Bandy & Mälaris

VSK-Vänersborg

Vinst för VSK bandy

Tisdag, och det var dags för bandy på allvar – VSK mot Vänersborg.
Inledningsvis var det faktiskt bortalaget som tog kommandot.
Vänersborg tog ledningen och pressade Västerås hårt.
Ändå, trots trycket, kände jag mig märkligt lugn hela tiden.

Visst, efter bara 18 minuter stod det 2–1 till Vänersborg.
Men samtidigt: matchbilden sa något helt annat.
VSK ägde spelet, förde tempot och vände på alltihop.
Så när lagen gick till paus var det ändå grönvitt i ledning – fullt logiskt sett till hur matchen sett ut.

Och om första halvlek var stark, så var den andra ännu tydligare VSK:s.
Det är ju där de brukar vara som vassast, och den här kvällen var inget undantag.
Det var länge sedan jag sett VSK köra på som de gjorde nu.
De spelade precis som namnet antyder – mean machine.

Tempot skruvades upp ytterligare.
Så pass att jag själv knappt hann med med kameran.
Och då slog tanken mig: hur ska Vänersborg ens orka? Det syntes också.
Bortalaget blev allt tröttare, benen tog slut och de hängde inte alls med när VSK bara fortsatte att trycka på, byte efter byte, anfall efter anfall.

VSK-Vänersborg — Vänersborgs supporterklubb 🙂

Matchfakta

VSK–IFK Vänersborg 9–4 (4–2)
Målen:
1–0
Martin Landström (Christoffer Fagerström)
1–1 Juho Liukkonen
1–2 Emil Viklund
2–2 Edvin Porsvald (Emil Juhlén)
3–2 Robin Odén (Martin Landström)
4–2 Pontus Vilén (Martin Landström)
4–3 Hugo Sjöling
5–3 Robin Odén (Ted Bergström Heramb)
5–4 Juho Liukkonen (Robin Lundqvist)
6–4 Martin Landström (Christoffer Fagerström)
7–4 Robin Odén (Christoffer Fagerström
8–4 Martin Landström,
9–4 Viktor Spångberg (Martin Flodström).

Idag sex kilometer på mälarisen

Jag åkte ner till parkeringen vid Framnäsbadet och kände direkt: nu jäklar ska det bli frisk luft och en hel del steg.
Så jag drog i gång vandringen mot Lillåudden, och när jag väl kom fram blev det en kort paus med lite frukt – välbehövligt.

Medan jag satt där och vilade benen slog tanken mig: äh, jag tar mig vidare mot Östraholmen.
På så sätt slipper jag gå samma väg tillbaka – och dessutom får jag ännu fler steg på köpet.

Och faktiskt, inte en enda gång kändes det som att jag valt fel runda. Snarare tvärtom.
Det här var helt rätt beslut.
Mot slutet blev jag dessutom lite sugen på att ta med skridskorna nästa gång.
Men ja… vi får väl se om det blir något av det.

Varför går folk på isen där dom plogat för skridsko åkare

Det korta svaret är: vana, bekvämlighet och lite flockbeteende.

Många tänker helt enkelt inte på det.
De ser en plogad, slät yta och går rakt ut, utan att reflektera över vem den faktiskt är till för.
För andra handlar det om vana – man går där det är “röjt”, punkt.
Att det är halkigt och kräver spända ben registreras knappt.

Och så har vi flocken.
Ser man några som redan går på isen, då följer nästa efter.
Ingen vill vara den som går “vid sidan om”, trots att det egentligen är det smarta valet.

De tar den väg som ser enklast ut, inte den som är enklast. 😂