Hubbo
  • Hubbo
  • Pensionärs äventyr
  • Fåglar
  • Länkar
    • Gatufotografering
    • Galleri
    • Medicinsk fotografering
    • Mina målade tavlor
    • Musik bilder
    • Om mig

Skillberg

Nötväckan (Sitta europaea) är en liten fågelart som tillhör familjen nötväckor (Sittidae). Den är vanligt förekommande i stora delar av Europa, Asien och norra Afrika. Nötväckan är en fascinerande fågel med sitt unika beteende och anpassningar för att klättra längs trädstammar på jakt efter föda. Här är några kännetecken och egenskaper för nötväckan: Storlek: Nötväckan har en liten och kompakt kropp med en längd på cirka 12 cm. Färg: Dess fjäderdräkt är övervägande blågrå på ovansidan och vit på undersidan. Den har en karakteristisk svart ögonmask som sträcker sig bakåt över ögonen, samt en vit fläck på nacken. Beteende: Nötväckan är välkänd för sitt unika sätt att klättra längs trädstammar. Den använder sin kraftiga näbb och sina starka klorna för att hålla sig fast när den klättrar nedåt eller uppåt längs träden. Dess kraftiga stjärt fungerar som ett stöd och ger balans under klättringen. Föda: Nötväckan är en insektsätare och livnär sig främst på insekter, spindlar och andra smådjur som den hittar i trädbarken. Den är också känd för att samla och dölja nötter och frön i trädens sprickor och håligheter för senare bruk. Läte: Dess sång består av korta och gnissliga toner, ofta beskrivna som "sit-sit-sit" eller "tee-tee-tee." Lätet hjälper till att identifiera nötväckan i naturen. Habitat: Nötväckan trivs i olika skogsmiljöer, inklusive barrskogar, lövskogar och blandskogar. Den kan också hittas i parker och trädgårdar, särskilt om det finns tillräckligt med gamla träd med sprickor där den kan hitta föda. Nötväckan är en mycket skicklig och fascinerande fågel att iaktta när den klättrar upp och ner längs trädstammar på jakt efter föda. Dess förmåga att dölja föda i trädbarken har också gett den dess namn. Nötväckan är en vanlig syn i trädrika områden och en uppskattad art för många fågelskådare.
Talgoxen (Parus major) är en vanligt förekommande och välkänd fågelart inom familjen mesar (Paridae). Den finns i stora delar av Europa och Asien och är känd för sin färgstarka fjäderdräkt och sitt livliga beteende. Här är några kännetecken och egenskaper för talgoxen: Storlek: Talgoxen har en kroppslängd på cirka 14 cm. Färg: Hanen har en distinkt fjäderdräkt med en blåaktig ovansida, gul undersida och en svart haka som sträcker sig bakåt över ögonen. Dess kinder är vita. Honan liknar hanen men har en något mattare färg. Föda: Talgoxen är en allätare och livnär sig på frön, insekter, spindlar, bär och småfåglar. Den är känd för att besöka fågelbord och matare i trädgårdar för att äta solrosfrön och andra frön. Beteende: Talgoxen är en aktiv och rörlig fågel som är känd för sitt lekfulla beteende. Den kan ses klättra upp och ner längs träd och buskar med sina små klor och korta stjärt. Dess förmåga att hänga upp och ner är ett karakteristiskt drag. Läte: Dess sång består av varierande och melodiska toner, och det är vanligt att höra dess "tji-tji-tji" eller "si-si-si" i naturen. Habitat: Talgoxen trivs i olika miljöer, inklusive skogar, trädgårdar, parker och buskmarker. Den är en anpassningsbar fågel och kan hittas i både stadsområden och på landsbygden. Boende: Talgoxen bygger sitt bo i naturliga håligheter i träd eller ibland i fågelholkar. Boet fodras med mjukt material som fjädrar, hår och mossa. Talgoxen är en populär och omtyckt fågel för fågelskådare och naturentusiaster. Dess livliga beteende och färgglada fjäderdräkt gör den lätt att känna igen och en trevlig syn i trädgårdar och grönområden.
Talgoxen (Parus major) är en vanligt förekommande och välkänd fågelart inom familjen mesar (Paridae). Den finns i stora delar av Europa och Asien och är känd för sin färgstarka fjäderdräkt och sitt livliga beteende. Här är några kännetecken och egenskaper för talgoxen: Storlek: Talgoxen har en kroppslängd på cirka 14 cm. Färg: Hanen har en distinkt fjäderdräkt med en blåaktig ovansida, gul undersida och en svart haka som sträcker sig bakåt över ögonen. Dess kinder är vita. Honan liknar hanen men har en något mattare färg. Föda: Talgoxen är en allätare och livnär sig på frön, insekter, spindlar, bär och småfåglar. Den är känd för att besöka fågelbord och matare i trädgårdar för att äta solrosfrön och andra frön. Beteende: Talgoxen är en aktiv och rörlig fågel som är känd för sitt lekfulla beteende. Den kan ses klättra upp och ner längs träd och buskar med sina små klor och korta stjärt. Dess förmåga att hänga upp och ner är ett karakteristiskt drag. Läte: Dess sång består av varierande och melodiska toner, och det är vanligt att höra dess "tji-tji-tji" eller "si-si-si" i naturen. Habitat: Talgoxen trivs i olika miljöer, inklusive skogar, trädgårdar, parker och buskmarker. Den är en anpassningsbar fågel och kan hittas i både stadsområden och på landsbygden. Boende: Talgoxen bygger sitt bo i naturliga håligheter i träd eller ibland i fågelholkar. Boet fodras med mjukt material som fjädrar, hår och mossa. Talgoxen är en populär och omtyckt fågel för fågelskådare och naturentusiaster. Dess livliga beteende och färgglada fjäderdräkt gör den lätt att känna igen och en trevlig syn i trädgårdar och grönområden.
Nötväckan (Sitta europaea) är en liten fågelart som tillhör familjen nötväckor (Sittidae). Den är vanligt förekommande i stora delar av Europa, Asien och norra Afrika. Nötväckan är en fascinerande fågel med sitt unika beteende och anpassningar för att klättra längs trädstammar på jakt efter föda. Här är några kännetecken och egenskaper för nötväckan: Storlek: Nötväckan har en liten och kompakt kropp med en längd på cirka 12 cm. Färg: Dess fjäderdräkt är övervägande blågrå på ovansidan och vit på undersidan. Den har en karakteristisk svart ögonmask som sträcker sig bakåt över ögonen, samt en vit fläck på nacken. Beteende: Nötväckan är välkänd för sitt unika sätt att klättra längs trädstammar. Den använder sin kraftiga näbb och sina starka klorna för att hålla sig fast när den klättrar nedåt eller uppåt längs träden. Dess kraftiga stjärt fungerar som ett stöd och ger balans under klättringen. Föda: Nötväckan är en insektsätare och livnär sig främst på insekter, spindlar och andra smådjur som den hittar i trädbarken. Den är också känd för att samla och dölja nötter och frön i trädens sprickor och håligheter för senare bruk. Läte: Dess sång består av korta och gnissliga toner, ofta beskrivna som "sit-sit-sit" eller "tee-tee-tee." Lätet hjälper till att identifiera nötväckan i naturen. Habitat: Nötväckan trivs i olika skogsmiljöer, inklusive barrskogar, lövskogar och blandskogar. Den kan också hittas i parker och trädgårdar, särskilt om det finns tillräckligt med gamla träd med sprickor där den kan hitta föda. Nötväckan är en mycket skicklig och fascinerande fågel att iaktta när den klättrar upp och ner längs trädstammar på jakt efter föda. Dess förmåga att dölja föda i trädbarken har också gett den dess namn. Nötväckan är en vanlig syn i trädrika områden och en uppskattad art för många fågelskådare.
Nötväckan (Sitta europaea) är en liten fågelart som tillhör familjen nötväckor (Sittidae). Den är vanligt förekommande i stora delar av Europa, Asien och norra Afrika. Nötväckan är en fascinerande fågel med sitt unika beteende och anpassningar för att klättra längs trädstammar på jakt efter föda. Här är några kännetecken och egenskaper för nötväckan: Storlek: Nötväckan har en liten och kompakt kropp med en längd på cirka 12 cm. Färg: Dess fjäderdräkt är övervägande blågrå på ovansidan och vit på undersidan. Den har en karakteristisk svart ögonmask som sträcker sig bakåt över ögonen, samt en vit fläck på nacken. Beteende: Nötväckan är välkänd för sitt unika sätt att klättra längs trädstammar. Den använder sin kraftiga näbb och sina starka klorna för att hålla sig fast när den klättrar nedåt eller uppåt längs träden. Dess kraftiga stjärt fungerar som ett stöd och ger balans under klättringen. Föda: Nötväckan är en insektsätare och livnär sig främst på insekter, spindlar och andra smådjur som den hittar i trädbarken. Den är också känd för att samla och dölja nötter och frön i trädens sprickor och håligheter för senare bruk. Läte: Dess sång består av korta och gnissliga toner, ofta beskrivna som "sit-sit-sit" eller "tee-tee-tee." Lätet hjälper till att identifiera nötväckan i naturen. Habitat: Nötväckan trivs i olika skogsmiljöer, inklusive barrskogar, lövskogar och blandskogar. Den kan också hittas i parker och trädgårdar, särskilt om det finns tillräckligt med gamla träd med sprickor där den kan hitta föda. Nötväckan är en mycket skicklig och fascinerande fågel att iaktta när den klättrar upp och ner längs trädstammar på jakt efter föda. Dess förmåga att dölja föda i trädbarken har också gett den dess namn. Nötväckan är en vanlig syn i trädrika områden och en uppskattad art för många fågelskådare.
Nötväckan (Sitta europaea) är en liten fågelart som tillhör familjen nötväckor (Sittidae). Den är vanligt förekommande i stora delar av Europa, Asien och norra Afrika. Nötväckan är en fascinerande fågel med sitt unika beteende och anpassningar för att klättra längs trädstammar på jakt efter föda. Här är några kännetecken och egenskaper för nötväckan: Storlek: Nötväckan har en liten och kompakt kropp med en längd på cirka 12 cm. Färg: Dess fjäderdräkt är övervägande blågrå på ovansidan och vit på undersidan. Den har en karakteristisk svart ögonmask som sträcker sig bakåt över ögonen, samt en vit fläck på nacken. Beteende: Nötväckan är välkänd för sitt unika sätt att klättra längs trädstammar. Den använder sin kraftiga näbb och sina starka klorna för att hålla sig fast när den klättrar nedåt eller uppåt längs träden. Dess kraftiga stjärt fungerar som ett stöd och ger balans under klättringen. Föda: Nötväckan är en insektsätare och livnär sig främst på insekter, spindlar och andra smådjur som den hittar i trädbarken. Den är också känd för att samla och dölja nötter och frön i trädens sprickor och håligheter för senare bruk. Läte: Dess sång består av korta och gnissliga toner, ofta beskrivna som "sit-sit-sit" eller "tee-tee-tee." Lätet hjälper till att identifiera nötväckan i naturen. Habitat: Nötväckan trivs i olika skogsmiljöer, inklusive barrskogar, lövskogar och blandskogar. Den kan också hittas i parker och trädgårdar, särskilt om det finns tillräckligt med gamla träd med sprickor där den kan hitta föda. Nötväckan är en mycket skicklig och fascinerande fågel att iaktta när den klättrar upp och ner längs trädstammar på jakt efter föda. Dess förmåga att dölja föda i trädbarken har också gett den dess namn. Nötväckan är en vanlig syn i trädrika områden och en uppskattad art för många fågelskådare.
Talgoxen (Parus major) är en vanligt förekommande och välkänd fågelart inom familjen mesar (Paridae). Den finns i stora delar av Europa och Asien och är känd för sin färgstarka fjäderdräkt och sitt livliga beteende. Här är några kännetecken och egenskaper för talgoxen: Storlek: Talgoxen har en kroppslängd på cirka 14 cm. Färg: Hanen har en distinkt fjäderdräkt med en blåaktig ovansida, gul undersida och en svart haka som sträcker sig bakåt över ögonen. Dess kinder är vita. Honan liknar hanen men har en något mattare färg. Föda: Talgoxen är en allätare och livnär sig på frön, insekter, spindlar, bär och småfåglar. Den är känd för att besöka fågelbord och matare i trädgårdar för att äta solrosfrön och andra frön. Beteende: Talgoxen är en aktiv och rörlig fågel som är känd för sitt lekfulla beteende. Den kan ses klättra upp och ner längs träd och buskar med sina små klor och korta stjärt. Dess förmåga att hänga upp och ner är ett karakteristiskt drag. Läte: Dess sång består av varierande och melodiska toner, och det är vanligt att höra dess "tji-tji-tji" eller "si-si-si" i naturen. Habitat: Talgoxen trivs i olika miljöer, inklusive skogar, trädgårdar, parker och buskmarker. Den är en anpassningsbar fågel och kan hittas i både stadsområden och på landsbygden. Boende: Talgoxen bygger sitt bo i naturliga håligheter i träd eller ibland i fågelholkar. Boet fodras med mjukt material som fjädrar, hår och mossa. Talgoxen är en populär och omtyckt fågel för fågelskådare och naturentusiaster. Dess livliga beteende och färgglada fjäderdräkt gör den lätt att känna igen och en trevlig syn i trädgårdar och grönområden.
Större hackspetten (Dendrocopos major) är en fågelart som tillhör familjen hackspettar (Picidae). Den är vanlig i stora delar av Europa och Asien, och det är en av de mest kända hackspettarna i dessa regioner. Här är några kännetecken och egenskaper för större hackspetten: Storlek: Större hackspettar har en längd på ungefär 23–26 centimeter. Färg: Hanen har en distinkt fjäderdräkt med en röd huva på bakhuvudet och en svartaktig ovansida med vit fläckig underdel. Honorna har en svartaktig ovansida med vit fläckig underdel, men de har ingen röd huva. Båda könen har en vit fläck på vingarna. Läte: Dess läte består av en karakteristisk "trumma", som är ett snabbt trummande ljud mot trädet med hjälp av sin starka näbb. Föda: Större hackspetten är en trädhäcklare och lever främst av insekter och larver som den hittar under barken på träd. Den äter också frön och bär. Beteende: Den kan observeras när den klättrar upp och ner längs trädstammar och grenar med sina starka klorna och stjärtfjädrar som ger den bra balans. Dess näbb är också anpassad för att hacka hål i trädstammar för att hitta föda. Habitat: Större hackspetten trivs i skogsområden, parker och trädgårdar med tillräckligt med gamla träd för att ge boplatser och föda. Boende: Den bygger sitt bo i hål i trädstammar, vanligtvis i döda eller ruttnande träd. Boet fodras med träspån och liknande material. Större hackspetten är en fascinerande fågel och ett värdefullt inslag i ekosystemet genom dess roll i att kontrollera insektspopulationer och sprida frön. Det är alltid en trevlig syn att få se dessa skickliga trädhäcklare i naturen.
Nötväckan (Sitta europaea) är en liten fågelart som tillhör familjen nötväckor (Sittidae). Den är vanligt förekommande i stora delar av Europa, Asien och norra Afrika. Nötväckan är en fascinerande fågel med sitt unika beteende och anpassningar för att klättra längs trädstammar på jakt efter föda. Här är några kännetecken och egenskaper för nötväckan: Storlek: Nötväckan har en liten och kompakt kropp med en längd på cirka 12 cm. Färg: Dess fjäderdräkt är övervägande blågrå på ovansidan och vit på undersidan. Den har en karakteristisk svart ögonmask som sträcker sig bakåt över ögonen, samt en vit fläck på nacken. Beteende: Nötväckan är välkänd för sitt unika sätt att klättra längs trädstammar. Den använder sin kraftiga näbb och sina starka klorna för att hålla sig fast när den klättrar nedåt eller uppåt längs träden. Dess kraftiga stjärt fungerar som ett stöd och ger balans under klättringen. Föda: Nötväckan är en insektsätare och livnär sig främst på insekter, spindlar och andra smådjur som den hittar i trädbarken. Den är också känd för att samla och dölja nötter och frön i trädens sprickor och håligheter för senare bruk. Läte: Dess sång består av korta och gnissliga toner, ofta beskrivna som "sit-sit-sit" eller "tee-tee-tee." Lätet hjälper till att identifiera nötväckan i naturen. Habitat: Nötväckan trivs i olika skogsmiljöer, inklusive barrskogar, lövskogar och blandskogar. Den kan också hittas i parker och trädgårdar, särskilt om det finns tillräckligt med gamla träd med sprickor där den kan hitta föda. Nötväckan är en mycket skicklig och fascinerande fågel att iaktta när den klättrar upp och ner längs trädstammar på jakt efter föda. Dess förmåga att dölja föda i trädbarken har också gett den dess namn. Nötväckan är en vanlig syn i trädrika områden och en uppskattad art för många fågelskådare.
Nötväckan (Sitta europaea) är en liten fågelart som tillhör familjen nötväckor (Sittidae). Den är vanligt förekommande i stora delar av Europa, Asien och norra Afrika. Nötväckan är en fascinerande fågel med sitt unika beteende och anpassningar för att klättra längs trädstammar på jakt efter föda. Här är några kännetecken och egenskaper för nötväckan: Storlek: Nötväckan har en liten och kompakt kropp med en längd på cirka 12 cm. Färg: Dess fjäderdräkt är övervägande blågrå på ovansidan och vit på undersidan. Den har en karakteristisk svart ögonmask som sträcker sig bakåt över ögonen, samt en vit fläck på nacken. Beteende: Nötväckan är välkänd för sitt unika sätt att klättra längs trädstammar. Den använder sin kraftiga näbb och sina starka klorna för att hålla sig fast när den klättrar nedåt eller uppåt längs träden. Dess kraftiga stjärt fungerar som ett stöd och ger balans under klättringen. Föda: Nötväckan är en insektsätare och livnär sig främst på insekter, spindlar och andra smådjur som den hittar i trädbarken. Den är också känd för att samla och dölja nötter och frön i trädens sprickor och håligheter för senare bruk. Läte: Dess sång består av korta och gnissliga toner, ofta beskrivna som "sit-sit-sit" eller "tee-tee-tee." Lätet hjälper till att identifiera nötväckan i naturen. Habitat: Nötväckan trivs i olika skogsmiljöer, inklusive barrskogar, lövskogar och blandskogar. Den kan också hittas i parker och trädgårdar, särskilt om det finns tillräckligt med gamla träd med sprickor där den kan hitta föda. Nötväckan är en mycket skicklig och fascinerande fågel att iaktta när den klättrar upp och ner längs trädstammar på jakt efter föda. Dess förmåga att dölja föda i trädbarken har också gett den dess namn. Nötväckan är en vanlig syn i trädrika områden och en uppskattad art för många fågelskådare.
Större hackspetten (Dendrocopos major) är en fågelart som tillhör familjen hackspettar (Picidae). Den är vanlig i stora delar av Europa och Asien, och det är en av de mest kända hackspettarna i dessa regioner. Här är några kännetecken och egenskaper för större hackspetten: Storlek: Större hackspettar har en längd på ungefär 23–26 centimeter. Färg: Hanen har en distinkt fjäderdräkt med en röd huva på bakhuvudet och en svartaktig ovansida med vit fläckig underdel. Honorna har en svartaktig ovansida med vit fläckig underdel, men de har ingen röd huva. Båda könen har en vit fläck på vingarna. Läte: Dess läte består av en karakteristisk "trumma", som är ett snabbt trummande ljud mot trädet med hjälp av sin starka näbb. Föda: Större hackspetten är en trädhäcklare och lever främst av insekter och larver som den hittar under barken på träd. Den äter också frön och bär. Beteende: Den kan observeras när den klättrar upp och ner längs trädstammar och grenar med sina starka klorna och stjärtfjädrar som ger den bra balans. Dess näbb är också anpassad för att hacka hål i trädstammar för att hitta föda. Habitat: Större hackspetten trivs i skogsområden, parker och trädgårdar med tillräckligt med gamla träd för att ge boplatser och föda. Boende: Den bygger sitt bo i hål i trädstammar, vanligtvis i döda eller ruttnande träd. Boet fodras med träspån och liknande material. Större hackspetten är en fascinerande fågel och ett värdefullt inslag i ekosystemet genom dess roll i att kontrollera insektspopulationer och sprida frön. Det är alltid en trevlig syn att få se dessa skickliga trädhäcklare i naturen.
Tofsmesen (Parus cristatus) är en fågelart som tillhör familjen mesar (Paridae). Den är känd för sin karakteristiska tofs på huvudet och är vanligt förekommande i stora delar av Europa och Asien. Här är några kännetecken och egenskaper för tofsmesen: Storlek: Tofsmesen har en kroppslängd på ungefär 14 cm. Färg: Tofsmesen har en övervägande blåaktig ovansida och en gulaktig undersida. Dess huvud har en svart tofs på hjässan, vilket är ett tydligt kännetecken för arten. Dess kinder är vita, och den har en svart linje som går genom ögat. Föda: Tofsmesen är en småfågel som livnär sig på frön, insekter, spindlar och larver. Beteende: Som andra mesar är tofsmesen en aktiv och rörlig fågel. Den klättrar och hoppar runt i träd och buskar för att leta efter föda. Läte: Dess sång är en distinkt serie med ljusa och klara toner som kan liknas vid "tsirri-tsurri-tsurri". Detta ljud används ofta för att markera sitt revir och locka en partner under häckningssäsongen. Habitat: Tofsmesen trivs i varierande habitat, inklusive skogar, parker, trädgårdar och buskmarker. Den föredrar områden med tillgång till träd och buskar där den kan söka föda och bygga sina bon. Boende: Tofsmesen bygger sitt bo i håligheter i träd, naturliga hålrum eller ibland i fågelholkar. Boet fodras med mjuka material som fjädrar, hår och växtdelar. Tofsmesen är en vanlig och välkänd fågel i sitt utbredningsområde. Dess lekfulla och livliga beteende gör den till en populär fågel att iaktta och lockar många fågelskådare och naturintresserade människor.
Tofsmesen (Parus cristatus) är en fågelart som tillhör familjen mesar (Paridae). Den är känd för sin karakteristiska tofs på huvudet och är vanligt förekommande i stora delar av Europa och Asien. Här är några kännetecken och egenskaper för tofsmesen: Storlek: Tofsmesen har en kroppslängd på ungefär 14 cm. Färg: Tofsmesen har en övervägande blåaktig ovansida och en gulaktig undersida. Dess huvud har en svart tofs på hjässan, vilket är ett tydligt kännetecken för arten. Dess kinder är vita, och den har en svart linje som går genom ögat. Föda: Tofsmesen är en småfågel som livnär sig på frön, insekter, spindlar och larver. Beteende: Som andra mesar är tofsmesen en aktiv och rörlig fågel. Den klättrar och hoppar runt i träd och buskar för att leta efter föda. Läte: Dess sång är en distinkt serie med ljusa och klara toner som kan liknas vid "tsirri-tsurri-tsurri". Detta ljud används ofta för att markera sitt revir och locka en partner under häckningssäsongen. Habitat: Tofsmesen trivs i varierande habitat, inklusive skogar, parker, trädgårdar och buskmarker. Den föredrar områden med tillgång till träd och buskar där den kan söka föda och bygga sina bon. Boende: Tofsmesen bygger sitt bo i håligheter i träd, naturliga hålrum eller ibland i fågelholkar. Boet fodras med mjuka material som fjädrar, hår och växtdelar. Tofsmesen är en vanlig och välkänd fågel i sitt utbredningsområde. Dess lekfulla och livliga beteende gör den till en populär fågel att iaktta och lockar många fågelskådare och naturintresserade människor.
Tofsmesen (Parus cristatus) är en fågelart som tillhör familjen mesar (Paridae). Den är känd för sin karakteristiska tofs på huvudet och är vanligt förekommande i stora delar av Europa och Asien. Här är några kännetecken och egenskaper för tofsmesen: Storlek: Tofsmesen har en kroppslängd på ungefär 14 cm. Färg: Tofsmesen har en övervägande blåaktig ovansida och en gulaktig undersida. Dess huvud har en svart tofs på hjässan, vilket är ett tydligt kännetecken för arten. Dess kinder är vita, och den har en svart linje som går genom ögat. Föda: Tofsmesen är en småfågel som livnär sig på frön, insekter, spindlar och larver. Beteende: Som andra mesar är tofsmesen en aktiv och rörlig fågel. Den klättrar och hoppar runt i träd och buskar för att leta efter föda. Läte: Dess sång är en distinkt serie med ljusa och klara toner som kan liknas vid "tsirri-tsurri-tsurri". Detta ljud används ofta för att markera sitt revir och locka en partner under häckningssäsongen. Habitat: Tofsmesen trivs i varierande habitat, inklusive skogar, parker, trädgårdar och buskmarker. Den föredrar områden med tillgång till träd och buskar där den kan söka föda och bygga sina bon. Boende: Tofsmesen bygger sitt bo i håligheter i träd, naturliga hålrum eller ibland i fågelholkar. Boet fodras med mjuka material som fjädrar, hår och växtdelar. Tofsmesen är en vanlig och välkänd fågel i sitt utbredningsområde. Dess lekfulla och livliga beteende gör den till en populär fågel att iaktta och lockar många fågelskådare och naturintresserade människor.
Talgoxen (Parus major) är en vanligt förekommande och välkänd fågelart inom familjen mesar (Paridae). Den finns i stora delar av Europa och Asien och är känd för sin färgstarka fjäderdräkt och sitt livliga beteende. Här är några kännetecken och egenskaper för talgoxen: Storlek: Talgoxen har en kroppslängd på cirka 14 cm. Färg: Hanen har en distinkt fjäderdräkt med en blåaktig ovansida, gul undersida och en svart haka som sträcker sig bakåt över ögonen. Dess kinder är vita. Honan liknar hanen men har en något mattare färg. Föda: Talgoxen är en allätare och livnär sig på frön, insekter, spindlar, bär och småfåglar. Den är känd för att besöka fågelbord och matare i trädgårdar för att äta solrosfrön och andra frön. Beteende: Talgoxen är en aktiv och rörlig fågel som är känd för sitt lekfulla beteende. Den kan ses klättra upp och ner längs träd och buskar med sina små klor och korta stjärt. Dess förmåga att hänga upp och ner är ett karakteristiskt drag. Läte: Dess sång består av varierande och melodiska toner, och det är vanligt att höra dess "tji-tji-tji" eller "si-si-si" i naturen. Habitat: Talgoxen trivs i olika miljöer, inklusive skogar, trädgårdar, parker och buskmarker. Den är en anpassningsbar fågel och kan hittas i både stadsområden och på landsbygden. Boende: Talgoxen bygger sitt bo i naturliga håligheter i träd eller ibland i fågelholkar. Boet fodras med mjukt material som fjädrar, hår och mossa. Talgoxen är en populär och omtyckt fågel för fågelskådare och naturentusiaster. Dess livliga beteende och färgglada fjäderdräkt gör den lätt att känna igen och en trevlig syn i trädgårdar och grönområden.
Tofsmesen (Parus cristatus) är en fågelart som tillhör familjen mesar (Paridae). Den är känd för sin karakteristiska tofs på huvudet och är vanligt förekommande i stora delar av Europa och Asien. Här är några kännetecken och egenskaper för tofsmesen: Storlek: Tofsmesen har en kroppslängd på ungefär 14 cm. Färg: Tofsmesen har en övervägande blåaktig ovansida och en gulaktig undersida. Dess huvud har en svart tofs på hjässan, vilket är ett tydligt kännetecken för arten. Dess kinder är vita, och den har en svart linje som går genom ögat. Föda: Tofsmesen är en småfågel som livnär sig på frön, insekter, spindlar och larver. Beteende: Som andra mesar är tofsmesen en aktiv och rörlig fågel. Den klättrar och hoppar runt i träd och buskar för att leta efter föda. Läte: Dess sång är en distinkt serie med ljusa och klara toner som kan liknas vid "tsirri-tsurri-tsurri". Detta ljud används ofta för att markera sitt revir och locka en partner under häckningssäsongen. Habitat: Tofsmesen trivs i varierande habitat, inklusive skogar, parker, trädgårdar och buskmarker. Den föredrar områden med tillgång till träd och buskar där den kan söka föda och bygga sina bon. Boende: Tofsmesen bygger sitt bo i håligheter i träd, naturliga hålrum eller ibland i fågelholkar. Boet fodras med mjuka material som fjädrar, hår och växtdelar. Tofsmesen är en vanlig och välkänd fågel i sitt utbredningsområde. Dess lekfulla och livliga beteende gör den till en populär fågel att iaktta och lockar många fågelskådare och naturintresserade människor.
Talgoxen (Parus major) är en vanligt förekommande och välkänd fågelart inom familjen mesar (Paridae). Den finns i stora delar av Europa och Asien och är känd för sin färgstarka fjäderdräkt och sitt livliga beteende. Här är några kännetecken och egenskaper för talgoxen: Storlek: Talgoxen har en kroppslängd på cirka 14 cm. Färg: Hanen har en distinkt fjäderdräkt med en blåaktig ovansida, gul undersida och en svart haka som sträcker sig bakåt över ögonen. Dess kinder är vita. Honan liknar hanen men har en något mattare färg. Föda: Talgoxen är en allätare och livnär sig på frön, insekter, spindlar, bär och småfåglar. Den är känd för att besöka fågelbord och matare i trädgårdar för att äta solrosfrön och andra frön. Beteende: Talgoxen är en aktiv och rörlig fågel som är känd för sitt lekfulla beteende. Den kan ses klättra upp och ner längs träd och buskar med sina små klor och korta stjärt. Dess förmåga att hänga upp och ner är ett karakteristiskt drag. Läte: Dess sång består av varierande och melodiska toner, och det är vanligt att höra dess "tji-tji-tji" eller "si-si-si" i naturen. Habitat: Talgoxen trivs i olika miljöer, inklusive skogar, trädgårdar, parker och buskmarker. Den är en anpassningsbar fågel och kan hittas i både stadsområden och på landsbygden. Boende: Talgoxen bygger sitt bo i naturliga håligheter i träd eller ibland i fågelholkar. Boet fodras med mjukt material som fjädrar, hår och mossa. Talgoxen är en populär och omtyckt fågel för fågelskådare och naturentusiaster. Dess livliga beteende och färgglada fjäderdräkt gör den lätt att känna igen och en trevlig syn i trädgårdar och grönområden.
Tofsmesen (Parus cristatus) är en fågelart som tillhör familjen mesar (Paridae). Den är känd för sin karakteristiska tofs på huvudet och är vanligt förekommande i stora delar av Europa och Asien. Här är några kännetecken och egenskaper för tofsmesen: Storlek: Tofsmesen har en kroppslängd på ungefär 14 cm. Färg: Tofsmesen har en övervägande blåaktig ovansida och en gulaktig undersida. Dess huvud har en svart tofs på hjässan, vilket är ett tydligt kännetecken för arten. Dess kinder är vita, och den har en svart linje som går genom ögat. Föda: Tofsmesen är en småfågel som livnär sig på frön, insekter, spindlar och larver. Beteende: Som andra mesar är tofsmesen en aktiv och rörlig fågel. Den klättrar och hoppar runt i träd och buskar för att leta efter föda. Läte: Dess sång är en distinkt serie med ljusa och klara toner som kan liknas vid "tsirri-tsurri-tsurri". Detta ljud används ofta för att markera sitt revir och locka en partner under häckningssäsongen. Habitat: Tofsmesen trivs i varierande habitat, inklusive skogar, parker, trädgårdar och buskmarker. Den föredrar områden med tillgång till träd och buskar där den kan söka föda och bygga sina bon. Boende: Tofsmesen bygger sitt bo i håligheter i träd, naturliga hålrum eller ibland i fågelholkar. Boet fodras med mjuka material som fjädrar, hår och växtdelar. Tofsmesen är en vanlig och välkänd fågel i sitt utbredningsområde. Dess lekfulla och livliga beteende gör den till en populär fågel att iaktta och lockar många fågelskådare och naturintresserade människor.
Skogsmusen (Apodemus sylvaticus) är en vanligt förekommande och välkänd art inom familjen råttdjur (Muridae). Det är en liten gnagare som finns i olika skogsområden, parker och trädgårdar över stora delar av Europa och delar av Asien. Här är några kännetecken och egenskaper för skogsmusen: Storlek: Skogsmusen har en längd på ungefär 8-10 cm och en svans på cirka 7-10 cm. Hanar är vanligtvis något större än honor. Färg: Dess päls varierar i färg, men den har generellt sett en olivbrun ovansida och en ljusare gråvit undersida. Svansen är vanligtvis något ljusare än kroppen. Beteende: Skogsmusen är främst aktiv på natten (nattaktiv) och sover vanligtvis under dagen i sina bon. Den är en bra klättrare och simmare och har förmågan att anpassa sig till olika miljöer. Föda: Skogsmusen är en allätare och livnär sig på ett brett spektrum av föda, inklusive frön, insekter, smådjur, frukt och grönsaker. Den kan också bli ett problem i trädgårdar och jordbruksområden genom att äta grödor. Habitat: Skogsmusen trivs i olika habitat, men den föredrar fuktiga skogar, buskmarker, ängar och trädgårdar där det finns tillgång till mat och skydd. Fortplantning: Skogsmusen har flera kullar under våren och sommaren. Honor bygger bon som är gömda bland vegetationen eller under trästubbar och stenar för att skydda ungarna. Predation: Skogsmusen är ett byte för många rovdjur, inklusive fåglar, rovfåglar, mårddjur, ormar och andra rovdjur. Dess nattaktiva beteende och goda förmåga att gömma sig hjälper till att undvika faror. Det är viktigt att notera att skogsmusen inte är samma sak som hushållsmusen (Mus musculus) som är en annan art och ofta är förknippad med mänskliga boplatser. Skogsmusen lever huvudsakligen i naturen och har en mindre inverkan på människor, men den är ändå en viktig del av ekosystemet genom att delta i näringskedjan och sprida frön.
Skogsmusen (Apodemus sylvaticus) är en vanligt förekommande och välkänd art inom familjen råttdjur (Muridae). Det är en liten gnagare som finns i olika skogsområden, parker och trädgårdar över stora delar av Europa och delar av Asien. Här är några kännetecken och egenskaper för skogsmusen: Storlek: Skogsmusen har en längd på ungefär 8-10 cm och en svans på cirka 7-10 cm. Hanar är vanligtvis något större än honor. Färg: Dess päls varierar i färg, men den har generellt sett en olivbrun ovansida och en ljusare gråvit undersida. Svansen är vanligtvis något ljusare än kroppen. Beteende: Skogsmusen är främst aktiv på natten (nattaktiv) och sover vanligtvis under dagen i sina bon. Den är en bra klättrare och simmare och har förmågan att anpassa sig till olika miljöer. Föda: Skogsmusen är en allätare och livnär sig på ett brett spektrum av föda, inklusive frön, insekter, smådjur, frukt och grönsaker. Den kan också bli ett problem i trädgårdar och jordbruksområden genom att äta grödor. Habitat: Skogsmusen trivs i olika habitat, men den föredrar fuktiga skogar, buskmarker, ängar och trädgårdar där det finns tillgång till mat och skydd. Fortplantning: Skogsmusen har flera kullar under våren och sommaren. Honor bygger bon som är gömda bland vegetationen eller under trästubbar och stenar för att skydda ungarna. Predation: Skogsmusen är ett byte för många rovdjur, inklusive fåglar, rovfåglar, mårddjur, ormar och andra rovdjur. Dess nattaktiva beteende och goda förmåga att gömma sig hjälper till att undvika faror. Det är viktigt att notera att skogsmusen inte är samma sak som hushållsmusen (Mus musculus) som är en annan art och ofta är förknippad med mänskliga boplatser. Skogsmusen lever huvudsakligen i naturen och har en mindre inverkan på människor, men den är ändå en viktig del av ekosystemet genom att delta i näringskedjan och sprida frön.
Nötväckan (Sitta europaea) är en liten fågelart som tillhör familjen nötväckor (Sittidae). Den är vanligt förekommande i stora delar av Europa, Asien och norra Afrika. Nötväckan är en fascinerande fågel med sitt unika beteende och anpassningar för att klättra längs trädstammar på jakt efter föda. Här är några kännetecken och egenskaper för nötväckan: Storlek: Nötväckan har en liten och kompakt kropp med en längd på cirka 12 cm. Färg: Dess fjäderdräkt är övervägande blågrå på ovansidan och vit på undersidan. Den har en karakteristisk svart ögonmask som sträcker sig bakåt över ögonen, samt en vit fläck på nacken. Beteende: Nötväckan är välkänd för sitt unika sätt att klättra längs trädstammar. Den använder sin kraftiga näbb och sina starka klorna för att hålla sig fast när den klättrar nedåt eller uppåt längs träden. Dess kraftiga stjärt fungerar som ett stöd och ger balans under klättringen. Föda: Nötväckan är en insektsätare och livnär sig främst på insekter, spindlar och andra smådjur som den hittar i trädbarken. Den är också känd för att samla och dölja nötter och frön i trädens sprickor och håligheter för senare bruk. Läte: Dess sång består av korta och gnissliga toner, ofta beskrivna som "sit-sit-sit" eller "tee-tee-tee." Lätet hjälper till att identifiera nötväckan i naturen. Habitat: Nötväckan trivs i olika skogsmiljöer, inklusive barrskogar, lövskogar och blandskogar. Den kan också hittas i parker och trädgårdar, särskilt om det finns tillräckligt med gamla träd med sprickor där den kan hitta föda. Nötväckan är en mycket skicklig och fascinerande fågel att iaktta när den klättrar upp och ner längs trädstammar på jakt efter föda. Dess förmåga att dölja föda i trädbarken har också gett den dess namn. Nötväckan är en vanlig syn i trädrika områden och en uppskattad art för många fågelskådare.
Nötväckan (Sitta europaea) är en liten fågelart som tillhör familjen nötväckor (Sittidae). Den är vanligt förekommande i stora delar av Europa, Asien och norra Afrika. Nötväckan är en fascinerande fågel med sitt unika beteende och anpassningar för att klättra längs trädstammar på jakt efter föda. Här är några kännetecken och egenskaper för nötväckan: Storlek: Nötväckan har en liten och kompakt kropp med en längd på cirka 12 cm. Färg: Dess fjäderdräkt är övervägande blågrå på ovansidan och vit på undersidan. Den har en karakteristisk svart ögonmask som sträcker sig bakåt över ögonen, samt en vit fläck på nacken. Beteende: Nötväckan är välkänd för sitt unika sätt att klättra längs trädstammar. Den använder sin kraftiga näbb och sina starka klorna för att hålla sig fast när den klättrar nedåt eller uppåt längs träden. Dess kraftiga stjärt fungerar som ett stöd och ger balans under klättringen. Föda: Nötväckan är en insektsätare och livnär sig främst på insekter, spindlar och andra smådjur som den hittar i trädbarken. Den är också känd för att samla och dölja nötter och frön i trädens sprickor och håligheter för senare bruk. Läte: Dess sång består av korta och gnissliga toner, ofta beskrivna som "sit-sit-sit" eller "tee-tee-tee." Lätet hjälper till att identifiera nötväckan i naturen. Habitat: Nötväckan trivs i olika skogsmiljöer, inklusive barrskogar, lövskogar och blandskogar. Den kan också hittas i parker och trädgårdar, särskilt om det finns tillräckligt med gamla träd med sprickor där den kan hitta föda. Nötväckan är en mycket skicklig och fascinerande fågel att iaktta när den klättrar upp och ner längs trädstammar på jakt efter föda. Dess förmåga att dölja föda i trädbarken har också gett den dess namn. Nötväckan är en vanlig syn i trädrika områden och en uppskattad art för många fågelskådare.
Större hackspetten (Dendrocopos major) är en fågelart som tillhör familjen hackspettar (Picidae). Den är vanlig i stora delar av Europa och Asien, och det är en av de mest kända hackspettarna i dessa regioner. Här är några kännetecken och egenskaper för större hackspetten: Storlek: Större hackspettar har en längd på ungefär 23–26 centimeter. Färg: Hanen har en distinkt fjäderdräkt med en röd huva på bakhuvudet och en svartaktig ovansida med vit fläckig underdel. Honorna har en svartaktig ovansida med vit fläckig underdel, men de har ingen röd huva. Båda könen har en vit fläck på vingarna. Läte: Dess läte består av en karakteristisk "trumma", som är ett snabbt trummande ljud mot trädet med hjälp av sin starka näbb. Föda: Större hackspetten är en trädhäcklare och lever främst av insekter och larver som den hittar under barken på träd. Den äter också frön och bär. Beteende: Den kan observeras när den klättrar upp och ner längs trädstammar och grenar med sina starka klorna och stjärtfjädrar som ger den bra balans. Dess näbb är också anpassad för att hacka hål i trädstammar för att hitta föda. Habitat: Större hackspetten trivs i skogsområden, parker och trädgårdar med tillräckligt med gamla träd för att ge boplatser och föda. Boende: Den bygger sitt bo i hål i trädstammar, vanligtvis i döda eller ruttnande träd. Boet fodras med träspån och liknande material. Större hackspetten är en fascinerande fågel och ett värdefullt inslag i ekosystemet genom dess roll i att kontrollera insektspopulationer och sprida frön. Det är alltid en trevlig syn att få se dessa skickliga trädhäcklare i naturen.
Större hackspetten (Dendrocopos major) är en fågelart som tillhör familjen hackspettar (Picidae). Den är vanlig i stora delar av Europa och Asien, och det är en av de mest kända hackspettarna i dessa regioner. Här är några kännetecken och egenskaper för större hackspetten: Storlek: Större hackspettar har en längd på ungefär 23–26 centimeter. Färg: Hanen har en distinkt fjäderdräkt med en röd huva på bakhuvudet och en svartaktig ovansida med vit fläckig underdel. Honorna har en svartaktig ovansida med vit fläckig underdel, men de har ingen röd huva. Båda könen har en vit fläck på vingarna. Läte: Dess läte består av en karakteristisk "trumma", som är ett snabbt trummande ljud mot trädet med hjälp av sin starka näbb. Föda: Större hackspetten är en trädhäcklare och lever främst av insekter och larver som den hittar under barken på träd. Den äter också frön och bär. Beteende: Den kan observeras när den klättrar upp och ner längs trädstammar och grenar med sina starka klorna och stjärtfjädrar som ger den bra balans. Dess näbb är också anpassad för att hacka hål i trädstammar för att hitta föda. Habitat: Större hackspetten trivs i skogsområden, parker och trädgårdar med tillräckligt med gamla träd för att ge boplatser och föda. Boende: Den bygger sitt bo i hål i trädstammar, vanligtvis i döda eller ruttnande träd. Boet fodras med träspån och liknande material. Större hackspetten är en fascinerande fågel och ett värdefullt inslag i ekosystemet genom dess roll i att kontrollera insektspopulationer och sprida frön. Det är alltid en trevlig syn att få se dessa skickliga trädhäcklare i naturen.
Previous Post
Svartån
Next Post
Skillberg 11

Music 2011

  • JT Coldfire - Village Västerås
  • The Refreshments X-mas show - Västerås
  • Daniel Adams Ray - Västerås
  • John Mayall - Katalin
  • Thomas Di Leva - Västerås
  • The Ark - Västerås
  • Y & T - Rockland
  • Chris Hiatt - Kåren - Västerås
  • Jimmy Zavala - Kåren - Västerås
  • NRBQ - Rockland
  • Slade - Katalin
  • Dag vag

    • Music 2012

  • Joe Bonamassa - Cirkus 2012
  • Surarocken - 2012
  • Huriguns - 2012
  • Johnny Winter - 2012

    • Music 2013

  • Stampen 2013-01-05
  • Stan Webb`s Chicken Shack - Rockland
  • Joe Bonamassa - Beacon Theatre NYC
  • Hellsingland Underground - Katalin
  • The Temperance Movement - Katalin
  • The Temperance Movement - Avesta Garaget
  • Fagersta Blues förening
  • Theresa Andersson - Strömsholms Jazz
  • Joe Louis Walker - Rockland
  • Canned Heat - Rockland
  • Eric Gales - Rockland
  • Pat Travers - Rockland
  • Wigelius Band - Rockland
  • Harem Scarem - Rockland
  • Local Loco & The Idiots - Rockland
  • Anders F Rönnblom - Rockland

    • Music 2014

  • Fasching - Trettondagaftonblues
  • Eric Gales - Rockland
  • The Graveltones - Bryggerihusen
  • The Temperance Movement - Bryggerihusen
  • Stacie Collin - Rockland
  • Paris Blues Harlem - NYC
  • Smögen Festivalen
  • Terra Blues - NYC
  • Jan Gerfast - Sätrabrunn
  • Mashed Kidneys MC - Blues Jam

    • Music 2015

  • Bernard Allison - Rockland
  • Red Rooster Revisited - Sätrabrunn
  • Mashed kidneys MC - Blues Jam
  • Jared James Nichols - Avesta Garaget

    • Music 2016

  • Mashed Kidneys MC - Blues Jam ( Maj )
  • Paris Blues - Harlem NYC
  • Mashed Kidneys MC - Blues Jam ( Sep )

    • Music 2017

  • Jonny Lang - Nalen
  • Paulo Mendonca - Intiman
  • Erja Lyytinen - Intiman

    • Music 2018

  • Bluesbaren - Stockholm
  • Bluesrock - Surahammar
  • Sky High - Lasse I Parken

    • Music 2022

  • The Blue Benders - Suradagarna
  • Bluesfest i Torp
  • Solid Fuse

    • Out´n Loud

  • Out´n loud - 2014-09-21
  • Out´n loud - 2014-11-15
  • Out´n loud - 2015-05-24
  • Out´n loud - 2016-05-22
  • Out´n loud - 2017-06-11

    • Blandad musik Hedemora

  • Krusbärs BloosOrkester
  • Ove i Teater ladan
  • Stjärnsund
  • Skullen
  • A Lot Of Roots & Some Bloos
  • Teater i Hedemora
  • Old Town Blues Day
  • Ungdommar på Stampen

    •  

    Dalarocken 2018

    Dalarocken Fredag:
  • Courteys of-Vasascenen
  • Dalarocks Tribute - Vasascenen
  • Dan Romeo - Fräna scenen
  • Elias med band
  • Lastkaj 14
  • Mikael Rickfors & Månson all stars - Vasascenen
  • Sven-Holger & Skuggspelet - Fräna scenen
  • Vilma Flood - Fräna scenen
    • Dalarocken Lördag:
  • Dubland - Vasascenen
  • Ebbot & Bobby Mainstream feat the ingredible G-string band - Fräna scenen
  • Hökartorget - Fräna scenen
  • Lisa Lystam family band - Fräna scenen
  • Partiet - Vasascenen
  • Sky High - Vasascenen
  • Svahnmärkt special edition - Fräna scenen

    • Dalarocken 2019

    Dalarocken Fredag:
  • Angstbadan - Fräna scenen
  • Atomic Swing - Storascenen
  • Ceci Noir - Fräna Scenen
  • M Ä B E - Stora Scenen
  • Nadja Evelina - Fräna Scenen
  • Svahnmärkt & Kusinen - Stora Scenen
  • Tryin´ Within - Fräna Scenen
  • Young, Rich & Pitiful - Stora Scenen
    • Dalarocken Lördag:
  • Allwin - Fräna Scenen
  • Dalarocken Jr - Stora Scenen
  • Ebba Gold - Stora Scenen
  • Flat Foot - Fräna Scenen
  • Helsingland Underground - Fräna Scenen
  • Jeppe The King & Memphis Blues BA - Fräna Scenen
  • Raketklubben - Stora Scenen
  • Sator - Stora Scenen
  • Stiletto Express - Stora Scenen

    • Blues Jam 2012

  • Blues Jam - 15 Sep
  • Blues Jam - 6 Okt
  • Blues Jam - 31 Dec

    • Blues Jam 2013

  • Blues Jam - 15 Juni
  • Blues Jam - 7 Sep
  • Blues Jam - 6 Juni

    • Blues Jam 2014

  • Blues Jam - 3 Maj
  • Blues Jam - 6 Sep

    • Blues Jam 2015

  • Blues Jam - 6 Juni
  • Blues Jam - 5 Dec

    • Blues Jam 2016

  • Blues Jam - 6 Feb
  • Blues Jam - 2 April
  • Blues Jam - 5 Juni
  • Blues Jam - 6 Nov
  • Blues Jam - 3 Dec

    • Blues Jam 2017

  • Blues Jam - 1 Jan
  • Blues Jam - 4 Feb
  • Blues Jam - 7 Mars
  • Blues Jam - 7 Maj
  • Blues Jam - 5 Juni
  • Blues Jam - 3 Sep
  • Blues Jam - 8 Okt
  • Blues Jam - 4 Nov
  • Blues Jam - 3 Dec

    • Blues Jam 2018

  • Blues Jam - 1 Jan
  • Blues Jam - 4 Feb
  • Blues Jam - 4 Mars
  • Blues Jam - 8 April
  • Blues Jam - 6 Maj
  • Blues Jam - 3 Juni
  • Blues Jam - 5 Aug
  • Blues Jam - 2 Sep
  • Blues Jam - 7 Okt
  • Blues Jam - 4 Nov

    • Blues Jam 2019

  • Blues Jam - 3 Feb
  • Blues Jam - 5 Maj

    • Blues Jam 2020

  • Blues Jam - 1 Feb

    • Blues Jam 2021

  • Blues Jam-24 Juli
  • Blues Jam-4 Sep
  • Blues Jam-2 Okt
  • Blues Jam-4 Dec

    • Blues Jam 2022

  • Blues Jam-5 Mars
  • Blues Jam-2 April
  • Blues Jam-7 Maj
  • Blues Jam-1 Oktober
  • Blues Jam-5 November
  • Blues Jam-3 December

    • Hubbo @ Tony Lif 2023