Hubbo & Asköviken

En sådan där dag jag inte visste vad jag ville göra

Det började med ett val – ett val som snabbt visade sig vara fel.
Jag tog helt klart med mig fel objektiv idag.
Det var en sådan där morgon då tankarna varit någon annanstans, och när väskan väl var packad insåg jag för sent att det borde varit 300mm f/2,8 som fick följa med.

Istället låg där Canon 70–200 f/2,8, och som en slags tröst – eller kanske snarare ett sätt att väga upp – fick även min kära Carl Zeiss Planar T* 50/1,4 följa med.

Den linsen som nästan alltid lyckas rädda stämningen, oavsett vad.

Efter sjukhusbesöket satte jag mig bakom ratten, med en önskan att ta tillvara på dagen.
Först tänkte jag svänga ner mot Elbakajen – där ljuset ibland kan vara vackert över vattnet – men något i mig ville vidare.

Så, nästan som av en slump, slog det mig: Asköviken. Det var länge sedan sist.
Just där – i övergången mellan stadens brus och naturens tystnad – finns något jag ofta återkommer till.
Inte bara möjligheten till bilder, utan också chansen att få några steg i benen.
Steg som på sistone blivit just det – en bristvara.

Ingen aktion vid Asköviken

Visst, Asköviken bjuder ofta på ro och öppen horisont, men i jämförelse med Hjälstaviken känns den här platsen en aning begränsad.
Framför allt när det gäller fågelfoto.
I Hjälstaviken kommer man som bekant fåglarna närmare, vilket ofta gör hela skillnaden.

För att vara helt ärlig blev det idag bara några fågelbilder som jag själv inte är särskilt nöjd med.
Redan när jag tittade genom sökaren kände jag det – avståndet, detaljförlusten, bristen på närvaro i motiven.
Det var inte så att ljuset var dåligt, eller att fåglarna inte visade sig.
Snarare handlade det om utrustningen.


Om jag istället hade tagit med mig 300mm f/2,8 hade möjligheterna varit helt annorlunda.
Inte nog med att jag hade kommit närmare, jag hade dessutom kunnat sätta på extendern 2x och få ännu mer räckvidd.
Då hade bilderna kanske inte bara blivit tekniskt bättre – de hade också känts mer levande. Mer på riktigt.

Testat tre Leica kameror

Jag har lagt upp länkar längst ner på sidan, med bilder tagna med tre olika Leica-kameror: M11, M11-D och M11 Monochrom.

Det var ju trots allt första gången jag fotograferade med alla tre kamerorna, och ärligt talat – jag hade inte ens hunnit sätta mig in i inställningarna ordentligt. Allt gick fort.
Kamerorna var bara till låns under en kort tid, vilket förstås gjorde att varje bild togs mer på känsla än på rutin.

Först ut var M11, därefter M11-D, med sin diskreta approach utan bakskärm. 🙈
Båda imponerade, men det var först när jag öppnade filerna från M11 Monochrom som något förändrades.

För det var där – i de svartvita tonerna – som magin låg gömd.
Det var inte bara bildkvaliteten, även om den var exceptionell.
Det var snarare närvaron. Tyngden. Lugnet.
Bilderna andades något tidlöst. Nästan som om kameran visste mer än jag själv gjorde vad jag försökte säga med varje exponering.

Sammanfattningsvis blev M11 Monochrom snabbt en självklar favorit.
Inte bara för vad den tekniskt levererade – utan för vad den lockade fram i mig.
Och även om jag ännu inte lärt mig kamerans alla nycker och inställningar, så var det som om den redan lärt känna mig.

Kanske är det just så det ska kännas när man hittar rätt verktyg: som början på något nytt.

Lite Hubbo länkar nedan
Länk till Guide – Natursidan
Klicka här för att komma dit


Länk till Upplev-naturen
Klicka här för att komma dit

Testat olika Leica kameror

Några bilder med en Leica M11
Klicka här för att komma dit


Leica M11 D
Klicka här för att komma dit


Leica M11 Monocrome
Klicka här för att komma dit