Veckan vid Tärna
En vecka som gav mer än jag trodde
En vecka full av nya intryck ligger nu bakom mig, och jag måste säga att tiden vid Tärna folkhögskola gav mig mer än jag vågat hoppas.
Skrivarkursen öppnade något jag inte riktigt visste fanns där.
För om jag ska vara ärlig önskar jag nästan att jag gjort det här tidigare.
Att få uttrycka mig med penna och papper — där känner jag mig säkrare än när orden ska sägas rakt ut.
Kanske hade jag blivit en bättre skrivare än talare, om jag bara börjat i tid.
Och så tänker jag på alla grodor jag hunnit göra genom åren.
Visst, det kan vara bra att säga vad man tycker — men minst lika viktigt är att tänka efter innan.
Just det, att tänka före jag talar, har aldrig riktigt varit min starka sida.
Leica Camera News
Mari Amman är en amerikansk-italiensk samtidskonstnär som arbetar tvärdisciplinärt med fotografi, installationer, video, poesi, måleri, skulptur, textil och design.
Hon beskriver själv sitt arbete som forskningsbaserat och använder begrepp som Geological Empathy och Sublime Rheology för att utforska relationen mellan människa, natur, teknologi och byggda miljöer.
Young, Inspiring and International: LOBA Emerging Talent
Vidare så vann tyske fotografen Serghei Duve Newcomer-priset 2025 med fotoserien ”Bright Memory”.
I projektet utforskar han sin familjs koppling till Transnistrien.
📷 LEICA M11-P · Summilux-M 1:1.4/50 ASPH. · f/3.4 · 1/750s · ISO 64 · 50mm · 2026-08-14
Veckan vid Tärna
När tystnaden blev mitt svar
Om man håller sig undan från att prata om ditten och datten med folk man knappt känner, kan man ju hoppas att de inte tänker så mycket på en heller.
Så har jag försökt leva.
Men ibland räcker inte det.
Jag har suttit i en styrelse, och där lärde jag mig något om människor.
Hur små saker trappas upp.
Hur regler tycks gälla alla utom den som skriker högst.
Hur fort en vardag kan bli sur.
Jag sa ifrån en gång, lugnt, om en sådan där liten sak — och fick tillbaka ord jag inte trodde vuxna människor tog i sin mun.
Men det värsta var inte att bli emotsagd.
Det var att bli hånad för sådant man inte rår över.
När någon drar in en människas sjukdom i ett gräl, då är det inte längre ett gräl.
Då är det något annat, något kallt.
Och där stod jag, och orden tog slut.
Så kom dagen då jag verkligen fått nog.
Och tro det eller ej — det kom ingenting ur min mun.
Inte ett ord.
Jag vände mig om och gick in.
Länge trodde jag att den som tiger förlorar.
Nu vet jag att det ibland är tvärtom: att gå därifrån med huvudet högt kan vara det starkaste man gör på hela dagen.
Veckan vid Tärna
Det som inte syns
Det finns en sak till, en som inte syns utanpå.
Med min sjukdom följer en trötthet som lägger sig i själva huvudet — en hjärndimma, säger man ibland.
Orden finns där, men de kommer inte fram, hur jag än letar.
En vecka full av nya intryck kan bli tung på ett sätt som är svårt att förklara för den som aldrig känt det.
Och kanske är det just därför pennan har blivit min.
På ett papper får orden ta den tid huvudet behöver.
Ingen väntar, ingen tittar, dimman får lätta i sin egen takt.
I ett samtal, öga mot öga, finns aldrig den nåden.
Det kom en stund den där veckan då vi skulle skriva om varandra.
Jag sa att jag inte tänkte göra det inför alla, och berättade kort varför — att jag levt med en cancer i många år, och att huvudet just då var tomt.
De flesta förstod.
Man såg det på dem, den där tystnaden som är förståelse och inte förlägenhet.
Men inte alla.
Efteråt frågade någon, högt, om hon också fick slippa ifall hon känt sig lite slö.
Jag sa bara att hon är vuxen och får göra som hon vill.
Sedan sa jag inget mer — där var den igen, min gamla vän tystnaden.
Och när vi andra sedan stod och tog farväl av varandra ute i solen, var hon inte där.
Hon hade redan gått.
Det ligger något i det: den som hånar det hon inte förstår ställer sig ofta utanför gemenskapen alldeles själv.
Ingen behövde säga något.
Det ordnade sig ändå.
📷 LEICA M11-P · Summilux-M 1:1.4/50 ASPH. · f/2.4 · 1/1000s · ISO 400 · 50mm · 2026-08-15
Hemma igen, med kameran i handen
Hemma igen, med kameran i handen
Väl hemma i Västerås gjorde jag det jag brukar när huvudet behöver vila: tog kameran och gick ut.
För kameran är lite som pennan — ett sätt att säga något utan att behöva säga det högt.
Man behöver inte prata för att lägga märke till världen.
Man behöver bara se.
Och Västerås en sommardag har mycket att se.
Torghandeln med sina lådor av blomkål och dill, och människor som stannar och väljer.
Musiken på Sigmatorget, en hel skara med hattar och solglasögon, alla blickar vända åt samma håll.
En paddlare som glider fram över Svartåns stilla vatten, ensam och nöjd med det.
På en bänk låg en glömd halsduk i VSK-grönt, kvarlämnad bland torra löv.
Ingen människa i bild, och ändå en hel liten historia — kanske satt gårdagens förlust i mer än man ville.
Så mycket kan ett bortglömt plagg berätta, utan ett enda ord.
Och så, mitt i allt, kom en pojke fram med sparkcykeln i vädret.
”Fota mig, fota mig, är du snäll!” Där stod han och ville bli sedd precis som han var, mitt i sitt eget ögonblick.
Det slog mig hur olika vi är, han och jag.
Jag har lärt mig styrkan i att inte synas, i att gå därifrån i tysthet.
Han ägde ännu den självklara glädjen i att ta plats.
Så jag fotade honom, förstås.
Vissa säger det med ord, andra med tystnad — och några vill bara bli sedda.
Kanske är det just det en sådan här vecka lär en: att det finns många sätt att ha en röst.
Mitt blev pennan och kameran.
Och det räcker gott.
Se ögonblicket i Bulletinen →
Min Spotify Spellista
Bilder ifrån dagens äventyr
