Hubbo & Sågdammen
En dag ute i naturen
Det var ett tag sedan jag senast besökte Sågdammen för att fotografera.
Eftersom det är en av de fågelplatser som ligger närmast för mig, kändes det som ett självklart val den här dagen.
Till en början styrde jag stegen mot platsen nära träbron.
Jag slog mig ner, andades in den svala luften och lät blicken vandra över vattnet i väntan på fåglarna.
Men knappt hade jag hunnit komma till ro förrän en flock människor dök upp på andra sidan ån.
Var och en av dem hade en hund i släptåg, och ljudet av deras röster och deras rörelse på gruset bröt stillheten.
Redan då insåg jag att det skulle bli svårt att fotografera några fåglar.
Efter några minuter av försök utan resultat gav jag upp.
Jag packade ihop det lilla jag hade med mig, suckade lätt och styrde bilen därifrån.
Men istället för att åka hem bestämde jag mig för att prova en annan väg.
När jag passerade den andra avfarten till Sågdammen tog jag en spontan sväng ner och fortsatte parallellt med Think Pinks sopställe.
Här, längre bort från sorlet, var det betydligt lugnare.
Där nere, i den dämpade tystnaden, mötte jag återigen Håkan Olsson.
Som vanligt blev det mest en monolog från hans sida, men jag lyssnade och lät honom prata.
Det slog mig hur sällsynt det har blivit att faktiskt kunna ha en lugn och balanserad pratstund med någon nuförtiden.
En pensionär nedan i action 🙈
Ibland blir det inte som man tänkt sig. Istället för att fånga fåglar, landskap eller ljusets spel över vattnet, blev det den här gången något helt annat – en selfie.
Så där satt jag, kameran riktad mot mig själv, fingret på avtryckaren.
Först ett klick, sedan ett till, och när jag såg resultatet kunde jag inte låta bli att skratta.
Kanske såg jag lite galen ut?
Kanske mer än lite.
Men å andra sidan – när man blir äldre får man helt enkelt se ut precis som man gör.
Och egentligen, varför inte?
Varje rynka, varje grått strå och varje linje i ansiktet berättar en historia.
En historia om skratt, allvar, tidiga morgnar med kameran i hand, sena kvällar med bilder att gå igenom, och allt däremellan.
Så istället för att sudda ut spåren av tiden, lät jag bilden vara som den var.
Rakt på. Ärlig.
Ett ögonblick av nuet, fångat precis som jag fångar allt annat – med kameran, ljuset och en smula självdistans.
En fågelmatning till
När Håkan senare packade ihop och gav sig av, fick jag möjlighet att låna matningen.
Så jag satte mig till rätta, lät kameran vila i knät och njöt av både vädret och den rofyllda atmosfären.
Till en början var det ganska stilla, men efter en stund började fåglarna försiktigt närma sig.
Grönfinkarna, som verkade vara överallt, dök upp först.
Deras gröngula fjäderskrud lyste upp grenarna, och de kvittrade högljutt medan de hoppade mellan mataren och träden runtomkring.
Men det var inte bara grönfinkarna som gjorde sig hörda.
I bakgrunden ekade kajornas kraxande, och då och då hördes det distinkta trummandet från större hackspettar i närheten.
Blåmesar och talgoxar flög kvickt fram och tillbaka, medan nötväckorna smidigt klättrade längs trädstammarna.
Samtidigt dök bofinkar, domherrar, vilket gjorde det svårt att veta vart jag skulle rikta kameran.
Längre bort hördes den melodiska sången från gransångare, sidensvansar, gärdsmygar och i fjärran ropade grågässen när de flög i formation över himlen.
När dagen började gå mot sitt slut bestämde jag mig för att göra ett sista stopp vid Frövisjön.
Där, precis vid vägkanten, fick jag syn på en ensam trana.
Strax intill stod en tofsvipa, vars karakteristiska fjädertofs vajade i vinden.
Dagen fick en perfekt avslutning – en berättelse i bilder, fångade nästan precis så som jag ville.
Tidigare tur vid Skillberg
Klicka här för att komma dit
Länk till Guide – Natursidan
Klicka här för att komma dit
Länk till Upplev-naturen
Klicka här för att komma dit
Birdsafari Sweden
Klicka här för att komma dit
Tidigare besök till hökuggla
Klicka här för att komma dit