Leica M11 Safari
Dagen innan
Min Leica M11 Safari är i Tyskland.
Den ligger på ett bord någonstans utanför Wetzlar och blir ompysslad av folk som vet vad de gör.
Men en kamera i Tyskland hjälper ingen.
Därför lånade jag en annan.
En M11 Monochrom den här gången.
Ingen färg alls, inte ens möjligheten.
Sensorn ser bara ljus och mörker, och det första man märker är att man själv börjar göra likadant.
Man slutar leta efter en röd jacka.
Man börjar leta efter var ljuset faller.
Leica Camera News
Mari Amman är en amerikansk-italiensk samtidskonstnär som arbetar tvärdisciplinärt med fotografi, installationer, video, poesi, måleri, skulptur, textil och design.
Hon beskriver själv sitt arbete som forskningsbaserat och använder begrepp som Geological Empathy och Sublime Rheology för att utforska relationen mellan människa, natur, teknologi och byggda miljöer.
Young, Inspiring and International: LOBA Emerging Talent
Vidare så vann tyske fotografen Serghei Duve Newcomer-priset 2025 med fotoserien ”Bright Memory”.
I projektet utforskar han sin familjs koppling till Transnistrien.
📷 LEICA M11 Monochrom · Summilux-M 1:1.4/50 ASPH. · f/2.8 · 1/750s · ISO 125 · 50mm · 2026-08-19
Leica M11 Safari
Förmiddagen gick åt till reglage
Och det tog sin lilla stund, ska sägas.
Jag trodde länge att den perfekta bilden skulle komma direkt ur kameran, att redigering var något man höll på med om man missat i sökaren.
Så är det inte.
En råfil är ett negativ, varken mer eller mindre.
Det jag gör vid skärmen är samma sak som jag gjorde i mörkrummet i trettio år — hålla tillbaka, ge lite mer, välja papper.
Skålarna heter bara Skuggor och Svärta nu.
Leica M11 Safari
Fika först
Global Living, som vanligt.
Kaffe innan kamera, det är en ordning som fungerar.
Där satt de.
Killarna från mopedgänget vid ett bord, en av dem i linne, med solen bakom sig som ett vitt lakan.
Han vände sig om och tittade rakt in i objektivet, och han bad varken om ursäkt eller log.
Vid ett annat bord skrattade en man i vit t-shirt åt något jag inte hörde.
En kvinna satt med armarna i kors och lät världen passera.
En man i jeansskjorta förklarade något viktigt med händerna, och hans kompis lyssnade utan att avbryta.
Det är därför jag går ut med kameran.
Inte för husen.
För folk som bara är där, mitt i sin egen dag, utan att veta att någon tycker de är värda en bild.
Leica M11 Safari
Sedan gick jag och tittade
Det finns en skulptur i stan med ett hål rakt igenom.
Jag har passerat den hundra gånger.
Idag ställde jag mig på andra sidan och fotograferade genom hålet, och gatan blev plötsligt en liten rund värld där två killar gick förbi med hörlurar i öronen.
Lite längre bort stod en kvinna och tittade på sin telefon.
Jag såg henne bakifrån, hårspännet, örhänget, den skrynkliga jackan, och en hand som har hållit i mycket genom åren.
På skärmen fanns ett fotografi av någon.
Vem det var får jag aldrig veta, och det är väl så det ska vara.
En annan kvinna läste ett papper lutad mot en stenbalustrad.
Riktigt papper, i handen, mitt bland alla telefoner.
Jag vet inte varför jag lyfte kameran där.
Hon bara stod så bra.
📷 LEICA M11 Monochrom · Summilux-M 1:1.4/50 ASPH. · f/5.6 · 1/750s · ISO 125 · 50mm · 2026-08-20
Två måsar och en gata
Två måsar och en gata
Vid vattnet satt två måsar på kajkanten, en i var ände, på det där avståndet fåglar håller när de bestämt sig för att stå ut med varandra.
Vattnet låg mörkt bakom dem.
De vita fjädrarna lyste.
Och sedan, på väg till bilen, med kameran redan hängande i handen och dagen liksom avslutad, öppnade sig Skolgatan framför mig.
Kullersten, panelklädda hus, en skugga som skar diagonalt tvärs över gatan.
Vad jag tar med mig
Vad jag tar med mig
Den lånade kameran ska tillbaka så småningom, och min egen kommer hem från Tyskland.
Men jag har lärt mig något av att gå omkring med en sensor som vägrar se färg.
Ljus och mörker räcker längre än man tror.
Och det gör folk också.
Kameran hänger kvar tills jag sitter i bilen.
Det är dagens lärdom, och den tänker jag hålla fast vid.
Bilder ifrån dagens äventyr
