Hoppa till innehall

Hem
Pensionärsäventyr
Fotografi
Om mig
Övrigt
SV

Sok

Skillberg 20

2023-09-04

Talgoxen (Parus major) är en vanlig och välkänd fågelart som tillhör mesfamiljen och är hemmahörande i stora delar av Europa och Asien. Den är känd för sitt karakteristiska utseende med en svart "haklapp" och en gulbrun kropp samt sitt framträdande, runda huvud. Talgoxen är en relativt liten fågel, vanligtvis omkring 14 centimeter lång. Talgoxar är allätare och har en varierad kost som inkluderar insekter, frön, nötter och andra små organismer. De är kända för sin förmåga att klara sig genom vintern och är ofta besökare vid fågelmatningar där de gärna äter fröer och nötter. Talgoxen är också känd för sitt kvittrande sång, och dess sång är ett vanligt ljud i trädgårdar och skogsområden. Den är en populär fågel bland fågelskådare och är en symbol för trädgårdsfåglar i många områden. Talgoxar bygger sina bon i trädhål eller i fågelholkar och har en stark social struktur där de ofta ses i små grupper.

Större hackspett (Dendrocopos major) är en medelstor hackspett som är vanlig i stora delar av Europa och Asien. Den är känd för sin svarta fjäderdräkt med vita fläckar och rödaktig undersida hos hanarna samt rödaktig hjässa hos båda könen. Den har också en karakteristisk röd nackfläck, som är särskilt tydlig hos hanarna. Större hackspettar är specialiserade på att hacka i trädstammar och grenar med sina starka och spetsiga näbbar. De föredrar att leta efter insekter, larver och andra små ryggradslösa djur som lever under barken eller i trädet. De trummar också på trädstammar med sina näbbar som en del av sitt revirbeteende. Denna art är en av de mer välkända hackspettarna och är känd för sitt kraftfulla och karakteristiska trummande ljud som de producerar för att kommunicera med andra hackspettar och markera sitt territorium. Större hackspettar bygger sina bon i trädhål, vanligtvis i förruttnade träd eller trädgrenar. De är en symbol för skogsekosystem och en mångfald av andra fåglar och djur kan dra nytta av de gamla trädhålen som de skapar.

Skillberg

Större hackspett (Dendrocopos major) är en medelstor hackspett som är vanlig i stora delar av Europa och Asien. Den är känd för sin svarta fjäderdräkt med vita fläckar och rödaktig undersida hos hanarna samt rödaktig hjässa hos båda könen. Den har också en karakteristisk röd nackfläck, som är särskilt tydlig hos hanarna. Större hackspettar är specialiserade på att hacka i trädstammar och grenar med sina starka och spetsiga näbbar. De föredrar att leta efter insekter, larver och andra små ryggradslösa djur som lever under barken eller i trädet. De trummar också på trädstammar med sina näbbar som en del av sitt revirbeteende. Denna art är en av de mer välkända hackspettarna och är känd för sitt kraftfulla och karakteristiska trummande ljud som de producerar för att kommunicera med andra hackspettar och markera sitt territorium. Större hackspettar bygger sina bon i trädhål, vanligtvis i förruttnade träd eller trädgrenar. De är en symbol för skogsekosystem och en mångfald av andra fåglar och djur kan dra nytta av de gamla trädhålen som de skapar.

Ekorren är en smågnagare och ett vanligt förekommande däggdjur som är välkänt för sin busiga och lekfulla natur samt sin karaktäristiska svans. Här är några viktiga fakta om ekorren: Utseende: Ekorren har en päls som varierar i färg beroende på art och region, men de flesta arter har grå eller rödbrun päls. De har en karakteristisk och mycket buskig svans som de använder för att hålla balansen och kommunicera med andra ekorrar. Föda: Ekorren är en allätare, men dess kost domineras av frön, nötter, och tallkottar. Den äter också andra växtdelar, svampar, insekter och ibland fågelägg. Aktivitet: Ekorren är vanligtvis dagaktiv och är mest aktiv på morgonen och sena eftermiddagen. De är kända för att hoppa mellan träd och klättra upp och ner längs trädstammar med stor smidighet. Boende: Ekorren bygger bon som kallas "dref" eller "ekorrebon" i trädhålor eller på andra skyddade platser. Drefet fodras med löv och mossa och används som bostad och förråd för mat. Fortplantning: Ekorren parar sig vanligtvis två gånger om året, en gång på våren och en gång på sensommaren. Honan föder sedan en kull av ungar, som vanligtvis är 3-4 stycken, efter en dräktighetsperiod på cirka 38-39 dagar. Anpassningsförmåga: Ekorren är känd för att vara mycket anpassningsbar och kan leva i olika miljöer, inklusive skogar, parker, trädgårdar och stadsområden. Kommunikation: Ekorren använder sin svans och läten för kommunikation. De kan till exempel svänga svansen över huvudet som en signal om fara och utfärda olika läten för att kommunicera med andra ekorrar. Ekorren är ett populärt djur att observera i naturen och är ofta en älskad figur inom folklore och barnlitteratur på grund av sin charmiga och lekfulla natur.

Större Hackspett som försöker gömma sig, man ser ett öga ????

Skillberg

Entita är en fågel i familjen mesar som förekommer dels i Europa, dels i östra Asien. Entitan är en liten mes, cirka 12 cm lång och med en vikt på 12 gram, med svart hjässa och haklapp, ljus kind, brun ovansida och gråbrun vingovansida och stjärt.Talltita: Mycket svårt att på utseendet skilja talltitan från entitan. Talltitan har ofta en större svart haklapp och har ett lite otydlig ljust band längs med vingfjädrarna. De ljusa kinderna är mer vita än hos entitan.

Blåmesen (Cyanistes caeruleus) är en liten och färgglad fågelart som tillhör mesfamiljen. Den är vanlig i Europa och Asien och är en av de mest välkända och älskade fågelarterna i många trädgårdar och parker. Här är några kännetecken och egenskaper hos blåmesen: Utseende: Blåmesen har en karakteristisk färgsättning med blå ovansida och gult bröst. Dess huvud är blått med en vit nacke och en svart ögonstreck. Den har också en svart linje genom ögat och en kort, spetsig näbb. Föda: Blåmesen är allätare och äter en varierad kost som inkluderar insekter, larver, spindlar, frön och nötter. De är kända för att besöka fågelmatningar och ta frön och nötter från fågelbord. Aktivitet: Dessa fåglar är mycket aktiva och rörliga. De är snabba flygare och klättrar ofta längs trädstammar och grenar i jakt på föda. Boende: Blåmesen bygger sina bon i håligheter i träd eller i fågelholkar om de är tillgängliga. Honan lägger vanligtvis 8-12 ägg i boet, och båda föräldrarna hjälps åt med att ruva äggen och mata ungarna. Sång och läten: Blåmesen har en ljus och glädjefylld sång som ofta hörs i vårtid när de försöker locka till sig en partner. De gör också olika läten och samtal för att kommunicera med varandra. Förekomst: Blåmesen är en permanent invånare i många områden och är en vanlig syn i trädgårdar, parker och skogsområden. De är kända för att vara ganska tama runt människor och är därför populära bland fågelskådare och trädgårdsägare. Blåmesen är en charmig och livlig fågel som har en speciell plats i många människors hjärtan på grund av sitt färgglada utseende och glädjefyllda sång.

Entita är en fågel i familjen mesar som förekommer dels i Europa, dels i östra Asien. Entitan är en liten mes, cirka 12 cm lång och med en vikt på 12 gram, med svart hjässa och haklapp, ljus kind, brun ovansida och gråbrun vingovansida och stjärt.

Ekorren är en smågnagare och ett vanligt förekommande däggdjur som är välkänt för sin busiga och lekfulla natur samt sin karaktäristiska svans. Här är några viktiga fakta om ekorren: Utseende: Ekorren har en päls som varierar i färg beroende på art och region, men de flesta arter har grå eller rödbrun päls. De har en karakteristisk och mycket buskig svans som de använder för att hålla balansen och kommunicera med andra ekorrar. Föda: Ekorren är en allätare, men dess kost domineras av frön, nötter, och tallkottar. Den äter också andra växtdelar, svampar, insekter och ibland fågelägg. Aktivitet: Ekorren är vanligtvis dagaktiv och är mest aktiv på morgonen och sena eftermiddagen. De är kända för att hoppa mellan träd och klättra upp och ner längs trädstammar med stor smidighet. Boende: Ekorren bygger bon som kallas "dref" eller "ekorrebon" i trädhålor eller på andra skyddade platser. Drefet fodras med löv och mossa och används som bostad och förråd för mat. Fortplantning: Ekorren parar sig vanligtvis två gånger om året, en gång på våren och en gång på sensommaren. Honan föder sedan en kull av ungar, som vanligtvis är 3-4 stycken, efter en dräktighetsperiod på cirka 38-39 dagar. Anpassningsförmåga: Ekorren är känd för att vara mycket anpassningsbar och kan leva i olika miljöer, inklusive skogar, parker, trädgårdar och stadsområden. Kommunikation: Ekorren använder sin svans och läten för kommunikation. De kan till exempel svänga svansen över huvudet som en signal om fara och utfärda olika läten för att kommunicera med andra ekorrar. Ekorren är ett populärt djur att observera i naturen och är ofta en älskad figur inom folklore och barnlitteratur på grund av sin charmiga och lekfulla natur.

Ekorren är en smågnagare och ett vanligt förekommande däggdjur som är välkänt för sin busiga och lekfulla natur samt sin karaktäristiska svans. Här är några viktiga fakta om ekorren: Utseende: Ekorren har en päls som varierar i färg beroende på art och region, men de flesta arter har grå eller rödbrun päls. De har en karakteristisk och mycket buskig svans som de använder för att hålla balansen och kommunicera med andra ekorrar. Föda: Ekorren är en allätare, men dess kost domineras av frön, nötter, och tallkottar. Den äter också andra växtdelar, svampar, insekter och ibland fågelägg. Aktivitet: Ekorren är vanligtvis dagaktiv och är mest aktiv på morgonen och sena eftermiddagen. De är kända för att hoppa mellan träd och klättra upp och ner längs trädstammar med stor smidighet. Boende: Ekorren bygger bon som kallas "dref" eller "ekorrebon" i trädhålor eller på andra skyddade platser. Drefet fodras med löv och mossa och används som bostad och förråd för mat. Fortplantning: Ekorren parar sig vanligtvis två gånger om året, en gång på våren och en gång på sensommaren. Honan föder sedan en kull av ungar, som vanligtvis är 3-4 stycken, efter en dräktighetsperiod på cirka 38-39 dagar. Anpassningsförmåga: Ekorren är känd för att vara mycket anpassningsbar och kan leva i olika miljöer, inklusive skogar, parker, trädgårdar och stadsområden. Kommunikation: Ekorren använder sin svans och läten för kommunikation. De kan till exempel svänga svansen över huvudet som en signal om fara och utfärda olika läten för att kommunicera med andra ekorrar. Ekorren är ett populärt djur att observera i naturen och är ofta en älskad figur inom folklore och barnlitteratur på grund av sin charmiga och lekfulla natur.

Tofsmesen (Lophophanes cristatus), också känd som tofsskådare, är en fågelart som tillhör mesfamiljen. Den är vanlig i Europa och Asien och är känd för sin karakteristiska tofs på huvudet. Här är några kännetecken och egenskaper hos tofsmesen: Utseende: Tofsmesen har ett distinkt utseende med en svart tofs på huvudet, vilket är dess mest igenkännliga drag. Dess fjäderdräkt är i huvudsak vit på buken och grå på ovansidan. Den har också en svart linje genom ögat och en vit halskrage. Föda: Tofsmesen äter en varierad kost som inkluderar insekter, spindlar, frön och nötter. Den besöker ofta fågelmatningar och kan ta solrosfrön och andra frön från fågelbord. Aktivitet: Dessa fåglar är mycket aktiva och rörliga, och de kan ses klättra längs trädstammar och grenar när de söker efter föda. De har också en förmåga att hänga upp och ner i olika positioner. Boende: Tofsmesen bygger sina bon i håligheter i träd eller i fågelholkar om de är tillgängliga. Honan lägger vanligtvis 6-8 ägg i boet, och båda föräldrarna hjälps åt med att ruva äggen och mata ungarna. Sång och läten: Tofsmesen har en ljus och melodisk sång som liknar andra mesar. De gör också olika läten och samtal för att kommunicera med varandra. Förekomst: Tofsmesen är en permanent invånare i många områden och är en relativt vanlig fågel i skogar, trädgårdar och parker i sin utbredningsområde. Tofsmesen är en charmig fågel som är omtyckt av fågelskådare och trädgårdsägare, särskilt på grund av sin tofs och livliga beteende. Den är en av de arter som ger glädje till dem som njuter av att mata och observera fåglar i sin omgivning.

Ekorren är en smågnagare och ett vanligt förekommande däggdjur som är välkänt för sin busiga och lekfulla natur samt sin karaktäristiska svans. Här är några viktiga fakta om ekorren: Utseende: Ekorren har en päls som varierar i färg beroende på art och region, men de flesta arter har grå eller rödbrun päls. De har en karakteristisk och mycket buskig svans som de använder för att hålla balansen och kommunicera med andra ekorrar. Föda: Ekorren är en allätare, men dess kost domineras av frön, nötter, och tallkottar. Den äter också andra växtdelar, svampar, insekter och ibland fågelägg. Aktivitet: Ekorren är vanligtvis dagaktiv och är mest aktiv på morgonen och sena eftermiddagen. De är kända för att hoppa mellan träd och klättra upp och ner längs trädstammar med stor smidighet. Boende: Ekorren bygger bon som kallas "dref" eller "ekorrebon" i trädhålor eller på andra skyddade platser. Drefet fodras med löv och mossa och används som bostad och förråd för mat. Fortplantning: Ekorren parar sig vanligtvis två gånger om året, en gång på våren och en gång på sensommaren. Honan föder sedan en kull av ungar, som vanligtvis är 3-4 stycken, efter en dräktighetsperiod på cirka 38-39 dagar. Anpassningsförmåga: Ekorren är känd för att vara mycket anpassningsbar och kan leva i olika miljöer, inklusive skogar, parker, trädgårdar och stadsområden. Kommunikation: Ekorren använder sin svans och läten för kommunikation. De kan till exempel svänga svansen över huvudet som en signal om fara och utfärda olika läten för att kommunicera med andra ekorrar. Ekorren är ett populärt djur att observera i naturen och är ofta en älskad figur inom folklore och barnlitteratur på grund av sin charmiga och lekfulla natur.

Nötväcka (Sitta europaea) är en liten fågel som tillhör familjen Sittidae. Den är känd för sin karakteristiska beteende att klättra längs trädstammar och grenar på jakt efter insekter och frön. Nötväckan är vanlig i skogar och trädgårdar i Europa och Asien och är en av de mer distinkta fågelarterna på grund av sitt klättrande sätt. Här är några kännetecken och egenskaper hos nötväckan: Utseende: Nötväckan har en kort, tjock kropp med blåsvart ovansida och rostfärgad undersida. Dess näbb är kort och spetsig, lämplig för att plocka ut insekter ur barkens sprickor. Den har också en svart linje som går över ögat. Klättringsförmåga: Nötväckan har starka tår och klor som gör att den kan klättra vertikalt längs trädstammar och grenar, ofta i en spiralrörelse nedåt. Den använder detta klättringsbeteende för att hitta föda, inklusive insekter, spindlar och frön, som den ofta gömmer i barkens sprickor. Boende och bon: Nötväckan bygger sina bon i trädhålor eller i håligheter i trädstammar. Den kan också använda fågelholkar om de är tillgängliga. De foderbon där de lagrar frön och nötter under vintern. Läte: Nötväckan har ett karakteristiskt, enkelt och metalliskt "tseep" eller "sit" som den använder för att kommunicera med andra nötväckor. Det är ett distinkt ljud som ofta hörs i skogsområden. Nötväckan är en fascinerande fågel att observera, och dess unika klättringsförmåga gör den till en av de mest imponerande arterna inom fågelvärlden. Den är en permanent invånare i många områden och trivs i varierande typer av skogsmiljöer.

Talgoxen (Parus major) är en vanlig och välkänd fågelart som tillhör mesfamiljen och är hemmahörande i stora delar av Europa och Asien. Den är känd för sitt karakteristiska utseende med en svart "haklapp" och en gulbrun kropp samt sitt framträdande, runda huvud. Talgoxen är en relativt liten fågel, vanligtvis omkring 14 centimeter lång. Talgoxar är allätare och har en varierad kost som inkluderar insekter, frön, nötter och andra små organismer. De är kända för sin förmåga att klara sig genom vintern och är ofta besökare vid fågelmatningar där de gärna äter fröer och nötter. Talgoxen är också känd för sitt kvittrande sång, och dess sång är ett vanligt ljud i trädgårdar och skogsområden. Den är en populär fågel bland fågelskådare och är en symbol för trädgårdsfåglar i många områden. Talgoxar bygger sina bon i trädhål eller i fågelholkar och har en stark social struktur där de ofta ses i små grupper.

Nötväcka (Sitta europaea) är en liten fågel som tillhör familjen Sittidae. Den är känd för sin karakteristiska beteende att klättra längs trädstammar och grenar på jakt efter insekter och frön. Nötväckan är vanlig i skogar och trädgårdar i Europa och Asien och är en av de mer distinkta fågelarterna på grund av sitt klättrande sätt. Här är några kännetecken och egenskaper hos nötväckan: Utseende: Nötväckan har en kort, tjock kropp med blåsvart ovansida och rostfärgad undersida. Dess näbb är kort och spetsig, lämplig för att plocka ut insekter ur barkens sprickor. Den har också en svart linje som går över ögat. Klättringsförmåga: Nötväckan har starka tår och klor som gör att den kan klättra vertikalt längs trädstammar och grenar, ofta i en spiralrörelse nedåt. Den använder detta klättringsbeteende för att hitta föda, inklusive insekter, spindlar och frön, som den ofta gömmer i barkens sprickor. Boende och bon: Nötväckan bygger sina bon i trädhålor eller i håligheter i trädstammar. Den kan också använda fågelholkar om de är tillgängliga. De foderbon där de lagrar frön och nötter under vintern. Läte: Nötväckan har ett karakteristiskt, enkelt och metalliskt "tseep" eller "sit" som den använder för att kommunicera med andra nötväckor. Det är ett distinkt ljud som ofta hörs i skogsområden. Nötväckan är en fascinerande fågel att observera, och dess unika klättringsförmåga gör den till en av de mest imponerande arterna inom fågelvärlden. Den är en permanent invånare i många områden och trivs i varierande typer av skogsmiljöer.

Ekorren är en smågnagare och ett vanligt förekommande däggdjur som är välkänt för sin busiga och lekfulla natur samt sin karaktäristiska svans. Här är några viktiga fakta om ekorren: Utseende: Ekorren har en päls som varierar i färg beroende på art och region, men de flesta arter har grå eller rödbrun päls. De har en karakteristisk och mycket buskig svans som de använder för att hålla balansen och kommunicera med andra ekorrar. Föda: Ekorren är en allätare, men dess kost domineras av frön, nötter, och tallkottar. Den äter också andra växtdelar, svampar, insekter och ibland fågelägg. Aktivitet: Ekorren är vanligtvis dagaktiv och är mest aktiv på morgonen och sena eftermiddagen. De är kända för att hoppa mellan träd och klättra upp och ner längs trädstammar med stor smidighet. Boende: Ekorren bygger bon som kallas "dref" eller "ekorrebon" i trädhålor eller på andra skyddade platser. Drefet fodras med löv och mossa och används som bostad och förråd för mat. Fortplantning: Ekorren parar sig vanligtvis två gånger om året, en gång på våren och en gång på sensommaren. Honan föder sedan en kull av ungar, som vanligtvis är 3-4 stycken, efter en dräktighetsperiod på cirka 38-39 dagar. Anpassningsförmåga: Ekorren är känd för att vara mycket anpassningsbar och kan leva i olika miljöer, inklusive skogar, parker, trädgårdar och stadsområden. Kommunikation: Ekorren använder sin svans och läten för kommunikation. De kan till exempel svänga svansen över huvudet som en signal om fara och utfärda olika läten för att kommunicera med andra ekorrar. Ekorren är ett populärt djur att observera i naturen och är ofta en älskad figur inom folklore och barnlitteratur på grund av sin charmiga och lekfulla natur.

Korpen (Corvus corax) är en stor och kraftfull medlem av kråkfåglarna och en av de mest imponerande och intelligenta fågelarterna i världen. Här är några viktiga fakta om korpen: Utseende: Korpen är en stor svart fågel med en robust kroppsbyggnad och en karakteristisk kraftig näbb. Dess fjäderdräkt är helt svart och har en glänsande kvalitet. Dess storlek och skarpa utseende gör den lätt att känna igen. Föda: Korpen är allätare och har en varierad kost. Den äter kött, frukt, insekter, as och till och med mat som den hittar i människors sopor. De är också kända för att jaga mindre djur och för att vara smarta nog att använda verktyg för att få tag i mat. Intelligens: Korpen är känd för sin exceptionella intelligens. Den har visat förmåga att lösa komplexa problem, använda verktyg, och till och med känna igen sig själv i en spegel, vilket är en förmåga som tidigare ansågs vara unik för människor och några andra primater. Sång och läten: Korpen har en mörk och harklande sång som ofta hörs under dess flygningar. Dess lockläten och kommunikationssignaler är också välutvecklade och används för att kommunicera med andra korpar. Socialt beteende: Korpar är sociala fåglar och lever ofta i par eller små grupper. De har komplexa sociala strukturer och samarbetar ibland när de jagar eller försvarar sitt territorium. Häckning: Korpar bygger sina bon i träd eller på klippor och lägger ägg som vanligtvis kläcks på våren. Båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Symbolism: Korpen har olika betydelser i olika kulturer. Den kan ses som en symbol för visdom, intelligens och mysterium, men den har också varit förknippad med död och omen i vissa sammanhang. Korpar är imponerande fåglar som har fascinerat människor i årtusenden med sin intelligens och sitt beteende. De är också en viktig del av ekosystemet genom att hjälpa till att kontrollera populationsnivåer av vissa djur och genom att bidra till nedbrytningen av as.

Korpen (Corvus corax) är en stor och kraftfull medlem av kråkfåglarna och en av de mest imponerande och intelligenta fågelarterna i världen. Här är några viktiga fakta om korpen: Utseende: Korpen är en stor svart fågel med en robust kroppsbyggnad och en karakteristisk kraftig näbb. Dess fjäderdräkt är helt svart och har en glänsande kvalitet. Dess storlek och skarpa utseende gör den lätt att känna igen. Föda: Korpen är allätare och har en varierad kost. Den äter kött, frukt, insekter, as och till och med mat som den hittar i människors sopor. De är också kända för att jaga mindre djur och för att vara smarta nog att använda verktyg för att få tag i mat. Intelligens: Korpen är känd för sin exceptionella intelligens. Den har visat förmåga att lösa komplexa problem, använda verktyg, och till och med känna igen sig själv i en spegel, vilket är en förmåga som tidigare ansågs vara unik för människor och några andra primater. Sång och läten: Korpen har en mörk och harklande sång som ofta hörs under dess flygningar. Dess lockläten och kommunikationssignaler är också välutvecklade och används för att kommunicera med andra korpar. Socialt beteende: Korpar är sociala fåglar och lever ofta i par eller små grupper. De har komplexa sociala strukturer och samarbetar ibland när de jagar eller försvarar sitt territorium. Häckning: Korpar bygger sina bon i träd eller på klippor och lägger ägg som vanligtvis kläcks på våren. Båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och mata ungarna. Symbolism: Korpen har olika betydelser i olika kulturer. Den kan ses som en symbol för visdom, intelligens och mysterium, men den har också varit förknippad med död och omen i vissa sammanhang. Korpar är imponerande fåglar som har fascinerat människor i årtusenden med sin intelligens och sitt beteende. De är också en viktig del av ekosystemet genom att hjälpa till att kontrollera populationsnivåer av vissa djur och genom att bidra till nedbrytningen av as.

Hubbo © 2026 Tony Lif | Integritetspolicy

SV