Hubbo & Västerås

Några blandade fotodagar, med vårvärme

Efter en tid av för mycket av slöande är jag nu tydligt på väg tillbaka.
Det börjar med en känsla, svagt men beslutsamt – kroppen svarar igen.
Sakta men säkert vaknar den till liv, som om varje steg jag tar viskar: ”Du är på väg.” 😀

Från början var det trevande.
Men nu, när jag är ute på mina motionsrundor igen, infinner sig något större.
En rytm. En riktning. Och framför allt – ett löfte till mig själv: Jag ska hålla i det här.

Visst finns det hinder. Inte minst vädret.
När regnet slår mot fönsterrutan och vinden drar i träden, känner jag hur motivationen vacklar.
För det är svårare att ta steget ut i grått och rusk.
Men ändå… tanken på det jag bygger upp inom mig driver mig vidare.

Och just idag – idag var en sån dag då allt stämde.
Redan när jag tog de första stegen kände jag: Det här kommer bli bra.
Vädret höll sig i schack, stegen var lättare än på länge, och när jag kom hem visade klockan på hela 9,4 kilometer.
Jag stannade upp en stund, log för mig själv och tänkte: Bra jobbat. Det där var starkt.

Början och avslut vid Vallbybron

Allt började, som så många gånger förr, vid Vallbybron.
Just här, vid den enkla lilla parkeringen utan skyltar och utan krav, tog jag dagens första steg.
Det var inte bara starten på ännu en motionsrunda – det var starten på något mer.

Dessutom, låt oss vara ärliga – gratis parkering är alltid en liten glädje i sig.
Inga automater, inga p-böter – bara friheten att komma och gå. 😄

Men tillbaka till berättelsen. Vallbybron blev inte bara utgångspunkten – den blev också slutpunkten.

Till en början var benen något stela, men efter bara några hundra meter lättade känslan.
Snart fann jag rytmen, och därefter växte känslan av flyt.

Och så, när jag åter närmade mig bron, 9,4 kilometer senare är ett kvitto på att jag är på rätt väg.

Global living

Längs vägen, mitt i tystnaden och mellan fåglarnas rop, kom suget efter kaffe smygande.
Så – som ett naturligt avbrott i vandringen – slog jag mig ner för dagens första fikapaus vid Global living.
Han med en kopp kaffe och lite gubbsnack med Enrico.

När jag väl kom fram, satte jag mig i bilen – och oj, vilken lättnad det var.
Efter dagens långpromenad kändes det nästan som att sjunka ner i en mjuk fåtölj efter några kilometers promenerande.
Skönt, behövligt, och väldigt, väldigt förtjänt.

Lite Hubbo länkar nedan
Länk till Guide – Natursidan
Klicka här för att komma dit


Länk till Upplev-naturen
Klicka här för att komma dit


Några bilder med en lånad Leica M11
Klicka här för att komma dit


Några timmar med en Leica M11 D
Klicka här för att komma dit


Några timmar med en Leica M11 Monocrome
Klicka här för att komma dit