Hubbo & Skillberg

Hubbo till Skillberg Fyrtiotre 🚗 💨💨💨 🧌

Härlig solig vinterdag i Skillberg

Idag begav jag mig från Hubbo till Skillberg för att hjälpa Daniel med matningen.
För att undvika den vanliga rutten genom Frövisjön valde jag istället Skultunavägen, som är betydligt mer användbar jämfört med den vid Frövisjön.

För att vara väl förberedd klädde jag mig extra varmt och tillbringade några timmar vid platsen.
Trots den bitande kylan på -19 grader, helt i linje med årstiden, lyste solen vackert mellan träden och gav skogen en förtrollande glans.

Tyvärr dök ingen nötkråka upp idag.
Det är möjligt att den har hittat en annan plats eller blivit ett rovdjurs byte.
Trots avsaknaden av nötkråkan var det ändå en njutbar dag i skogen.

På vägen tillbaka till Hubbo reflekterade jag över den vackra naturen och hur olika vägval kan ge olika upplevelser.
Skultunavägen erbjöd en annan vy och atmosfär jämfört med den vanliga rutten genom Frövisjön.
Det är underbart att få uppleva skiftningarna i landskapet och naturens skönhet, även under kalla vinterdagar.

Inte mycket fågel idag

Under min stund i skogen såg jag inte så många fåglar.
Jag noterade nötväckor, talgoxar, tofsmesar, talltitor och till och med två imponerande större hackspettar.
Dessa fåglar skapade en livlig atmosfär i skogen, var och en med sina egna drag.

Nötväckorna klättrade flitigt på trädstammar, sökte insekter och frön i barkens skrymslen.
Talgoxarna, färggranna och kvicka, gav skogen extra liv med sina rörelser och läten.

Små tofsmesar, aktiva och sociala, hoppade från gren till gren och höll varandra sällskap.
Deras kvittrande och livliga beteende var en fröjd att iaktta.

Talltitor, specialiserade på barrträd, visade skicklighet när de navigerade genom grenarna och sökte små insekter.
Deras närvaro gav skogen en extra dimension.

Höjdpunkten var de två större hackspettarna.
Deras imponerande storlek och karakteristiska trummande fyllde skogen med majestät.
Jag följde deras lekfulla jakt genom trädkronorna, där de jagade varandra eller stannade för att utforska barkens ytor.

Sammanfattningsvis var det en fantastisk dag för fågelskådning i skogen, där varje art bidrog till en färgrik symfoni av ljud och rörelse.
Att uppleva denna mångfald av fåglar berikade min naturupplevelse och gav mig djupare uppskattning för den rika biologiska mångfalden som naturen har att erbjuda.

Nötväckan (Sitta europaea). Det är en intressant och vanlig fågelart som verkar ha anpassat sig väl till olika miljöer och geografiska områden. Det är fascinerande att den har förmågan att klättra upp och ner längs trädstammar och leta efter föda under barken. Dessutom är det imponerande att Nötväckan har en så mångsidig diet, inklusive insekter, frön, nötter och andra föremål som den kan lagra för vintern. Dess förmåga att klättra och hoppa nedåt med huvudet före gör den unik bland fåglarna i Sverige. Det är också bra att höra att populationen av Nötväckan verkar vara livskraftig och att den inte är oroande för dess fortlevnad. Fågeln har en tydlig närvaro i kulturen och har till och med fått äran att vara Blekinges landskapsfågel.

Talgoxe (Parus major) är en vanlig och välkänd fågel i Sverige och andra delar av Europa. Den tillhör familjen mesfåglar (Paridae) och är en medelstor fågel med karakteristiska svarta ögonstreck och en gulbrun buk. Här är några fakta om talgoxen: Utseende: Talgoxen har en kontrastrik fjäderdräkt med blåsvart huvud och nacke, vit kind och hals, samt en gulbrun buk. De har ett distinkt svart ögonstreck på vardera sida av huvudet och en svart strimma längs bröstet. Storleken är ungefär 14 centimeter och vikten ligger vanligtvis mellan 16 och 21 gram. Häckning och boende: Talgoxen häckar i håligheter, vanligtvis i träd eller i fågelholkar. De är kända för att använda olika material som fjädrar, hår och mossa för att bygga sina bon. Honan lägger vanligtvis mellan 8 och 12 ägg, och båda föräldrarna deltar i att ruva äggen och ta hand om ungarna. Föda: Talgoxen är en allätare och har en varierad diet. Den äter insekter, spindlar, frön, nötter och ibland små frukter och bär. Denna fågel är ofta sett vid fågelbord där den gärna äter solrosfrön, jordnötter och andra fröer. Beteende: Talgoxen är känd för sitt livliga och sociala beteende. Den lever oftast i små grupper och kan ses tillsammans med andra mesfåglar. Under vintern kan talgoxen bilda större flockar för att leta efter föda och överleva kallare perioder. Röst och sång: Talgoxen har en karakteristisk sång som kan beskrivas som en tydlig och repetitiv "ti-ti-ti-ti-ti" eller liknande ljud. Dessa fåglar är kända för att vara mycket högljudda och har olika läten för kommunikation och varning. Talgoxen är en populär fågel att observera och lockar ofta människor till trädgårdar och parker där de är aktiva och synliga året runt.

Taxonomi och utbredning: Talltitanen är en medlem av mesfamiljen och har traditionellt placerats i släktet Parus, men det har sedan delats upp, och talltitanen finns nu i släktet Poecile. Dess utbredning sträcker sig över stora delar av Europa och norra Asien, och den är en stannfågel, vilket innebär att den inte migrerar långa sträckor under vintern. Hybridisering och relationer: Talltitanen är känd för att hybridisera med närbesläktade arter som lappmes, svartmes och entita. Detta kan ibland leda till utmaningar när det gäller att fastställa artgränser och släktskapsrelationer. Det har observerats en förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita, vilket komplicerar släktskapsfrågorna ytterligare. Utbredning och underarter: Talltitanen har en vid utbredning över Europa och norra Asien och finns i olika underarter som har anpassat sig till olika geografiska områden. Underarterna inkluderar montanus-gruppen och songarus-gruppen med varierande utbredning från Storbritannien till Kazakstan och Kina. Förekomst i Sverige: Talltitanen förekommer allmänt i nästan hela Sverige, med undantag för Gotland och vissa delar av Skåne. Utseende och läte: Den har en karakteristisk fjäderdräkt med gråbrun rygg, vitaktig buk och en mattsvart hjässa och haklapp. Lätena inkluderar ett varningsljud som är ett utdraget "tsitsidäää" och en sång bestående av "klagande" pipanden. Ekologi och häckning: Talltitanen lever i blandskog och barrskog och bildar stabila parförhållanden. Den gräver ofta ut sina egna bohål och häckar i ruttna stubbar eller murkna träd. Födan består av skalbaggar, insekter, spindlar och frön, och den är känd för att hamstra frön under hösten för vintertiden. Talltitanen är en fascinerande och anpassningsbar fågel som trivs i olika skogsmiljöer och har intressanta beteendemönster, inklusive förmågan att hamstra mat för att överleva vintern.

Större hackspett (Dendrocopos major) är en imponerande fågel som tillhör hackspettarna och är vida spridd över Europa och delar av Asien. Här är några kännetecken och fakta om större hackspetten: Utseende: Hanen har en distinkt fjäderdräkt med en röd nackfläck på bakhuvudet, medan honan har en svart nackfläck. Fjäderdräkten är huvudsakligen svart och vit, med en svart ansiktsmask och vita kinder. Den har en kraftig näbb, som används för att hacka och söka efter föda under barken på träd. Större hackspettens kroppslängd är ungefär 23–26 centimeter. Häckning och boende: Större hackspetten häckar i skogar och trädgårdar och bygger sina bon i trädens håligheter, vanligtvis i lövträd. Boet fodras med flisor och träspån, och honan lägger vanligtvis 4-7 ägg som ruvas i cirka två veckor. Båda föräldrarna deltar i att mata och ta hand om ungarna. Föda: Den större hackspetten är huvudsakligen en insektsätare och livnär sig på larver, skalbaggar, myror och andra små leddjur som den hittar under barken på träd. Ibland äter den också frukt och frön, särskilt under vintern när insekter kan vara knappa. Beteende: Hackspettar är kända för sitt hackande och trummande ljud, som används för att markera revir och kommunicera med andra hackspettar. Större hackspetten använder också sitt karakteristiska "kik-kik-kik" läte för att kommunicera. Utbredning: Arten är vida spridd över Europa, Asien och delar av Nordafrika. I olika regioner finns det underarter med några variationer i fjäderdräkt och utseende. Status och hot: Större hackspetten betraktas inte som hotad globalt sett. Dess populationstrend anses vara stabil. Hot mot arten inkluderar habitatförlust på grund av skogsavverkning och intensivt jordbruk. Större hackspetten är en imponerande fågel med sin karakteristiska fjäderdräkt och sitt karaktäristiska hackande beteende. Den spelar en viktig roll i ekosystemet genom att hjälpa till att kontrollera skadedjur och är en uppskattad art bland fågelskådare.

Film om Fotobonden Jostein Hellevik

Efter att ha sett den spännande filmen med Morten Hilmer, där de utforskar Norges vilda natur i 14 dagar, känner jag mig redo att själv ge mig ut som äventyrare.😂🧌
Filmen, ”Det omöjliga fotot – Fantastisk fågelfotografering i Norge – 14 dagars äventyr, rovfåglar, camping,” lovar oförglömliga ögonblick och oväntade upplevelser.

Att följa Morten Hilmer genom hans dyk in i rovfåglarnas värld, klättring i bergen och camping i norska naturen är fascinerande.
Hela äventyret blir en lektion i fotografi och ett smakprov på Norges skönhet.

Efter den första filmen öppnades en värld av möjligheter med fler förslag, alla med Morten Hilmer som lekfull guide.
Det är fascinerande att följa denna fotografiska vandrare genom hans resor.
Han är inte en extremfotograf utan mer en inspirerande individ som delar sina insikter och tips.

The Impossible Shot – Amazing Bird Photography in Norway – 14 Days Adventure, Birds of Prey, Camping
klicka här för att komma till Youtube filmen

Hubbo länkar nedan

#Birdsafarisweden
Klicka här för att komma dit

Skillberg nummer 20
Klicka här för mer Skillberg bilder

Länk till Guide – Natursidan
Klicka här för att komma dit

Länk till Upplev-naturen
Klicka här för att komma dit

Skillberg 43

Hubbo till Skillberg Fyrtiotre 🚗 💨💨💨 🧌

Härlig solig vinterdag i Skillberg

Inte mycket fågel idag

Film om Fotobonden Jostein Hellevik

Hubbo länkar nedan