Hubbo
  • Hubbo,
  • Pensionärs äventyr
  • Fåglar
  • Länkar
    • Gatufotografering
    • Galleri
    • Hedemora Blues jam
    • Medicinsk fotografering
    • Mina målade tavlor
    • Musik bilder
    • Om mig

Skillberg 48

Talgoxen är en liten fågel som vanligtvis återfinns i Europa och delar av Asien. Dess vetenskapliga namn är "Parus major". Talgoxen är en medlem av mesfamiljen och är känd för sin karakteristiska svarta strimma över ögonen och bröstet, samt sin gula buk. Talgoxen är en vanlig syn i trädgårdar och parker där den ofta besöker fågelmatningsplatser. Den är en allätare och äter frön, nötter, insekter och små larver. Dessa fåglar är kända för att vara tämligen orädda för människor och kan bli ganska tama i närheten av människobosättningar. Hanhon och honorna är i stort sett likadana i utseende, men hanen kan vara något större än honan. Under häckningssäsongen bygger talgoxen sitt bo i håligheter i träd eller andra gömställen. Dess sång består av olika visslingar och läten. Talgoxen är en populär fågel bland fågelskådare och trädgårdsentusiaster på grund av sin färgglada fjäderdräkt och livliga beteende.
Nötväckan, vetenskapligt känd som Nucifraga caryocatactes, är en medelstor fågel som tillhör kråkfåglarna. Den finns i bergiga skogsområden i Europa och Asien. Nötväckan är känd för sin förmåga att knacka och öppna nötter med sin starka näbb, och dess namn återspeglar detta beteende. Här är några kännetecken och egenskaper hos nötväckan: Utseende: Nötväckan har en övervägande brunaktig fjäderdräkt med mörkare vingar och stjärt. Dess ansikte är svartaktigt med vita markeringar. Storleken varierar, men den är ungefär lika stor som en kaja. Matvanor: Som namnet antyder, är nötväckan specialiserad på att äta nötter. Den använder sin kraftfulla näbb för att öppna nötter och frön. Förutom nötter kan den också äta frukt, bär, insekter och små fågelägg. Levnadssätt: Nötväckan trivs i barrskogar och andra bergiga skogsområden. Den är känd för att gömma nötter i marken eller i barken på träd för senare användning. Denna gömda mat hjälper dem att överleva under perioder av knapphet. Häckning: Nötväckan bygger sitt bo i träd och klippskrevor. Den lägger vanligtvis 3-5 ägg i varje kull, och båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Nötväckan är en intressant fågel med sina anpassningar för att överleva och utnyttja nötter och frön som en viktig del av dess diet. Den är ofta förknippad med bergiga och skogiga miljöer och är en fascinerande art för fågelskådare och naturälskare.
Större hackspetten (Dendrocopos major) är en medelstor hackspett som finns i stora delar av Europa och Asien. Den är en välkänd och karakteristisk fågel med sina svarta och vita fjäderdräkt och den karakteristiska röda hjässan på hanen. Här är några kännetecken och egenskaper hos större hackspetten: Utseende: Hanen har en röd hjässa och nacke, medan honan har en svart hjässa och nacke. Båda könen har en svart och vit fjäderdräkt, vilket ger dem ett kontrastrikt utseende. Större hackspetten har även en vit fläck på kinden och vita vingfläckar. Storlek: Den är ungefär 23-26 centimeter lång och har ett vingspann på cirka 34-39 centimeter. Läte: Större hackspetten har ett karakteristiskt "trummande" ljud, som hörs när den hackar på trä för att leta efter föda eller för att markera revir. Dess sång består också av olika trillande och trumpetande ljud. Föda: Större hackspetten är en insektsätare och livnär sig främst på insekter som den hittar under barken på träd. Den kan också äta frukt, nötter och ibland små fågelägg. Habitat: Denna hackspett trivs i skogsområden, särskilt lövskogar och blandskogar. Den kan även påträffas i parker och trädgårdar, särskilt om det finns tillräckligt med träd med insekter under barken. Häckning: Större hackspetten bygger sitt bo i trädhålor och lägger vanligtvis 4-7 ägg. Båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Större hackspetten är en imponerande och fascinerande fågel, och dess närvaro i skogsområden kan ha positiva effekter på ekosystemet genom att den kontrollerar insektspopulationen och bidrar till träds hälsa genom att ta bort barkätande insekter.
Domherre och gråsiska är två olika fågelarter som trivs i olika miljöer och har distinkta egenskaper. Här är information om båda: Domherre (Pyrrhula pyrrhula): Utseende: Domherren är en medelstor fågel med en kompakt kroppsbyggnad. Hanen har en karakteristisk rödbrun färg på bröstet och huvudet, medan resten av fjäderdräkten är grå. Honan är generellt mer dämpat färgad. Föda: Domherrar äter främst frön, särskilt från olika träd och buskar. De är ofta synliga på fågelmatningsplatser under vintern. Sång och läte: Hanens sång är melodisk och lockropet liknar ett "tsick". Domherrar kan vara högljudda och hörs ofta i skogsområden. Häckning: Domherrar bygger sina bon i träd eller buskar och lägger 4-6 ägg. Båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Gråsiska (Carduelis flammea): Utseende: Gråsiskan är en mindre fågel med en karakteristisk röd panna och ett band över bröstet. Fjäderdräkten är överlag grå och brunspräcklig. Hanen och honan har liknande utseende, men hanen har ibland mer intensiv färgning. Föda: Gråsiskor äter huvudsakligen frön, särskilt frön från växter som växer i kyliga klimat. De kan ses i stora flockar under vintermånaderna när de letar efter föda. Sång och läte: Gråsiskan har ett melodiskt sångläte. Dess kontaktläte är ett karakteristiskt "tsiu" eller "tsi-tsi-tsi". Häckning: Gråsiskan bygger sitt bo i träd eller buskar och lägger vanligtvis 4-6 ägg. Båda föräldrarna är involverade i att ruva äggen och mata ungarna. Både domherren och gråsiskan är vanliga i kallare klimat och är ofta synliga under vintermånaderna när de söker efter föda. Dessa fåglar är populära bland fågelskådare och trädgårdsentusiaster och kan ofta lockas till fågelmatningar.
Talgoxen är en liten fågel som vanligtvis återfinns i Europa och delar av Asien. Dess vetenskapliga namn är "Parus major". Talgoxen är en medlem av mesfamiljen och är känd för sin karakteristiska svarta strimma över ögonen och bröstet, samt sin gula buk. Talgoxen är en vanlig syn i trädgårdar och parker där den ofta besöker fågelmatningsplatser. Den är en allätare och äter frön, nötter, insekter och små larver. Dessa fåglar är kända för att vara tämligen orädda för människor och kan bli ganska tama i närheten av människobosättningar. Hanhon och honorna är i stort sett likadana i utseende, men hanen kan vara något större än honan. Under häckningssäsongen bygger talgoxen sitt bo i håligheter i träd eller andra gömställen. Dess sång består av olika visslingar och läten. Talgoxen är en populär fågel bland fågelskådare och trädgårdsentusiaster på grund av sin färgglada fjäderdräkt och livliga beteende.
Ekorrar är små till medelstora gnagare som tillhör familjen Sciuridae. Dessa skickliga klättrare och snabba löpare är kända för sina fluffiga svansar och karakteristiska nosar. Här är några kännetecken och egenskaper hos ekorrar: Utseende: Ekorrar varierar i färg beroende på art, men de har ofta en mjuk och tät päls. Färgerna kan sträcka sig från röd och grå till svart och brun. Svansen är vanligtvis lång och buskig. Storlek: Storleken varierar beroende på art, men de flesta ekorrar är mellan 20 och 30 centimeter långa. Svansen kan vara lika lång som kroppen. Föda: Ekorrar är mestadels herbivorer och äter en blandad kost som inkluderar nötter, frön, frukt, blad, svamp och ibland insekter. De har även en vana att lagra mat, särskilt nötter, genom att gömma dem i marken. Beteende: Ekorrar är utmärkta klättrare och kan röra sig smidigt mellan träd. De är även snabba löpare på marken och kan göra stora hopp mellan grenar eller från träd till marken. Habitat: Ekorrar trivs i olika miljöer, inklusive skogar, parker, stadsområden och trädgårdar. De är anpassningsbara och finns i olika delar av världen. Häckning: Ekorrar bygger bo i träd eller andra skyddade platser. De har vanligtvis flera kullar per år, och ungarna är kända som "kittens". Föräldrarna tar hand om sina ungar tills de blir självständiga. Social struktur: Ekorrar kan vara solitära, men vissa arter kan vara mer sociala och leva i grupper. De har olika läten för att kommunicera med varandra. Svans: Svansen på ekorrar är ofta användbar för att upprätthålla balans, särskilt när de klättrar eller hoppar mellan träd. Den används också som ett sätt att kommunicera med andra ekorrar. Ekorrar är ofta omtyckta av människor för deras lekfulla och livliga beteende. De är vanliga besökare vid fågelmatningar och ger en livlig touch till naturen och stadsmiljöer.
Svartmesen (Periparus ater) är en liten och livlig fågel som tillhör mesfamiljen. Den är känd för sin svarta huva och nacke samt sitt karakteristiska utseende. Här är några kännetecken och egenskaper hos svartmesen: Utseende: Svartmesen har en vit undersida och en gråbrun ovansida. Dess mest distinkta drag är den svarta huva och nacke, och ibland kan den ha en smal vit fläck på nacken. Storlek: Svartmesen är en relativt liten fågel, med en längd på cirka 11-12 centimeter. Föda: Den livnär sig främst på insekter och deras larver, spindlar och små frön. Svartmesen kan ofta ses hängande upp och ner när den letar efter föda. Häckning: Svartmesen bygger sitt bo i buskar eller träd, ofta lågt över marken. Boet är sfäriskt och byggt av mjuka material som fjädrar, mossa och spindelväv. Honan lägger vanligtvis 7-12 ägg, och båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Beteende: Svartmesen är en aktiv och social fågel som ofta ses i små flockar. Den rör sig snabbt genom träd och buskar och kommunicerar med olika ljud. Svartmesen kan vara ganska nyfiken och närmar sig ibland människor. Läte: Svartmesens läte är varierat och inkluderar olika visslingar, kvitter och kontaktljud. Habitat: Svartmesen trivs i skogar, parker, trädgårdar och andra områden med tillräckligt med buskar och träd. Den är vanlig i stora delar av Europa och Asien. Svartmesen är en charmig fågel med sitt unika utseende och livliga beteende. Dess närvaro kan vara välkommen i trädgårdar och naturområden, och den bidrar till ekosystemet genom att kontrollera insektspopulationen och agera som en rolig och aktiva del av fågellivet.
Ekorrar är små till medelstora gnagare som tillhör familjen Sciuridae. Dessa skickliga klättrare och snabba löpare är kända för sina fluffiga svansar och karakteristiska nosar. Här är några kännetecken och egenskaper hos ekorrar: Utseende: Ekorrar varierar i färg beroende på art, men de har ofta en mjuk och tät päls. Färgerna kan sträcka sig från röd och grå till svart och brun. Svansen är vanligtvis lång och buskig. Storlek: Storleken varierar beroende på art, men de flesta ekorrar är mellan 20 och 30 centimeter långa. Svansen kan vara lika lång som kroppen. Föda: Ekorrar är mestadels herbivorer och äter en blandad kost som inkluderar nötter, frön, frukt, blad, svamp och ibland insekter. De har även en vana att lagra mat, särskilt nötter, genom att gömma dem i marken. Beteende: Ekorrar är utmärkta klättrare och kan röra sig smidigt mellan träd. De är även snabba löpare på marken och kan göra stora hopp mellan grenar eller från träd till marken. Habitat: Ekorrar trivs i olika miljöer, inklusive skogar, parker, stadsområden och trädgårdar. De är anpassningsbara och finns i olika delar av världen. Häckning: Ekorrar bygger bo i träd eller andra skyddade platser. De har vanligtvis flera kullar per år, och ungarna är kända som "kittens". Föräldrarna tar hand om sina ungar tills de blir självständiga. Social struktur: Ekorrar kan vara solitära, men vissa arter kan vara mer sociala och leva i grupper. De har olika läten för att kommunicera med varandra. Svans: Svansen på ekorrar är ofta användbar för att upprätthålla balans, särskilt när de klättrar eller hoppar mellan träd. Den används också som ett sätt att kommunicera med andra ekorrar. Ekorrar är ofta omtyckta av människor för deras lekfulla och livliga beteende. De är vanliga besökare vid fågelmatningar och ger en livlig touch till naturen och stadsmiljöer.
Ekorrar är små till medelstora gnagare som tillhör familjen Sciuridae. Dessa skickliga klättrare och snabba löpare är kända för sina fluffiga svansar och karakteristiska nosar. Här är några kännetecken och egenskaper hos ekorrar: Utseende: Ekorrar varierar i färg beroende på art, men de har ofta en mjuk och tät päls. Färgerna kan sträcka sig från röd och grå till svart och brun. Svansen är vanligtvis lång och buskig. Storlek: Storleken varierar beroende på art, men de flesta ekorrar är mellan 20 och 30 centimeter långa. Svansen kan vara lika lång som kroppen. Föda: Ekorrar är mestadels herbivorer och äter en blandad kost som inkluderar nötter, frön, frukt, blad, svamp och ibland insekter. De har även en vana att lagra mat, särskilt nötter, genom att gömma dem i marken. Beteende: Ekorrar är utmärkta klättrare och kan röra sig smidigt mellan träd. De är även snabba löpare på marken och kan göra stora hopp mellan grenar eller från träd till marken. Habitat: Ekorrar trivs i olika miljöer, inklusive skogar, parker, stadsområden och trädgårdar. De är anpassningsbara och finns i olika delar av världen. Häckning: Ekorrar bygger bo i träd eller andra skyddade platser. De har vanligtvis flera kullar per år, och ungarna är kända som "kittens". Föräldrarna tar hand om sina ungar tills de blir självständiga. Social struktur: Ekorrar kan vara solitära, men vissa arter kan vara mer sociala och leva i grupper. De har olika läten för att kommunicera med varandra. Svans: Svansen på ekorrar är ofta användbar för att upprätthålla balans, särskilt när de klättrar eller hoppar mellan träd. Den används också som ett sätt att kommunicera med andra ekorrar. Ekorrar är ofta omtyckta av människor för deras lekfulla och livliga beteende. De är vanliga besökare vid fågelmatningar och ger en livlig touch till naturen och stadsmiljöer.
Ekorrar är små till medelstora gnagare som tillhör familjen Sciuridae. Dessa skickliga klättrare och snabba löpare är kända för sina fluffiga svansar och karakteristiska nosar. Här är några kännetecken och egenskaper hos ekorrar: Utseende: Ekorrar varierar i färg beroende på art, men de har ofta en mjuk och tät päls. Färgerna kan sträcka sig från röd och grå till svart och brun. Svansen är vanligtvis lång och buskig. Storlek: Storleken varierar beroende på art, men de flesta ekorrar är mellan 20 och 30 centimeter långa. Svansen kan vara lika lång som kroppen. Föda: Ekorrar är mestadels herbivorer och äter en blandad kost som inkluderar nötter, frön, frukt, blad, svamp och ibland insekter. De har även en vana att lagra mat, särskilt nötter, genom att gömma dem i marken. Beteende: Ekorrar är utmärkta klättrare och kan röra sig smidigt mellan träd. De är även snabba löpare på marken och kan göra stora hopp mellan grenar eller från träd till marken. Habitat: Ekorrar trivs i olika miljöer, inklusive skogar, parker, stadsområden och trädgårdar. De är anpassningsbara och finns i olika delar av världen. Häckning: Ekorrar bygger bo i träd eller andra skyddade platser. De har vanligtvis flera kullar per år, och ungarna är kända som "kittens". Föräldrarna tar hand om sina ungar tills de blir självständiga. Social struktur: Ekorrar kan vara solitära, men vissa arter kan vara mer sociala och leva i grupper. De har olika läten för att kommunicera med varandra. Svans: Svansen på ekorrar är ofta användbar för att upprätthålla balans, särskilt när de klättrar eller hoppar mellan träd. Den används också som ett sätt att kommunicera med andra ekorrar. Ekorrar är ofta omtyckta av människor för deras lekfulla och livliga beteende. De är vanliga besökare vid fågelmatningar och ger en livlig touch till naturen och stadsmiljöer.
Trädkryparen är en liten fågel som ofta hittas i skogar och andra skogsområden. Den är specialiserad på att klättra uppför stammar och grenar på jakt efter insekter och andra små byten. Här är några kännetecken och egenskaper hos trädkryparen: Utseende: Trädkryparen har en diskret fjäderdräkt som ofta kamouflerar den mot trädstammar. Den har en brun ovansida och en vit undersida. Dess stjärt är kort och styv, och dess näbb är rak och spetsig. Föda: Trädkryparen livnär sig främst på insekter, spindlar och andra små leddjur som den hittar på trädstammar och grenar. Den använder sin långa näbb för att sticka in i sprickor och bark för att få tag i byten. Klättring: Trädkryparen har anpassat sig väl för klättring. Dess stela stjärt fungerar som en stöd när den klättrar längs med träd och dess klor är anpassade för att gripa tag i barken. Läte: Trädkryparens läte är ett skarpt och genomträngande "tsiit" eller "tsiit-tsiit". Det är ett karakteristiskt ljud som ofta hörs när fågeln är i rörelse. Häckning: Trädkryparen bygger sitt bo i trädhålor, vanligtvis i mjukt trä, och lägger 5-7 ägg. Båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Habitat: Trädkryparen trivs i skogsområden, särskilt lövskogar och blandskogar. Den kan också påträffas i parker och trädgårdar, särskilt om det finns tillräckligt med träd och bark för att ge föda och lämpliga platser för boet. Trädkryparen är en fascinerande fågel med sina anpassningar för att klättra och leta efter föda på trädstammar. Dess närvaro är ett tecken på en sund skogsmiljö och den är en uppskattad del av fågellivet.
Talgoxen är en liten fågel som vanligtvis återfinns i Europa och delar av Asien. Dess vetenskapliga namn är "Parus major". Talgoxen är en medlem av mesfamiljen och är känd för sin karakteristiska svarta strimma över ögonen och bröstet, samt sin gula buk. Talgoxen är en vanlig syn i trädgårdar och parker där den ofta besöker fågelmatningsplatser. Den är en allätare och äter frön, nötter, insekter och små larver. Dessa fåglar är kända för att vara tämligen orädda för människor och kan bli ganska tama i närheten av människobosättningar. Hanhon och honorna är i stort sett likadana i utseende, men hanen kan vara något större än honan. Under häckningssäsongen bygger talgoxen sitt bo i håligheter i träd eller andra gömställen. Dess sång består av olika visslingar och läten. Talgoxen är en populär fågel bland fågelskådare och trädgårdsentusiaster på grund av sin färgglada fjäderdräkt och livliga beteende.
Gråsiska (Carduelis flammea): Utseende: Gråsiskan är en mindre fågel med en karakteristisk röd panna och ett band över bröstet. Fjäderdräkten är överlag grå och brunspräcklig. Hanen och honan har liknande utseende, men hanen har ibland mer intensiv färgning. Föda: Gråsiskor äter huvudsakligen frön, särskilt frön från växter som växer i kyliga klimat. De kan ses i stora flockar under vintermånaderna när de letar efter föda. Sång och läte: Gråsiskan har ett melodiskt sångläte. Dess kontaktläte är ett karakteristiskt "tsiu" eller "tsi-tsi-tsi". Häckning: Gråsiskan bygger sitt bo i träd eller buskar och lägger vanligtvis 4-6 ägg. Båda föräldrarna är involverade i att ruva äggen och mata ungarna. Både domherren och gråsiskan är vanliga i kallare klimat och är ofta synliga under vintermånaderna när de söker efter föda. Dessa fåglar är populära bland fågelskådare och trädgårdsentusiaster och kan ofta lockas till fågelmatningar.
Domherre (Pyrrhula pyrrhula): Utseende: Domherren är en medelstor fågel med en kompakt kroppsbyggnad. Hanen har en karakteristisk rödbrun färg på bröstet och huvudet, medan resten av fjäderdräkten är grå. Honan är generellt mer dämpat färgad. Föda: Domherrar äter främst frön, särskilt från olika träd och buskar. De är ofta synliga på fågelmatningsplatser under vintern. Sång och läte: Hanens sång är melodisk och lockropet liknar ett "tsick". Domherrar kan vara högljudda och hörs ofta i skogsområden. Häckning: Domherrar bygger sina bon i träd eller buskar och lägger 4-6 ägg. Båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna.
Taltetitta (Periparus ater), även känd som talltita, är en liten och livlig fågel som tillhör mesfamiljen. Här är några kännetecken och egenskaper hos talltitan: Utseende: Talltitorna har en distinkt fjäderdräkt med en kombination av svart, vitt och grönt. Ovansidan är mestadels olivgrön medan undersidan är ljusare. Den har också en svart huva, vita kinder och en svart strimma genom ögonen. Storlek: Talltitorna är små fåglar, vanligtvis runt 10 cm långa. Föda: Deras diet består huvudsakligen av insekter och deras larver, men de äter också frön och nötter, särskilt under vintern när insektsfödan kan vara mer begränsad. Häckning: Talltitorna bygger sina bon i trädhålor, gamla fågelholkar eller andra skyddade platser. De lägger vanligtvis 8-12 ägg i varje kull, och båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Beteende: Dessa fåglar är kända för sitt livliga och sociala beteende. De rör sig snabbt genom träden och buskarna och kan ses i grupper. Talltitorna är också kända för att bilda blandade fågelflockar tillsammans med andra mesar. Läte: Talltitornas sång är en serie kvittrande och melodiska toner. De har också olika lock- och varningsläten. Habitat: Talltitorna trivs i skogar, särskilt barrskogar och blandskogar. De kan också ses i trädgårdar och parker, särskilt om det finns tillräckligt med träd och buskar för skydd och föda. Taltetittan är en populär fågel bland fågelskådare och trädgårdsentusiaster på grund av sin färgglada fjäderdräkt och sitt livliga beteende. De är viktiga för ekosystemet eftersom de hjälper till att kontrollera insektspopulationer och pollinera växter.
Talgoxen är en liten fågel som vanligtvis återfinns i Europa och delar av Asien. Dess vetenskapliga namn är "Parus major". Talgoxen är en medlem av mesfamiljen och är känd för sin karakteristiska svarta strimma över ögonen och bröstet, samt sin gula buk. Talgoxen är en vanlig syn i trädgårdar och parker där den ofta besöker fågelmatningsplatser. Den är en allätare och äter frön, nötter, insekter och små larver. Dessa fåglar är kända för att vara tämligen orädda för människor och kan bli ganska tama i närheten av människobosättningar. Hanhon och honorna är i stort sett likadana i utseende, men hanen kan vara något större än honan. Under häckningssäsongen bygger talgoxen sitt bo i håligheter i träd eller andra gömställen. Dess sång består av olika visslingar och läten. Talgoxen är en populär fågel bland fågelskådare och trädgårdsentusiaster på grund av sin färgglada fjäderdräkt och livliga beteende.
Större hackspetten (Dendrocopos major) är en medelstor hackspett som finns i stora delar av Europa och Asien. Den är en välkänd och karakteristisk fågel med sina svarta och vita fjäderdräkt och den karakteristiska röda hjässan på hanen. Här är några kännetecken och egenskaper hos större hackspetten: Utseende: Hanen har en röd hjässa och nacke, medan honan har en svart hjässa och nacke. Båda könen har en svart och vit fjäderdräkt, vilket ger dem ett kontrastrikt utseende. Större hackspetten har även en vit fläck på kinden och vita vingfläckar. Storlek: Den är ungefär 23-26 centimeter lång och har ett vingspann på cirka 34-39 centimeter. Läte: Större hackspetten har ett karakteristiskt "trummande" ljud, som hörs när den hackar på trä för att leta efter föda eller för att markera revir. Dess sång består också av olika trillande och trumpetande ljud. Föda: Större hackspetten är en insektsätare och livnär sig främst på insekter som den hittar under barken på träd. Den kan också äta frukt, nötter och ibland små fågelägg. Habitat: Denna hackspett trivs i skogsområden, särskilt lövskogar och blandskogar. Den kan även påträffas i parker och trädgårdar, särskilt om det finns tillräckligt med träd med insekter under barken. Häckning: Större hackspetten bygger sitt bo i trädhålor och lägger vanligtvis 4-7 ägg. Båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Större hackspetten är en imponerande och fascinerande fågel, och dess närvaro i skogsområden kan ha positiva effekter på ekosystemet genom att den kontrollerar insektspopulationen och bidrar till träds hälsa genom att ta bort barkätande insekter.
Entita, även kallad talgoxan (Parus major), är en medlem av mesfamiljen och är en vanlig fågel i Europa och delar av Asien. Här är några kännetecken och egenskaper hos entitan: Utseende: Entitan har en karaktäristisk fjäderdräkt med en svart huvudplåt och en vit kindplåt som sträcker sig ner mot nacken. Ryggen är grönaktig, och bröstet har en gulaktig färg. Både hanar och honor har liknande utseende. Storlek: Entitan är en medelstor fågel med en längd på cirka 14 centimeter. Föda: Den livnär sig huvudsakligen på små insekter och deras larver, samt frön och nötter. Under vintermånaderna kan de också besöka fågelmatningar för att söka efter föda. Häckning: Entitan bygger sina bon i trädhålor eller i gamla fågelholkar och lägger vanligtvis 7-15 ägg. Båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Beteende: Entitan är en livlig och rörlig fågel som ofta ses i träd och buskar. De kan vara ganska orädda och närmar sig ibland människor, särskilt om det finns möjlighet till föda. Sång: Entitan har en varierad sång som består av olika kvitter och visslingar. Varje individ kan ha en unik sång, och de kan även imitera andra fåglar. Habitat: Entitan trivs i olika typer av skogar, parker och trädgårdar. De är också vanliga besökare vid fågelmatningar, särskilt under vintern när det kan vara svårt att hitta tillräckligt med insekter. Entitan är en omtyckt fågel bland fågelskådare och trädgårdsentusiaster. Deras närvaro är fördelaktig för trädgården eftersom de hjälper till att kontrollera insektspopulationer och ger en rolig och livlig atmosfär med sin aktivitet och sång.
Spillkråka, även känd som skata (Pica pica), är en relativt stor kråkfågel som är utbredd i Europa och Asien. Här är några kännetecken och egenskaper hos spillkråkan: Utseende: Spillkråkan har en karakteristisk svart fjäderdräkt med en glänsande blå eller grön nyans på vingarna och stjärten. Den har också en lång, kilformad stjärt och kraftig näbb. Storlek: Spillkråkan är större än de flesta andra småfåglar och har en längd på cirka 45-50 centimeter inklusive stjärten. Föda: Spillkråkor är allätare och äter en mångfald av föda, inklusive insekter, små däggdjur, fågelägg, frukt, spannmål och även as. De är kända för att samla föremål som glittrar, som metallbitar, och använda dem i sina bon. Häckning: Boet byggs högt uppe i träd och består ofta av kvistar, grenar och lera. Honan lägger vanligtvis 5-6 ägg som ruvas i ungefär tre veckor. Båda föräldrarna deltar i att ta hand om och mata ungarna. Sociala vanor: Spillkråkor är sociala fåglar och lever ofta i grupper, särskilt under vintern när de samlas för att leta efter föda. De är även kända för sina luftshower och akrobatiska flygningar. Läte: Spillkråkan har en karakteristisk skallrande eller skränande sång. Dess läten varierar och inkluderar olika skrik och visslingar. Spillkråkor är intelligenta och anpassningsbara fåglar som ofta ses i en mängd olika miljöer, inklusive stadsområden. Deras förmåga att dra nytta av olika livsmiljöer och deras sociala beteende gör dem intressanta och ibland kontroversiella figurer i samhället.
Spillkråka, även känd som skata (Pica pica), är en relativt stor kråkfågel som är utbredd i Europa och Asien. Här är några kännetecken och egenskaper hos spillkråkan: Utseende: Spillkråkan har en karakteristisk svart fjäderdräkt med en glänsande blå eller grön nyans på vingarna och stjärten. Den har också en lång, kilformad stjärt och kraftig näbb. Storlek: Spillkråkan är större än de flesta andra småfåglar och har en längd på cirka 45-50 centimeter inklusive stjärten. Föda: Spillkråkor är allätare och äter en mångfald av föda, inklusive insekter, små däggdjur, fågelägg, frukt, spannmål och även as. De är kända för att samla föremål som glittrar, som metallbitar, och använda dem i sina bon. Häckning: Boet byggs högt uppe i träd och består ofta av kvistar, grenar och lera. Honan lägger vanligtvis 5-6 ägg som ruvas i ungefär tre veckor. Båda föräldrarna deltar i att ta hand om och mata ungarna. Sociala vanor: Spillkråkor är sociala fåglar och lever ofta i grupper, särskilt under vintern när de samlas för att leta efter föda. De är även kända för sina luftshower och akrobatiska flygningar. Läte: Spillkråkan har en karakteristisk skallrande eller skränande sång. Dess läten varierar och inkluderar olika skrik och visslingar. Spillkråkor är intelligenta och anpassningsbara fåglar som ofta ses i en mängd olika miljöer, inklusive stadsområden. Deras förmåga att dra nytta av olika livsmiljöer och deras sociala beteende gör dem intressanta och ibland kontroversiella figurer i samhället.
Spillkråka, även känd som skata (Pica pica), är en relativt stor kråkfågel som är utbredd i Europa och Asien. Här är några kännetecken och egenskaper hos spillkråkan: Utseende: Spillkråkan har en karakteristisk svart fjäderdräkt med en glänsande blå eller grön nyans på vingarna och stjärten. Den har också en lång, kilformad stjärt och kraftig näbb. Storlek: Spillkråkan är större än de flesta andra småfåglar och har en längd på cirka 45-50 centimeter inklusive stjärten. Föda: Spillkråkor är allätare och äter en mångfald av föda, inklusive insekter, små däggdjur, fågelägg, frukt, spannmål och även as. De är kända för att samla föremål som glittrar, som metallbitar, och använda dem i sina bon. Häckning: Boet byggs högt uppe i träd och består ofta av kvistar, grenar och lera. Honan lägger vanligtvis 5-6 ägg som ruvas i ungefär tre veckor. Båda föräldrarna deltar i att ta hand om och mata ungarna. Sociala vanor: Spillkråkor är sociala fåglar och lever ofta i grupper, särskilt under vintern när de samlas för att leta efter föda. De är även kända för sina luftshower och akrobatiska flygningar. Läte: Spillkråkan har en karakteristisk skallrande eller skränande sång. Dess läten varierar och inkluderar olika skrik och visslingar. Spillkråkor är intelligenta och anpassningsbara fåglar som ofta ses i en mängd olika miljöer, inklusive stadsområden. Deras förmåga att dra nytta av olika livsmiljöer och deras sociala beteende gör dem intressanta och ibland kontroversiella figurer i samhället.
Spillkråka, även känd som skata (Pica pica), är en relativt stor kråkfågel som är utbredd i Europa och Asien. Här är några kännetecken och egenskaper hos spillkråkan: Utseende: Spillkråkan har en karakteristisk svart fjäderdräkt med en glänsande blå eller grön nyans på vingarna och stjärten. Den har också en lång, kilformad stjärt och kraftig näbb. Storlek: Spillkråkan är större än de flesta andra småfåglar och har en längd på cirka 45-50 centimeter inklusive stjärten. Föda: Spillkråkor är allätare och äter en mångfald av föda, inklusive insekter, små däggdjur, fågelägg, frukt, spannmål och även as. De är kända för att samla föremål som glittrar, som metallbitar, och använda dem i sina bon. Häckning: Boet byggs högt uppe i träd och består ofta av kvistar, grenar och lera. Honan lägger vanligtvis 5-6 ägg som ruvas i ungefär tre veckor. Båda föräldrarna deltar i att ta hand om och mata ungarna. Sociala vanor: Spillkråkor är sociala fåglar och lever ofta i grupper, särskilt under vintern när de samlas för att leta efter föda. De är även kända för sina luftshower och akrobatiska flygningar. Läte: Spillkråkan har en karakteristisk skallrande eller skränande sång. Dess läten varierar och inkluderar olika skrik och visslingar. Spillkråkor är intelligenta och anpassningsbara fåglar som ofta ses i en mängd olika miljöer, inklusive stadsområden. Deras förmåga att dra nytta av olika livsmiljöer och deras sociala beteende gör dem intressanta och ibland kontroversiella figurer i samhället.
Spillkråka, även känd som skata (Pica pica), är en relativt stor kråkfågel som är utbredd i Europa och Asien. Här är några kännetecken och egenskaper hos spillkråkan: Utseende: Spillkråkan har en karakteristisk svart fjäderdräkt med en glänsande blå eller grön nyans på vingarna och stjärten. Den har också en lång, kilformad stjärt och kraftig näbb. Storlek: Spillkråkan är större än de flesta andra småfåglar och har en längd på cirka 45-50 centimeter inklusive stjärten. Föda: Spillkråkor är allätare och äter en mångfald av föda, inklusive insekter, små däggdjur, fågelägg, frukt, spannmål och även as. De är kända för att samla föremål som glittrar, som metallbitar, och använda dem i sina bon. Häckning: Boet byggs högt uppe i träd och består ofta av kvistar, grenar och lera. Honan lägger vanligtvis 5-6 ägg som ruvas i ungefär tre veckor. Båda föräldrarna deltar i att ta hand om och mata ungarna. Sociala vanor: Spillkråkor är sociala fåglar och lever ofta i grupper, särskilt under vintern när de samlas för att leta efter föda. De är även kända för sina luftshower och akrobatiska flygningar. Läte: Spillkråkan har en karakteristisk skallrande eller skränande sång. Dess läten varierar och inkluderar olika skrik och visslingar. Spillkråkor är intelligenta och anpassningsbara fåglar som ofta ses i en mängd olika miljöer, inklusive stadsområden. Deras förmåga att dra nytta av olika livsmiljöer och deras sociala beteende gör dem intressanta och ibland kontroversiella figurer i samhället.
Blåmesen (Cyanistes caeruleus) är en liten och livlig fågel som tillhör mesfamiljen. Här är några kännetecken och egenskaper hos blåmesen: Utseende: Blåmesen har en karakteristisk fjäderdräkt med en blå ovansida, gul undersida och ett svart längs med ögonen och på bröstet. Färgerna kan variera något, och hos ungfåglar kan blå färger vara mer dämpade. Storlek: Blåmesen är en relativt liten fågel, vanligtvis med en längd på cirka 11 centimeter. Föda: Den livnär sig på insekter, spindlar, små larver och frön. Blåmesen besöker även fågelmatningar och är särskilt förtjust i fettbollar och solrosfrön. Häckning: Blåmesen bygger sitt bo i trädhålor, gamla fågelholkar eller andra skyddade platser. Honan lägger vanligtvis 8-12 ägg, och båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Beteende: Blåmesen är en aktiv och rörlig fågel som rör sig snabbt genom träd och buskar. Den kan vara ganska orädd och närmar sig ibland människor. Sång: Blåmesen har en distinkt sång som inkluderar olika kvitter och visslingar. Den kan även imitera andra fåglars sånger. Habitat: Blåmesen trivs i olika miljöer, inklusive skogar, parker, trädgårdar och stadsområden. Den är vanlig i stora delar av Europa och Asien. Blåmesen är en populär och omtyckt fågel bland fågelskådare och trädgårdsentusiaster. Dess livliga beteende, färgstarka fjäderdräkt och förmåga att anpassa sig till olika miljöer gör den till en välkommen gäst i trädgårdar och naturmiljöer.
Talgoxen är en liten fågel som vanligtvis återfinns i Europa och delar av Asien. Dess vetenskapliga namn är "Parus major". Talgoxen är en medlem av mesfamiljen och är känd för sin karakteristiska svarta strimma över ögonen och bröstet, samt sin gula buk. Talgoxen är en vanlig syn i trädgårdar och parker där den ofta besöker fågelmatningsplatser. Den är en allätare och äter frön, nötter, insekter och små larver. Dessa fåglar är kända för att vara tämligen orädda för människor och kan bli ganska tama i närheten av människobosättningar. Hanhon och honorna är i stort sett likadana i utseende, men hanen kan vara något större än honan. Under häckningssäsongen bygger talgoxen sitt bo i håligheter i träd eller andra gömställen. Dess sång består av olika visslingar och läten. Talgoxen är en populär fågel bland fågelskådare och trädgårdsentusiaster på grund av sin färgglada fjäderdräkt och livliga beteende.
Svartmesen (Periparus ater) är en liten och livlig fågel som tillhör mesfamiljen. Den är känd för sin svarta huva och nacke samt sitt karakteristiska utseende. Här är några kännetecken och egenskaper hos svartmesen: Utseende: Svartmesen har en vit undersida och en gråbrun ovansida. Dess mest distinkta drag är den svarta huva och nacke, och ibland kan den ha en smal vit fläck på nacken. Storlek: Svartmesen är en relativt liten fågel, med en längd på cirka 11-12 centimeter. Föda: Den livnär sig främst på insekter och deras larver, spindlar och små frön. Svartmesen kan ofta ses hängande upp och ner när den letar efter föda. Häckning: Svartmesen bygger sitt bo i buskar eller träd, ofta lågt över marken. Boet är sfäriskt och byggt av mjuka material som fjädrar, mossa och spindelväv. Honan lägger vanligtvis 7-12 ägg, och båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Beteende: Svartmesen är en aktiv och social fågel som ofta ses i små flockar. Den rör sig snabbt genom träd och buskar och kommunicerar med olika ljud. Svartmesen kan vara ganska nyfiken och närmar sig ibland människor. Läte: Svartmesens läte är varierat och inkluderar olika visslingar, kvitter och kontaktljud. Habitat: Svartmesen trivs i skogar, parker, trädgårdar och andra områden med tillräckligt med buskar och träd. Den är vanlig i stora delar av Europa och Asien. Svartmesen är en charmig fågel med sitt unika utseende och livliga beteende. Dess närvaro kan vara välkommen i trädgårdar och naturområden, och den bidrar till ekosystemet genom att kontrollera insektspopulationen och agera som en rolig och aktiva del av fågellivet.
Previous Post
Elbakajen
Next Post
VSK – Sandviken

Out´n Loud

  • Out´n loud - 2014-09-21
  • Out´n loud - 2014-11-15
  • Out´n loud - 2015-05-24
  • Out´n loud - 2016-05-22
  • Out´n loud - 2017-06-11

    • Blandad musik Hedemora

  • Krusbärs BloosOrkester
  • Ove i Teater ladan
  • Stjärnsund
  • Skullen
  • A Lot Of Roots & Some Bloos
  • Teater i Hedemora
  • Old Town Blues Day
  • Ungdommar på Stampen

    •  

    Dalarocken 2018

    Dalarocken Fredag:
  • Courteys of-Vasascenen
  • Dalarocks Tribute - Vasascenen
  • Dan Romeo - Fräna scenen
  • Elias med band
  • Lastkaj 14
  • Mikael Rickfors & Månson all stars - Vasascenen
  • Sven-Holger & Skuggspelet - Fräna scenen
  • Vilma Flood - Fräna scenen
    • Dalarocken Lördag:
  • Dubland - Vasascenen
  • Ebbot & Bobby Mainstream feat the ingredible G-string band - Fräna scenen
  • Hökartorget - Fräna scenen
  • Lisa Lystam family band - Fräna scenen
  • Partiet - Vasascenen
  • Sky High - Vasascenen
  • Svahnmärkt special edition - Fräna scenen

    • Dalarocken 2019

    Dalarocken Fredag:
  • Angstbadan - Fräna scenen
  • Atomic Swing - Storascenen
  • Ceci Noir - Fräna Scenen
  • M Ä B E - Stora Scenen
  • Nadja Evelina - Fräna Scenen
  • Svahnmärkt & Kusinen - Stora Scenen
  • Tryin´ Within - Fräna Scenen
  • Young, Rich & Pitiful - Stora Scenen
    • Dalarocken Lördag:
  • Allwin - Fräna Scenen
  • Dalarocken Jr - Stora Scenen
  • Ebba Gold - Stora Scenen
  • Flat Foot - Fräna Scenen
  • Helsingland Underground - Fräna Scenen
  • Jeppe The King & Memphis Blues BA - Fräna Scenen
  • Raketklubben - Stora Scenen
  • Sator - Stora Scenen
  • Stiletto Express - Stora Scenen

    • Hubbo @ Tony Lif 2024