliga. Den lägger ägg i boet och ruvar dem tillsammans med sin partner. Matvanor: Tofsmesen äter en blandad diet som inkluderar insekter, frön, frukt och nötter. Den besöker ofta fågelmatningsstationer och tar gärna emot solrosfrön och nötter. Sociala fåglar: Tofsmesar är sociala och bildar ofta små flockar, särskilt under vintern. Dessa flockar kan innehålla andra mesar och småfåglar. Tofsmesen är en älskad fågel i många områden på grund av sitt unika utseende och livliga beteende. Dess närvaro i trädgårdar och skogar ger glädje åt många fågelskådare och naturälskare.

Ekorren är en liten gnagare som är mycket välkänd och älskad för sitt gulliga utseende och sitt livliga beteende. Här är några kännetecken för ekorren: Storlek och utseende: Ekorren är generellt en liten till medelstor gnagare med en lång och buskig svans. Dess kropp är täckt av tät, mjuk päls som kan variera i färg från grå, rödbrun till svart, beroende på art och geografisk plats. Ekorrens stora ögon ger den ett vaket och gulligt utseende. Svans: Ekorrens svans är lång och buskig, och den använder den ofta för balans när den klättrar och hoppar mellan trädgrenar. Svansen kan också användas för att kommunicera med andra ekorrar och för att hålla värmen under kalla dagar. Beteende: Ekorren är känd för sitt livliga och lekfulla beteende. Den är en utmärkt klättrare och kan snabbt och smidigt röra sig i trädtopparna. Ekorren hoppar ofta från träd till träd och använder sin svans för att balansera. De är också duktiga på att gräva och gömma föda under marken. Föda: Ekorren är främst vegetarian och äter en diet som består av nötter, frön, bär, knoppar, svampar och ibland insekter. De är kända för att samla och gömma mat i olika gömställen, och deras gömmor hjälper dem att överleva under vintern när födan är knapp. Habitat: Ekorren trivs i skogar och parker där det finns tillräckligt med träd och föda. De finns i olika delar av världen, inklusive Nordamerika, Europa och Asien. Fortplantning: Ekorren föder oftast sina ungar två gånger om året, vanligtvis en gång på våren och en gång på sensommaren. Honan bygger ett bo av löv och grenar högt uppe i ett träd där hon föder sina ungar. Fiender: Ekorrens främsta fiender är rovfåglar som ugglor, ormar och rovfåglar som kan attackera dem när de är på marken. Dessutom kan ekorrar falla offer för katter och andra marklevande rovdjur. Ekorren är en ikonisk och populär varelse i många kulturer och anses ofta vara en symbol för snabbhet, skicklighet och livlighet. Många människor njuter av att titta på ekorrar i sina trädgårdar och parker och ser dem som charmiga och underhållande varelser.

Tofsmesen (Lophophanes cristatus) är en fågelart som tillhör familjen mesfåglar (Paridae). Den är känd för den karakteristiska tofsen på huvudet, vilket ger den dess namn. Tofsmesen finns i Europa och Asien och är en relativt vanlig fågel i skogar och lövskogar. Här är några kännetecken för tofsmesen: Storlek och utseende: Tofsmesen är en relativt liten fågel med en längd på cirka 11-12 centimeter. Dess fjäderdräkt är huvudsakligen svart på ovansidan och vit på undersidan. Den har en tydlig svart tofs på huvudet och ett svart band som sträcker sig över ögonen. Vingarna är svarta med vita vingband. Näbb: Tofsmesen har en kraftig och konisk näbb som är anpassad för att äta frön och insekter. Beteende: Tofsmesen är en aktiv och energisk fågel som ofta klättrar runt i träd och buskar i jakten på föda. Den är bra på att hoppa mellan grenar och kan även hänga upp och ner när den letar efter insekter. Röst: Tofsmesen har en varierad sång som inkluderar olika läten som kan vara snabba och drillande. Den har också en rad olika kontaktläten som används för att kommunicera med andra medlemmar av sin flock. Föda: Tofsmesen äter en blandad diet som inkluderar frön, nötter, insekter, larver och spindlar. Bo: De bygger sina bon i håligheter i träd eller i fågelholkar. Bonet fodras med mjukt material som gräs, mossa och fjädrar. Häckning: Tofsmesen är monogama fåglar och häckar vanligtvis en gång om året. Honan lägger ägg i boet och ruvar dem innan ungarna kläcks. Båda föräldrarna deltar i att mata ungarna. Spridning: Tofsmesen finns i skogar och lövskogar i Europa och Asien. Den är en stannfågel, vilket innebär att den inte genomgår långa flyttningar utan stannar i sitt hemområde året runt. Tofsmesen är en populär fågel för fågelskådare och trädgårdsägare på grund av sin unika tofs och sin charmiga personlighet. Den besöker ofta trädgårdsfågelmatningar där den äter frön och nötter, och dess karakteristiska utseende gör den relativt enkel att identifiera.

Mörk jordhumla (Bombus terrestris) är en stor och vanligt förekommande humleart som finns i Europa, Nordafrika och delar av Asien. Den är en viktig pollinator och har ett distinkt utseende. Här är några kännetecken och fakta om den mörka jordhumlan: Utseende: Mörk jordhumla har en robust kropp med en huvudsakligen svart färg. Drottningen (honan) är vanligtvis större än arbetarna (de kvinnliga arbetarna i kolonin) och hanarna. Dess bakkropp kan variera i färg från mörkt brunt till svart. Pollinator: Mörk jordhumla är en viktig pollinator för många växtarter, inklusive fruktträd och olika blommor. Den spelar en betydande roll i pollineringen av grödor och växter och bidrar till bevarandet av mångfalden i ekosystemet. Kolonistruktur: Som många andra humlor är den mörka jordhumlan eusocial, vilket innebär att den lever i kolonier med en drottning som reproducerar sig och arbetare som samlar mat och utför andra uppgifter i boet. Kolonierna etableras vanligtvis i underjordiska bon. Bo: Mörk jordhumla bygger sina bon i jorden, ofta i övergivna gnagarbon eller andra underjordiska utrymmen. Drottningen startar kolonin på våren och lägger ägg som kläcks till arbetare. Senare under säsongen föds könade individer och nya drottningar. Säsong: Den mörka jordhumlan är en vår- och sommaraktiv art. Kolonierna är aktiva från tidig vår till sen sommar, och de dör oftast när vädret blir kallare på hösten. Hot och bevarande: Mörk jordhumla är utsatt för hot som habitatförlust, användning av bekämpningsmedel och sjukdomar. Bevarandeföranstaltningar, såsom skydd av naturliga habitat och minskad användning av bekämpningsmedel, är viktiga för att bevara denna värdefulla pollinatorart. Mörk jordhumla är en viktig del av ekosystemet och ett exempel på en insekt som spelar en avgörande roll i pollineringen av växter och grödor, vilket är avgörande för vår matförsörjning och miljön.

Bofinken (Fringilla coelebs) är en vanlig och välkänd fågelart som tillhör familjen finkar (Fringillidae). Den finns i stora delar av Europa och Asien och är känd för sina vackra färger och sång. Här är några kännetecken för bofinken: Storlek och utseende: Bofinken är en medelstor finkfågel med en kroppslängd på cirka 15 centimeter. Hanen har en färggrann fjäderdräkt med en blågrå hjässa, brungul nacke och bröst, och en rosa till rödbrun buk. Vingarna har en distinkt vit vingebar. Honan är generellt mer dämpad i färgerna med brunspräcklig fjäderdräkt. Näbb: Bofinkens näbb är kraftig och konisk, vilket gör den bra på att knäcka frön och äta olika sorters föda. Sång: Hanen bofinken är känd för sin melodiska sång som kan beskrivas som en blandning av visslingar och drillar. Sången används främst för att markera revir och locka honor under häckningstiden. Beteende: Bofinkar är ofta marklevande och ses leta efter frön, insekter och små ryggradslösa djur på marken. De besöker också fågelmatningar där de äter solrosfrön och andra frön. Häckning: Bofinkar bygger sina bon i träd och buskar och lägger ägg i en skålformad konstruktion fodrad med mjukt material som gräs och fjädrar. De är monogama fåglar och häckar vanligtvis en gång om året. Spridning: Bofinken har en stor utbredning och finns i olika habitat, inklusive skogar, parker, trädgårdar och jordbruksområden. Vissa populationer av bofinkar är stannfåglar medan andra är delvis flyttfåglar och kan röra sig beroende på säsong och tillgång på föda. Bofinken är en omtyckt fågel för fågelskådare och trädgårdsägare på grund av sin färggranna fjäderdräkt och melodiska sång. Den är en vanlig syn i många delar av Europa och Asien och har anpassat sig väl till mänskliga bosättningar och trädgårdar.

Svartmesen (Periparus ater) är en liten fågel som tillhör mesfamiljen (Paridae) och är känd för sin karakteristiska fjäderdräkt och sitt beteende. Den finns i olika delar av Europa och Asien och är en relativt vanlig fågel i skogar och trädlösa områden. Här är några kännetecken för svartmesen: Storlek och utseende: Svartmesen är en liten fågel med en längd på cirka 11 till 12 centimeter. Dess fjäderdräkt är huvudsakligen svart på huvudet och bröstet, medan den övriga kroppen är vit. Den har också en karakteristisk vit fläck på nacken och en vit kindfläck. Näbb: Svartmesen har en kraftig näbb som är anpassad för att knäcka frön och äta små insekter. Beteende: Svartmesen är en aktiv och livlig fågel. Den är känd för sitt akrobatiska beteende när den klättrar och hoppar runt i träd och buskar i jakten på föda. Den kan hänga upp och ner när den letar efter insekter och larver. Röst: Svartmesen har olika läten, inklusive en snabb och ljus sång samt en rad olika kontaktläten som används för kommunikation med andra medlemmar av sin flock. Föda: Svartmesen är en allätare och äter en blandad diet. Dess föda inkluderar frön, nötter, insekter, larver och spindlar. Bo: De bygger sina bon i håligheter i träd eller i fågelholkar. Bonet fodras med mjukt material som gräs, mossa och fjädrar. Häckning: Svartmesen är monogama fåglar och häckar vanligtvis en gång om året. Honan lägger ägg i boet och ruvar dem innan ungarna kläcks. Båda föräldrarna deltar i att mata ungarna. Spridning: Svartmesen är vanlig i skogar och skogsområden i Europa och Asien. Vissa populationer är stannfåglar medan andra är delvis flyttfåglar och kan röra sig beroende på årstiden och födotillgången. Svartmesen är en älskad fågel för fågelskådare och trädgårdsägare och är känd för sin charmiga och livliga personlighet. Dess svarta huvud och vita kindfläck gör den relativt lätt att identifiera när den besöker trädgårdsfågelmatningar.

Nötväcka är en fågelart som tillhör familjen nötväckor (Sittidae). Denna fågel är känd för sitt karakteristiska beteende att klättra längs trädstammar och grenar, vilket den gör med hjälp av sin starka näbb och sina starka klorna. Nötväckor har en unik förmåga att gå upp och ned längs träden, vilket gör dem skickliga på att leta efter insekter, larver och frön som de kan äta. Här är några kännetecken för nötväckan: Storlek: Nötväckan är en relativt liten fågel, vanligtvis 12-15 centimeter lång. Färg: Dess fjäderdräkt är oftast blågrå på ovansidan och rostfärgad på undersidan. Den har också ett svart ögonstreck som sträcker sig från ögat mot nacken. Näbb: Nötväckan har en kraftig, rak näbb som den använder för att hacka upp bark och leta efter insekter och frön. Läte: Dess läte är karakteristiskt och låter som ett "tink-tink-tink" eller "tsi-tsi-tsi." Lätet används ofta för kommunikation mellan individer. Beteende: Nötväckor är mycket skickliga på att klättra längs trädstammar och grenar. De kan även hacka ut hål i trä för att gömma sina frön eller för att skapa bohål. Bo: De bygger sina bon i trädhål och använder gräs, löv och fjädrar för att skapa en bekväm bohåla. Nötväckor är mest aktiva under vintermånaderna och är då ofta synliga när de letar efter föda. Deras föda består oftast av nötter och frön, men de äter också insekter och larver. Dessa små fåglar är kända för sin uthållighet när de försöker öppna nötter genom att hålla dem i en spricka och hacka på dem med sin näbb. Nötväckor finns i olika delar av världen, inklusive Nordamerika, Europa och Asien, och det finns flera olika underarter av nötväckor som har anpassat sig till olika miljöer. De är fascinerande fåglar att observera i naturen på grund av sitt unika beteende och utseende.

Större hackspett (Dendrocopos major) är en medelstor hackspettart som förekommer i Europa och Asien. Den är en av de mer välkända hackspettarna och är känd för sitt karakteristiska utseende och trummande ljud. Här är några intressanta fakta om större hackspett: Utseende: Större hackspett har en svart rygg med vita axlar och vingar. Dess undersida är vit, och den har en röd nacke. Hanen har en röd hjässa, medan honan har en svart hjässa. Båda könen har en karakteristisk svart mustaschstreck som sträcker sig från näbben ner mot halsen. Storlek: Större hackspett är medelstor, med en längd på cirka 23-26 centimeter och ett vingspann på cirka 34-39 centimeter. Ljud och trummande: Under häckningssäsongen är större hackspetten känd för att trumma på trädstammar med sin näbb. Detta trummande ljud används för att markera revir och attrahera en partner. Trummandet kan höras på långt håll och är karakteristiskt för hackspettar. Boende och häckning: Större hackspetten bygger sina bon i trädhål, oftast i lövträd. Den lägger ägg i boet och ruvar dem. Båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Diet: Större hackspetten lever huvudsakligen av insekter och larver som den hittar under barken på träd. Den äter också frön och bär. Habitat: Större hackspetten trivs i skogsområden och äldre lövskogar. Den kan också ses i parker och trädgårdar med tillräckligt med träd. Större hackspetten är en imponerande fågel med sin slående färgteckning och karakteristiska ljud. Den är en symbol för skogsmiljön och spelar en viktig roll i ekosystemet genom att hjälpa till med insektskontrollen i skogen.

Hubbo © 2026 Tony Lif | Integritetspolicy

SV